Kategoriarkiv: 1900-tal

LUCKA 16: Otur.

Posted on by

Ett Skolagemål.

Vid Göteborgs rådhusrätt yrkade en arbetare ansvar å en folkskollärare för misshandel å arbetarens minderårige son, hvarjämte han fordrade skadestånd.

Rådhusrätten yttrade i sitt utslag, att då uti målet icke vore ådagalagdt annat förhållande än att, då läraren den 28 februari 1902 med en rotting skolat å en bänk i skollokalen aga gossen för inom skolan begången förseelse, denne, efter att ha erhållit ett slag af rottingen, försökt att göra motstånd och därvid råkat slå ansiktet mot bänken med den  påföljd, att tre tänder i främre öfverkäken afslagits, och berörda händelse måste anses ha timat mera af våda än vållande, blefve den af gossens fader förda talan jämlikt 5 kap. 12 § strafflagen ogillad.

Göta hofrätt har nu fastställt utslaget samt ålagt arbetaren att med 30 kr. godtgöra lärarens kostnader i målet i hofrätten.

Svensk Läraretidning, 22:a årg. nr 2. 14:e januari, 1903. s. 28

LUCKA 14: Fjordsgade-affären

Posted on by

En 12-årig pojke som köpt och lekt med smällare fick tillsammans med sina kamrater läsåret 1952-1953 vid N.J. Fjordsgades skole i Århus smaka på lärarens rotting:

Var och en av dessa pojkar fick 1-3 slag av rottingen, utdelade av en upphetsad lärare . Här skulle fallet förmodligen ha upphört , om inte pojkens mamma hade undrat varför hennes son drog sig för att sitta ner på kvällen . Sedan mamman låtit pojken granskas av husläkare polisanmäldes ärendet. Polisen hänvisade fallet till skolmyndigheterna , och sedan började händelsen valsas runt i pressen . Ärendet avslutades med att läraren fick dra sig tillbaka till en annan skola i närheten.

billede0024

Texten är sammanfattad och översatt från en hemsida tillhörande några avgångsklasser (ca 1960)  vid N.J. Fjordsgades skole. Även bilden är hämtad från samma sida.

LUCKA 9: ”Fias” oförtjänta öde

Posted on by

Läraren – i det här fallet hedersmannen Johan Gottberg – kunde konsten med enkla medel skaffa sig respekt. Men förekom t. e.x. snatteri ur någon matkorg eller annat otyg så kunde, ehuru sällan att ”Fia” kom fram. ”Fia” var handplaggen, och hade sitt namn efter den stackars flicka, på vilken den användes första gången. Fia stod det inskrivet med stora bokstäver på flatsidan, och namnet uttalades med respekt. Jag har forskat efter ”Fias” senare öden och fått uppgiften att hon vid ett lärareombyte förvandlats till aska i en kakelugn. Hon borde ha haft plats i ett skolmuseum.

Utdrag ur: Handlingar rörande lärarminnen (F4a), SAF, Sveriges allmänna
folkskollärarförenings arkiv