Om stryk i tid och otid

Det förstnämda brottet [strepens (stojande, bråkande)] afstraffades vanligen genast med stryk, ett af dåtidens lärare synnerligen omtyckt korrektiv, hvilket nästan dagligen och ofta utan all urskiljning tillgreps. Huru olämpligt och rent af fördärfligt detta system än var, sådant det åtminstone i denna skola tillämpades, florerade det dock ännu länge och opåtaldt. Tidens anda var sådan. Stryk ansågs nästan för det enda lämpliga straff, och för min del anser jag visst icke, att man vid pojkars uppfostran skall lägga fingrarna emellan, då smörj verkligen behöfves. Det har nog, vid rätta tillfällen användt, sitt fulla berättigande och säkerligen äfven sin stora nytta, men oförsvarligt var det, användt med så ringa urskiljning som ofta – ja kanske oftast då för tiden – var händelsen. Själfva straffets ändamål förfelades, då den nästan strängaste formen däraf användes i både tid och otid, hvilket hos barnet mera bidrog till att väcka förakt för straffet, bitterhet mot orättvisan; och därföre ernådde man sällan den förbättrande verkan på pojken, som ett strängt men rättvist straff bör åsyfta.

ur Västerås läroverk 1840-1851, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 112f.