Reglemente för Westerljungs Församlings FolkSchola 1842

VII. Disciplin.

§. 27.

Barnen infinne sig i Scholan nyss före det utsatta klockslaget hwarje för dem bestämd läsedag, twättade och kammade och intage utan stoj och stimmande sina platser, stilla afbidande Lärarens ankomst – Barnen wise owilkorlig lydnad för alla Lärarens tillsägelser och befallningar samt iakttage så inom som utom Scholan ordning, snygghet och anständighet. På wägen till och ifrån Scholan tage de sig wara för elaka upptåg, men bemöte med höflighet och tjenstaktighet hwar och en, som de möta, och ware sins emellan enige och wänlige, på det man i allt deras förhållande må se, att de wilja behaga Gud och menniskor.

§. 28.

Felar ett barn emot något häraf, ehwad det wara kan, så betänke Läraren allraförst hwaraf felet kommer och inrätte sitt förhållande derefter –
1) Härflyter felet af oförstånd, så rättas det genom wänlig underwisning;
2) Kommer felet af barnslig öfwerilning eller hastighet och obetänksamhet och ser Läraren, att barnet hjertligen sörjer deröfwer, så låte han ingen förebråelse höras, utan uppmuntre barnet, att det åter må blifwa wid godt mod och af förlåtelsen hemta willighet och kraft till att bättre taga sig tillwara;
3) Är en ifrån dåliga exempel uppkommen wana orsaken till barnets fel, så rättas det med allwarsamt uttaladt missnöje emot felet men med wänlighet emot barnet; men förnyas samma fel blifwer förmaningen mera allwarsam -;
4) Kommer felet af elak sinnesart, som genom wana och andra inflytelser blifwit mera djupt rotad såsom att tala osanning, att snatta ifrån sina kamrater och sedan neka m. m. dylikt, så behöfwes den allwarsammaste tillsägelse. Hjelper sådan ändock icke så att barnet låter bringa sig till uppriktighet, som är det första af all bättring, så må kroppslig aga, men med förstånd och urskillning anwändas; men icke för att bringa till bekännelse, utan för att bryta det hårda sinnet. Följer icke bättring efter en och annan gång anwänd aga, eller förekommer något fel af gröfre art, anmäles sådant af Läraren till Pastor, äfwensom då något barn egenwilligt eller genom föräldrars wårdslöshet aldeles afhåller sig ifrån Scholan, eller utan tillåtelse eller anmäldt förfall, oftare uteblifwer.
5) Förekommer ibland barnen något swårare fel, der gerningen är känd, men gerningens utöfware okänd, anwände Läraren sitt bemödande att få den felande till uppriktig bekännelse, till och med med löfte att blifwa ostraffad, hvilket löfte måste obrottsligt hållas; blifwer då icke uppriktig bekännelse, anmäles saken till Pastor;
6) Då något allmänt fel fordrar allmän rättelse, så gifwes densamma i form af förmaning till det bättre, som man will att barnen skola blifwa, hellre, än såsom förebråelse för det sämre, som man will rätta.
7) Då något enskildt fel fordrar rättelse eller bestraffning inför alla, akte Läraren derpå, att intrycket af rättelsen eller bestraffningen måtte blifwa gagneligt för de dertill oskyldiga utan att skada den skyldige –
8) Läraren ihågkomme i allmänhet, att en uppriktig bekännelse bör afwäpna hans arm och afbryta förebråelsens udd på hans tunga.

ur R. Cederlund (red.), Folkundervisning med lärda, etiska och praktiska inslag: urkunder och historik rörande Garpenberg, Levede, Strömsholm, Tådene, V. Vingåker, Västerhaninge och Västerljung, Lund 1924, s. 58f.