När rottingen fick inviga den nya veckan

Däremot vankades det så mycket mera stryk af de äldre kamraterna, »superiorerna», som de i katalogen kallades. De voro tjugutre till antalet, vi »inferiorer», det kufvade folket, utgjorde fyratiosju, således dubbelt så många, men de öfre hade makten och äfven kraften. Primus i klassen var femton år gammal, flertalet af de andra föga yngre, således fem till sex år äldre än småttingarna i inferiorsafdelningen. Äfven när primus nyttjade rottingen »officiellt», skedde det med en fasthet, som kändes genom märg och ben. Uttrycket »officiellt» fordrar en förklaring. För upprätthållandet af ordningen i klassen hade superiorerna skyldighet att, en i hvar vecka och i tur och ordning, tjänstgöra som »custos». Bland interiörerna hade på samma sätt en i sänder plikt att vara »Observator», att passa på tiderna, att gå upp i bönrummet och förkunna magisterns ankomst, så att hvar och en stod på sin plats, när denne inträdde. Custos mottog sin befattning lördags förmiddag kl. 10 därmed, att Observator till honom öfverlämnade en bastant rotting, som Observator själf fick betala. Custos steg upp i katedern och kommenderade: »Böj rygg!» – och i samma nu böjde de fyrtiosju sittande interiörerna sig framåt med hufvudet mellan knäna och custos gick högtidligt ned och gaf hvar och en af de oskyldiga plebejerna ett »officiellt» rapp på ryggen såsom invigning till den nya veckan.

ur Carl Rupert Nybloms En sjuttioårings minnen, s. I:87.