LUCKA 6: Skamstraffet

smisk

Primitiva Latinae Lingvae, Germanice Explicata, Gallice Accommodata, Et Figvris Illvstrata = Lateinisch- Teutsch- und Französisches Wörter-Buch : der lieben Jugend zum nüzlichen und ergözlichen Gebrauch, mit 1700. Figuren gezieret, und einem teutschen Register versehen. – Nürnberg, 1761. – Tavla nr 47.

Mannen – myten – legenden

Ni minns väl den tyske rektorn vi berättat om i inlägget ”Agan i siffror”? Efter lite detektivarbete har vi luskat reda på att han hette Häuberle och höll till i Schwaben.
Uträkningen om rektorns effektivitet inom bestraffningsgebitet publicerades i en tysk tidskrift år 1772, och verkar onekligen ha haft ett stort genomslag.
Citatet nedan är från en svensk bok, publicerad 1899.

Håll till godo!

Under de femtioett år och sju månader Häuberle beklädt sitt ämbete,
skulle han enligt medelmåttig beräkning hafva utdelat

911,527 käpprapp,
124,010 slag med ris,
10,909 linealslag,
136.715 »handplagg»,
10,235 »munfiskar»,
7,905 örfilar,
1,115,800 knäppningar i hufvudet
och slutligen 22,763 »nota benes» (anmärkningar).

777 gånger hade pojkar dömts att knäböja på ärter
och 613 gånger på trekantiga trästycken,
5,001 gossar måste bära »åsnehufvud»
och 1,707 stå och hålla upp spöknippan så högt armarna räckte,
några andra mindre vanliga straff att förtiga, som han för tillfället kunde hitta på.

Bland käpp-rappen voro ungefär 890,000 utdelade för bristande kunskap
i latin och af risslagen 76,000 för felaktiga bibelcitat.
Öknamn gaf han öfver 3,000, däraf ur tyska språket ungefär två
tredjedelar, en tredjedel var af egen uppfinning.

Trött af ålder och mödor ingick han slutligen i den sista hvilan. Requiescat in pace.

Referens:

Svahn, Oscar (1899). Våra öfversittare: ungdomsminnen och läroverksstudier. 2 : Jämte förslag till en genomgripande läroverksreform. Stockholm:

Alldaglig bestraffning

Skamstraff förekommo just ej. Man tog det ej på det viset, att det skulle vara någon skam att få handplagg; ty det hörde ju till dagligt bröd, det. Men stut var si och så. Att stå i skamvrån förekom emellanåt. Den felaktige fick stå vid kakelugnen. Men det nyttjades sällan.

ur Lärare och disciplin i Örebro 1797 och framåt, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 108.

