Om karbasen

Det är en ganska anmärkningsvärd omständighet att, när man frågar äldre personer om hur det gick till i skolan i deras barndom, man alltid får underrättelse om hur mycket stryk utdelades. »Det var en sträng strafflag på den tiden,» sade till mig en af Floréns f.d. lärjungar, då jag sporde honom om hans skoltid. Florén, som lärde sina lärjungar att så »färmt» läsa katekesen, var själf ganska färm i att använda karbasen. Denna beryktade karbas, som intager främsta rummet i de gamlas skolminnen och som var skolans enda undervisningsmateriel, förtjänar ett eget kapitel. Den var i skolmästarens hand lika som feens trollspö. Det var icke nog med att lättja, olydnad och alla andra oarter skulle försvinna vid hans tangerande af barnets kropp, utan den var därjämte det hufvudsakligaste medel att inplanta alla möjliga dygder i den stackars blårandiga kroppens själ.

Karbasen i fråga var konstnärligt hopflätad af läderremmar till ungefär ett ordinärt spanskrörs tjocklek. Trots det flitiga användandet motstod den all nötning. Den blef allt blankare.

ur G. A. Frykholm (red.), Ur Fryksände, Lena, Skultuna, Snavlunda och Välinge skolhistoria: anteckningar ur acta, sägner och minne, Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1921, s. 27.