Aga-skandal i Göteborg anno 1888

Ur Sundsvalls tidning 21/6 1888

En skolhistoria med reflexioner.

Göteborgs Handelstidning innehåller
följande uppsats:

I Göteborgsbladet »Nyheterna» läste man
en berättelse, hvilken vi tvekat att återgifva,
enär vi ansett det vara omöjligt, att något
sådant kunnat förekomma i våra folkskolor.
Då emellertid uppgiften ej blifvit motsagd,
utan vi fastmer funnit den bekräftad,
meddela vi här nedan »Nyheternas» berättelse,
uttalande vår erkänsla till tidningens
redaktion, som uppdagat och undersökt det
föreliggande fallet.

Berättelsen är följande:

»Det var fredagen den 18 sistlidne maj på f. m.
I Haga skolhus på Skansgatan skulle läraren J.
L. Malmborg i andra klassen upphöra en
katekesläxa. Fritiof Hogström uppmanades då att
uppläsa, hvad Jesus i yttersta domen skulle säga till
de otrogna. Detta kunde han icke, emedan han
»icke kom ihåg styckets början». Härför blef han
befald att gå till väggen, den s. k. skamvrån, och
ställa sig. Tre andra gossar fingo snart af samma
orsak göra honom sällshap.

Men det var icke nog med denna aga. Ty när
rasten sedan kom fingo de lemna »skamvrån» för
att erhålla den egentliga bestraffningen. Af en
promenadkäpp — således icke med rottingen —
erhöll nu en hvar två, tre eller fyra slag. Fritiof
Hogström erhöll två på högra höften, hvarefter han
fick gå ut i korridoren. Den följande timmen
intog han åter sin bänkplats och satt där till
följande rast.

Då kunde han med möda gå ut på skolgården,
men måste där stödja sig mot ett träd. Med lika
stor svårighet gick han sedan in i skolsalen. Men
kl. 12 måste en kamrat hjälpa honom ned för
trapporna och ut på gatan.

Här stödde han sig mot ett staket. Anmärkas
bör kanske att den elfvaårige gossen, som är lång
och mager, var alldeles frisk och färdig, då han
gick till skolan.

Han släpade sig emellertid fram till staketets
slut, hvarest han blef liggande. Om en stund kom
det dock hjälp, då han blef nedburen i en källare
i närheten och en stund därefter forsled till sitt
hem.

Distriktets läkare, d:r Rabe, eftersändes genast.
Till en början ville han ingenting ordinera, ty han
ansåg det icke vara så farligt. Men omsider gjorde
han det på moderns trägna begäran. Han skulle,
sade han, »ordininera en engelsk medisin, som
hjälper för alla göteborgare».

Denna användes, men gossen blef snarare sämre
än bättre. Då vände modern sig till d:r Kjellgren,
hvilken ansåg faran vara så stor, att gossen med
skyndsamhet borde forslas till Sahlgrenska
sjukhuset.

Så skedde äfven på onsdagen därpå. Ett
gipsbandage lades här omkring höften och magen ned
till högra foten. Den 4 dennes fick han komma
till sitt hem, hvarest han nu med sitt bandage får
ligga orörlig till den 14, då han åter skall till
sjukhuset.

Gossen såg ytterst medtagen ut och jämrar sig
särskildt under sömnen.»

»Så lyder i korthet, tillägger »Nyheterrna», denna
bedröfliga historia. Den fattiga moderns sorg är
naturligtvis stor, ty hon vet icke om gossen vid
uppstigandet från sjukbädden kan bli frisk och
färdig eller icke. Dessutom måste hon nu försaka
sitt arbete (hon är månglerska på torget) för att
vaka öfver sitt barn. Och måhända gossen kan få
vandra genom lifvet som en krympling, blott
därför att han icke nog hastigt kunde rabbla upp ett
katekesstycke.»

G.H.T. säger:

Ja, historien är i sanning bedröflig ur
flere synpunkter, nämligen ur misshandlingens,
skoldisiplinens och —
kristendomsundervisningens.

Den förstnämda är den som nu närmast
föreligger, men de senare böra ej häller
förbises.

Här voro, enligt berättelsen, ej mindre än
fyra gossar, som agades med två till fyra
slag af lärarens käpp, hvilka träffade den
sedermera insjuknade på höften. Och det
lärer ej vara första gången läraren nyttjat
denna bestraffningsmetod, hvarför man sökt
en mildrande omständighet i hans häftiga
lynne, som han har svårt att tygla. »Men
en lärare får helt enkelt icke vara så svag,
att han till den grad förifrar sig», erinrar
med fog »Nyheternas» red:n, tilläggande:
»Och det åligger skolinspektören att vaka
däröfver, att dylika förseelser icke upprepas».

