Den interna rättskipningen bland läroverksungdomen

Rättegångssättet var mycket summariskt, ty icke ett enda ord fick yttras till försvar, anklagelsen var tillräcklig för att fälla, och domen bestod alltid i det enstafviga, skarpt uttalade ordet: »fram!> Den anklagade vandrade då alltid utan motstånd fram och satte sig på en bänk, som nämndes med ett eget öknamn: »brädet.» Sedan alla anklagelser blifvit absolverade, straffades delinqventerne medelst vissa slag med daggen öfver rygg axlar. Allt detta gick så gravitetiskt och högtidligt, utan hetta och ifver å den ena och utan klagan å den andra sidan, att scenen blef imponerande på de yngre och all tanke på motstånd och uppstudsighet mot den despotiska makten försvann, äfven om de kände sig lida orättvist.

ur Undervisning och djäkneliv i Strängnäs 1839-1843 i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 93