Strafftimmen

Om lördagarne var det »kladd» (strafftimme) kl 12. Då skulle alla in i räkneklassen och stå till rätta för sitt förhållande under veckan. Pojkarne voro församlade och väntade med en viss bäfvan på att rektorn skulle komma, särskildt de som hade dåliga samveten. Så kommer Wangstelius »inlinkandes» i klassmmmet (han var låghalt). »Han såg grymmer ut», helst om vintern, när han kom i sin stora björnskinnspäls. Vi stego upp. Rektorn steg upp i katedern, emottog »kladden» (förteckningen) och ropade upp de brottslige. Kustoderna i kvarta skulle hafva i ordning ris. Riset var ungefär en aln långt, fullt ut. Det utgjordes af hopknutna björkkvistar. Skaftet eller handtaget var ett par finger tjockt, viradt med segelgarn. »Kom fram», ropade rektor. »Räck fram handen!» Och nu smällde det. »Aj, aj, aj, söta goa herr rektor, aj, aj, aj!»- »Ja, ja, du ska’ ha du», hette det.
Det vanligaste felet var »stimning i kyrkan», att man ej »suttit stilla» där, utan haft något tissel och tassel för sig, »grinat» o. s. v. Några pojkar hade för vana att narra de andra pojkarne att skratta. Märkte en kustos detta, så blefvo båda »oppskrifna». Kustos’ vitsord gällde såsom laga bevis. Vår plats i kyrkan var korbänkarna på ömse sidor om altaret.
Lindrigare förseelser behandlades med lindrigare åtgärder. Absentes sluppo t. ex. någorlunda undan, såvidt frånvaron ej var förenad med försvårande omständigheter. Men strepentes och ridentes fingo stryk. Örfil och hårlugg förekommo nog äfven, men det vanligaste var handplagg. Det gafs icke parvis (såsom i Vexiö, s. k. »dubbla handskar»), utan ett slag i sender inuti flata handen.
Närmast handplagg var »stut». Sådan bestraffning förekom endast för gröfre skälmstycken, men icke för oflit eller försumlighet i läsning. Den felaktige upplades på en bänk och »fick» af storändan. Straffet var förenadt med skam. Kamraterna pekade finger åt den, som fått det, och sade: »jo, jo, du har fått stut du». Stuten gafs, som sagdt, med storändan af riset; den gafs utanpå byxorna, hvilka spändes hårdt till. Stut på bara kroppen (eller s. k. »våt» stut) förekom ej. Slagen kunde vara flera eller färre, efter omständigheterna och felets beskaffenhet.

ur Lärare och disciplin i Örebro 1797 och framåt, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 107 f.

Om vikten av att börja agan i späd ålder

Wid egenwiljans brytande hos Barnen förhålla de sig helt annorlunda, än hos oss merendels är brukeligit. De säga, det wara en hel förwänd ordning, at skona Barnen för riset i de spädaste åren, uti den inbillningen, at de ännu icke förstår, hwad godt, eller ondt är. Ty om man wille lenma egenwiljan rum, tils förståndets krafter börja wisa s1g, genom förnuftigt tal och gierningar; så skulle dels densamma redan fådt så djupa rötter, at de med riset aldrig kunna upryckas; dels ware agan då just derföre onödig, emedan Barnet kan ledas genom förnuftiga föreställningar. Men om Barnen, uti de spädaste åren, styres ifrån det onda, genom en måttelig tuktan; så komma de småningom til en wana at giöra godt, och blifwa sedermera, uti de tiltagande åren så mycket upmärksamare på förmaningarne, och så mycket willigare, at rätta sig derefter.

ur kommerserådet J. F. Krygers tankar om undervisning och uppfostran från 1751 i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 13f.

Konfirmationsläsning och läderpiskor

Det fans prester, som för okunnighet straffade konfirmationsungdomen med käppen, och mina föräldrar sade sig veta, hurusom kyrkoherden i Gärdslösa (sedermera biskopen i Kalmar stift Stagnelius, fader till skalden S.) tuktade okunnig nattvardsungdom med läderpiska, endast för förseelsen att icke kunna.

ur folkskolläraren Daniel Nyströms berättelse i Johannes Karlsson (red.), Självbiografier av lärare: 1-4: levnadsminnen (Fören. för svensk undervisningshistoria: Lund 1921) s. 35.

Den lärda agan

12/10 1734
3 Thetta så som thet strider emot Gymnasii ord. Cap. 3 § II. som nyligen med åtwarning hade blifwit hela Coetui föreläsen, vide supra pag. 122, och sådant aldeles intet skickar sig emellan Condiscipulos; så blef resolverat at Waldner och Bergquist skulle med 5 slag af ferula hwarthera offenteligen blifwa afstraffade, som ock strax skiedde, med warning til them och the andra, at ther the flera gånger sådana vexationer föröfwade, skulle straffet skiärpas, och then bråtzliga st[r]affas med Proban.

Ur Gävle läroverksarkiv ProtocollsBok wid Collegium Gymnasticum uti Gefle n:o 2 s. 122-247, i Bror Rudolf Hall (red.), Gammaldags penalism vid läroverken: primärkällor och skildringar, Lund 1932, s. 3