Billiga »stutar» och »handplagg».

De vanliga arterna af stryk voro »Stut» och »handplagg». Den som gjort sig skyldig till stut, fick gå fram till katedern och lägga sig ned just på den plats, där generalmonitören förrättade bönuppläsningen. Pastorn tog den olyckliges hufvud mellan sina ben, och sedan – klatsch! Två slags ljud hördes: smällarna och den straffades skrik. Hela barnskaran gjorde »på stället hvila», »gapade» och räknade slagen.
Endast pojkarna bevärdigades med att skiftesvis uppbära såväl stut som handplagg: flickorna fingo vanligen nöja sig med handplaggen, som utgjordes af ett eller flera slag af rottingen eller linjalen på inre sidan af handen eller de sammanhållna fingetspetsarna. I senare fallet kunde man vara viss på, att fingrarna efter undfägnanden med fart flögo in i munnen liksom för att söka lisa. Säkert är, att dessa »plagg» värmde lika bra som många vantar.

 

ur Skolminnen från 1840-talet (Majornas växelundervisningsskola i Göteborg) i Andersson, A. P., Lankasterskolor: interiörer från Dalarne, Gästrikland, Uppland, Småland, Västergötland, Halland och Skåne, Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1922.