Rottingålderns slut

»Är läraren hemma?»

»Här bor ingen lärare», svarade hon, »bara en lärarinna och det är jag.»

Den blonda flickan hade lagt händerna på ryggen, så att hela hennes figur sköt fram med de ännu jungfruliga linjerna, ett par långa fötter och ett brett huvud med en beundransvärd börda av gult hår. Och hon hade två ögon, så klara och varma som en försommardag i Norrland.

»Den gamle läraren är alltså död, och hans rotting har upptagits av denna vackra hand? Ett helt litet stycke kulturhistoria!»

»Det är slut numera på rottingåldern i skolorna, min herre.»

»Det tror jag knappast, men vad skall nästa kulturperiod heta?»

»Linjalens.»

»Framsteget är tvivelaktigt, ty rottingen har haft sina eviga förtjänster, fast han var en svår tuktomästare, i synnerhet när han svängdes av en så förhärdad gammal fux som er företrädare.»

ur Urval av Axel Danielssons skrifter, s. 716