LUCKA 22: Spöstraff och skam – lästips

I Gävle Dagblad kunde man förra året läsa om straff i skolan.

Klicka här för att komma till artikeln!

Annonser

Mannen – myten – legenden

Ni minns väl den tyske rektorn vi berättat om i inlägget ”Agan i siffror”? Efter lite detektivarbete har vi luskat reda på att han hette Häuberle och höll till i Schwaben.
Uträkningen om rektorns effektivitet inom bestraffningsgebitet publicerades i en tysk tidskrift år 1772, och verkar onekligen ha haft ett stort genomslag.
Citatet nedan är från en svensk bok, publicerad 1899.

Håll till godo!

Under de femtioett år och sju månader Häuberle beklädt sitt ämbete,
skulle han enligt medelmåttig beräkning hafva utdelat

911,527 käpprapp,
124,010 slag med ris,
10,909 linealslag,
136.715 »handplagg»,
10,235 »munfiskar»,
7,905 örfilar,
1,115,800 knäppningar i hufvudet
och slutligen 22,763 »nota benes» (anmärkningar).

777 gånger hade pojkar dömts att knäböja på ärter
och 613 gånger på trekantiga trästycken,
5,001 gossar måste bära »åsnehufvud»
och 1,707 stå och hålla upp spöknippan så högt armarna räckte,
några andra mindre vanliga straff att förtiga, som han för tillfället kunde hitta på.

Bland käpp-rappen voro ungefär 890,000 utdelade för bristande kunskap
i latin och af risslagen 76,000 för felaktiga bibelcitat.
Öknamn gaf han öfver 3,000, däraf ur tyska språket ungefär två
tredjedelar, en tredjedel var af egen uppfinning.

Trött af ålder och mödor ingick han slutligen i den sista hvilan. Requiescat in pace.

Referens:

Svahn, Oscar (1899). Våra öfversittare: ungdomsminnen och läroverksstudier. 2 : Jämte förslag till en genomgripande läroverksreform. Stockholm:

Alldaglig bestraffning

Skamstraff förekommo just ej. Man tog det ej på det viset, att det skulle vara någon skam att få handplagg; ty det hörde ju till dagligt bröd, det. Men stut var si och så. Att stå i skamvrån förekom emellanåt. Den felaktige fick stå vid kakelugnen. Men det nyttjades sällan.

ur Lärare och disciplin i Örebro 1797 och framåt, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 108.

Strafftimmen

Om lördagarne var det »kladd» (strafftimme) kl 12. Då skulle alla in i räkneklassen och stå till rätta för sitt förhållande under veckan. Pojkarne voro församlade och väntade med en viss bäfvan på att rektorn skulle komma, särskildt de som hade dåliga samveten. Så kommer Wangstelius »inlinkandes» i klassmmmet (han var låghalt). »Han såg grymmer ut», helst om vintern, när han kom i sin stora björnskinnspäls. Vi stego upp. Rektorn steg upp i katedern, emottog »kladden» (förteckningen) och ropade upp de brottslige. Kustoderna i kvarta skulle hafva i ordning ris. Riset var ungefär en aln långt, fullt ut. Det utgjordes af hopknutna björkkvistar. Skaftet eller handtaget var ett par finger tjockt, viradt med segelgarn. »Kom fram», ropade rektor. »Räck fram handen!» Och nu smällde det. »Aj, aj, aj, söta goa herr rektor, aj, aj, aj!»- »Ja, ja, du ska’ ha du», hette det.
Det vanligaste felet var »stimning i kyrkan», att man ej »suttit stilla» där, utan haft något tissel och tassel för sig, »grinat» o. s. v. Några pojkar hade för vana att narra de andra pojkarne att skratta. Märkte en kustos detta, så blefvo båda »oppskrifna». Kustos’ vitsord gällde såsom laga bevis. Vår plats i kyrkan var korbänkarna på ömse sidor om altaret.
Lindrigare förseelser behandlades med lindrigare åtgärder. Absentes sluppo t. ex. någorlunda undan, såvidt frånvaron ej var förenad med försvårande omständigheter. Men strepentes och ridentes fingo stryk. Örfil och hårlugg förekommo nog äfven, men det vanligaste var handplagg. Det gafs icke parvis (såsom i Vexiö, s. k. »dubbla handskar»), utan ett slag i sender inuti flata handen.
Närmast handplagg var »stut». Sådan bestraffning förekom endast för gröfre skälmstycken, men icke för oflit eller försumlighet i läsning. Den felaktige upplades på en bänk och »fick» af storändan. Straffet var förenadt med skam. Kamraterna pekade finger åt den, som fått det, och sade: »jo, jo, du har fått stut du». Stuten gafs, som sagdt, med storändan af riset; den gafs utanpå byxorna, hvilka spändes hårdt till. Stut på bara kroppen (eller s. k. »våt» stut) förekom ej. Slagen kunde vara flera eller färre, efter omständigheterna och felets beskaffenhet.

ur Lärare och disciplin i Örebro 1797 och framåt, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 107 f.