Skoltukten i 1820-talets lärdomsskola

Skoltukten var ordentlig; ris begagnades, men ej mera, än som var behöfligt för okynniga pojkar. De, som gingo i högsta klassen, hade ett visst anspråk att slippa stryk, men anspråket erkändes icke af rektor Gother. Dock var sådan bestraffning sällsynt i denna klass. Sättet att använda riset var handplaggor och vid stora tillfällen stut, det är stryk på bakdelarne af pojkakroppen. Extra förplägning med örfilar och hårluggar förekom knappt någonsin i högsta klassen. En särskild tillämpning af skoltukten var, att gossar ur de lägre klasserna uppkallades till rektorsförhör i öfversta klassen. Det var dessa ransakningar, som Gother skötte med sådan vidlyftighet, att deraf gjordes verkligt intrång på läsningen i klassen. Men jag fann det ganska nöjsamt att vara åhörare dervid. Ransakningen slutades gemenligen med handplaggor eller stut. Somliga skreko, liksom när man sticker en gris, andra åter hade »kurage» i kroppen och tego. Pojkar funnos, som voro mycket illfundiga och slingrade sig af och an för att slippa bekänna sanningen, och då kunde det hända, att nästan hela lästimmen fick förflyta, innan man var kommen från ord till verkligheter, det är handplaggorna och stuten. Argaste formen skulle vara »stut för öppna luckor», d. v. s. att luckorna, som funnos på väggen mellan klassrummen slogos upp, och syndapalten basades i hela skolans åsyn. Men detta afstraffningssätt brukades blott vid mycket stora förbrytelser; det kom aldrig i fråga under min tid. Öfver hufvud gafs ej mera stryk, än välförtjent var och slarfpojkakroppen kunde tåla. En pojke, som icke kan tåla stryk, det måttligt är, är en stackare, en mes. Okynniga pojkar, som behöfva stryk, är aldrig brist på i skolorna. De äro till och med icke sällsynta vid universiteten.

ur Wilhelm Erik Svedelius, Anteckningar om mitt förflutna lif. [Elektronisk resurs], 2.uppl., Fahlcrantz & Co., Stockholm, 1889
http://runeberg.org/svedelif/

Anteckningar om mitt förflutna lif