Berättelser om skolmästare Per Larsson Mål i Fryksände (Värmland)

Att betrakta de framsteg – kanske ens egen rock eller känga gjordes under »ämbetsmannens» hand – eller lyssna till de delikata historier, som uppdukades af de vuxne, var naturligtvis åtskilligt trefligare än att hänga näsan öfver boken. Men fick Mål bara se, att man var ”håglös», skulle karbasen i tjänstgöring. Var det då så, att något vankades, så blef det för det mesta i hufvudet. När gubben tvinnade in det långa spöet i pojkarnes långa hår och började nappa, var det omöjligt att missförstå meningen. Emellertid hade han vid agans utdelande stundom äfven åtskilligt annat än läsningen att ta hänsikt till. Så t. ex. hade en af de större pojkarne gjort sig skyldig till något fuffens. Mål blef ond och sade till honom: ”Jä tror, jä tar å dänger däj!» hvarpå pojken svarade: »Nä-ä jamme dä ä lönt, för moor ha frest mang ganger, men dä ä o bet för lell!» Pojken gick fri. Sådant hörde dock till undantagen.

ur G. A. Frykholm (red.), Ur Fryksände, Lena, Skultuna, Snavlunda och Välinge skolhistoria: anteckningar ur acta, sägner och minne, Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1921, s. 8.