Våld mot lärarinnor

Allt våld i skolan riktas inte mot eleverna. Kring sekelskiftet 1900 var frågan om folk- och småskollärarinnornas utsatthet en uppmärksammad fråga i press, skönlitteratur och riksdagsdebatt. Ogifta och ensligt boende ställdes de inför landsbygdens karga verklighet, som beskrevs på följande sätt i en riksdagsmotion (1914):

”Ett stort antal lärarinnor […] berättat om de inbrott och försök till öfvervåld, för vilka de varit utsatta, ävensom talat om den oro och ångest, som väckes genom medvetandet om ytterlig värnlöshet genom vetskapen om att ingen mänsklig hjälp kan ens i största nöd påkallas. Några ha genom denna natt efter natt, åt ur och år in upprepade ängslan fått sitt nervsystem förstört […]”