Skollagen föreskrifver i detta afseende:
»Vid tillrättavisning och bestraffning af
lärjunges förseelser, bör han (läraren) fästa
afseende å den felandes ålder och sinnesart
och förfara med lugn besinning och
kärleksfullt allvar».

Mot denna föreskrift har läraren
uppenbart förbrutit sig på ett i sanning
upprörande sätt.

»Förseelsen», hvartill aldrig bör hänföras
oförmågan att minnas en läxa, utan
olydnad o. d., borde här icke blifvit föremål för
någon som hälst kroppslig aga, än mindre
sådan med en käpp.

En lärare, som så förbiser lagens bud
och sitt kalls uppgift, gör rättast i att så
snart som möjligt välja annan lefnadsbana,
än den, som utom andra egenskaper,
enligt skollagen, af honom fordrar, att han
skall »ega den stadga i karaktären och den
foglighet i lynnet, som ungdomens ledning
kräfver».

Ersättning för gossens lidande, särdeles
om han däraf får men för lifvet, kan
modern visserligen åstadkomma genom sakens
dragande inför domstol. Men det är ej
endast därom det nu är fråga, utan ock om
skolans bästa, och det är detta
folkskoleinspektören har att särskildt uppmärksamma. Är
det förhållandet, att den ifrågavarande
läraren förut gjort sig skyldig till enahanda
förseelse som nu, och icke låtit sig rätta,
så bör han icke längre få utsättas för
frestelsen att gifva luft åt sitt häftiga lynne.

Kan det verkligen höra till folkskolans
disciplin, att lärjungar ställas i skamvrå, då
de ej kunnat sin lexa, för att från
skamvrån underkastas ny bestraffning?

Skamvrån är såsom skolstraff längesedan
utdömd, och detta på goda skäl. Den
framkallar ingalunda blygsel, utan verkar
gemenligen motsatsen, eller oförskämdhet.
Känner icke folkskolan till
anmärkningsböcker? Dessa höra dock, rätt använde,
till de disciplinära medel, som, lämpa sig
bäst för en skola. Men eljest ligger det
bästa medlet i en allvarlig lärares
förmaning, hvilken bör återverka ej blott på den
för tillfället skyldige, utan på alla
närvarande. För det uppenbara trotset och
okynnet må kroppsaga kunna gifvas, men detta
borde då hälst öfverlämnas åt föräldrarne,
eller af läraren endast göras med deras
medgifvande, och i allt fall endast i en
annan lärares närvaro.

Förmågan att upprätthålla dissiplin är en
egenskap, utan hvilken ingen borde få vara
lärare. Den som har denna egenskap styr
och leder barnen i sin klass utan synnerlig
ansträngning och utan kraftyttringar, vare
sig i bannor eller andra straffmedel. För
den som saknar honom, hjälper hvarken
skamvrå eller promenadkäppar.

Vilkoret för all bestraffning är, att där
föreligger en verklig förseelse. Fördenskull
måste läraren hafva väl undersökt saken,
innan han dömer. Nu kan visserligen
okunnighet rörande en lexa bero på
försumlighet, men den kan också hafva andra
orsaker. Har den lärare, hvarom nu är fråga,
undersökt detta, innan han skickade de fyra
gossarne till skamvrån? Och har
folkskoleinspektören undersökt, om läraren så
handlat?

Man må ej glömma, att en orättvis
bestraffning ligger länge i barnets minne,
såsom ett svårt sår.

Och nu till kristendomsundervisningen.

Hör det verkligen till vår folkskolas
föreskrifter, att barnen skola ur minnet
uppläsa — eller »rabbla», att tala med
Nyheterna — sådana stycken som Jesu ord till
de otrogna i yttersta domen? I Luthers
lilla katekes förekomma de ju icke, och det
är ju till denna utanläsningen nu skulle vara
inskränkt?

Det är ju något förfärligt, att sådana djupt
gripande ord skola föreläggas elfva års barn
till utanläsning, på hvilken de stappla,
emedan de »icke komma i håg styckets början.»

Vi hafva aldrig kunnat föreställa oss, att
kristendomundervisningen finge så bedrifvas
i Göteborgs folkskolor.