Om den rättvisa agan

[f.d. lärarinnan Fru Lina Gren-Nilsson, Malmö, berättar om sin skoltid, ~ 1860-talet]

Hur väl minns jag inte, hur vi flickor darrade, då det ställdes till räfst efter ett slagsmål eller dylikt »Vem har gjort det?» ljöd frågan, då en näsa slagits i blod, en fönsterruta spräckts eller en tumme skadats. Andlös tystnad. Så reste sig en gosse, såg mäster i ögonen och sade högt och tydligt: »Det har jag gjort!» Han kallades fram och tog tyst emot ett par slag av rottingen. Men det var inte utan, att våra hjärtan klappade av stolthet över den ärlige, modige gossen, och att mästers arm slaknade, då han måttade slaget.
Stundom uppsköts all bestraffning för veckan till lördagens sista timme. De som förgått sig, ställdes upp i en rad med böjda ryggar. Tyst kom mäster med rottingen och utdelade åt var och en hans andel slag. Först gavs ett rapp över lag; sedan gick mäster om igen till dem, som skulle ha två, därefter på nytt för det tredje slaget. Sist sade han oss farväl för veckan, flickorna nego, och pojkarna bockade. Utkomna fröjdade vi oss, om ingen gråtit eller sagt »aj». Hela skaran höll troget samman. Jag har ej minne av att någon klandrade mäster eller talade om orättvisa. Förseelsen skulle ha sitt straff; allt skulle vara rätt.
Den, som varit borta från skolan någon dag, fick stryk för detta (utom efter svår sjukdom). Också hände det ytterst sällan, att någon var borta.
Det var tystnad, stränghet och reda över det hela. En viskning, ett leende, ett skratt, en obehövlig rörelse straffades med örfil eller rottingslag. Men »lärd» blev man, och vi »fruktade och älskade» mäster.

ur Johan Matthias Ambrosius (red.), Skånska folkskolor: minnen, urkunder och undersökningar, Lund, 1930, s. 59 f.