Strafftimmen

Om lördagarne var det »kladd» (strafftimme) kl 12. Då skulle alla in i räkneklassen och stå till rätta för sitt förhållande under veckan. Pojkarne voro församlade och väntade med en viss bäfvan på att rektorn skulle komma, särskildt de som hade dåliga samveten. Så kommer Wangstelius »inlinkandes» i klassmmmet (han var låghalt). »Han såg grymmer ut», helst om vintern, när han kom i sin stora björnskinnspäls. Vi stego upp. Rektorn steg upp i katedern, emottog »kladden» (förteckningen) och ropade upp de brottslige. Kustoderna i kvarta skulle hafva i ordning ris. Riset var ungefär en aln långt, fullt ut. Det utgjordes af hopknutna björkkvistar. Skaftet eller handtaget var ett par finger tjockt, viradt med segelgarn. »Kom fram», ropade rektor. »Räck fram handen!» Och nu smällde det. »Aj, aj, aj, söta goa herr rektor, aj, aj, aj!»- »Ja, ja, du ska’ ha du», hette det.
Det vanligaste felet var »stimning i kyrkan», att man ej »suttit stilla» där, utan haft något tissel och tassel för sig, »grinat» o. s. v. Några pojkar hade för vana att narra de andra pojkarne att skratta. Märkte en kustos detta, så blefvo båda »oppskrifna». Kustos’ vitsord gällde såsom laga bevis. Vår plats i kyrkan var korbänkarna på ömse sidor om altaret.
Lindrigare förseelser behandlades med lindrigare åtgärder. Absentes sluppo t. ex. någorlunda undan, såvidt frånvaron ej var förenad med försvårande omständigheter. Men strepentes och ridentes fingo stryk. Örfil och hårlugg förekommo nog äfven, men det vanligaste var handplagg. Det gafs icke parvis (såsom i Vexiö, s. k. »dubbla handskar»), utan ett slag i sender inuti flata handen.
Närmast handplagg var »stut». Sådan bestraffning förekom endast för gröfre skälmstycken, men icke för oflit eller försumlighet i läsning. Den felaktige upplades på en bänk och »fick» af storändan. Straffet var förenadt med skam. Kamraterna pekade finger åt den, som fått det, och sade: »jo, jo, du har fått stut du». Stuten gafs, som sagdt, med storändan af riset; den gafs utanpå byxorna, hvilka spändes hårdt till. Stut på bara kroppen (eller s. k. »våt» stut) förekom ej. Slagen kunde vara flera eller färre, efter omständigheterna och felets beskaffenhet.

ur Lärare och disciplin i Örebro 1797 och framåt, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 107 f.