LUCKA 21: Olssons örfilar

20131221-224840.jpg

ur: ”Den svenska allmogekvinnans ställning under bör- jan och mediet av förra århundradet.” i Hertha, häfte 17, 1917

Annonser

LUCKA 12: Gevär och rotting – fallandesjuka och en vårdande mor

När jag hade gevärsexcercis med flera klasser samtidigt i den långa korridoren, kunde det hända, att ett klapprande ljud hördes från den långa raden, hvilket ljud åstadkoms genom att gevären lyftes något upp och släpptes ner mot golvet, detta när pojkarne stodo med ”gevär för fot”. En gång lyckades jag få se 2 pojkar, som knapprade med sina gevär mot golvet. Jag gick då in i skolsalen efter en rotting, tog ut den ene pojken ur ledet och gav honom några rottingrapp, ställde sedan in honom i ledet igen och förfor med den andre pojken på samma sätt. När jag släppte honom, föll han på golvet och blev liggande orörlig. Jag tänkte då, att han simulerade svimming och llät honom ligga. Då han emellertid ej rörde sig, blev jag orolig och lyfte honom. Han föreföll död eller sanslös, och ut munnen rann blod. Då jag bar in honom i skolsalen, hängde han i mina armar precis som han varit död. Efter att hava överöst honom med vatten, fann jag, att han kvicknade till igen till min stora glädje. Vi fallet hade han fått ena läppen kluven av gevärslåset. Läpparne fick sedan hopsys av en läkare. Detta skedde en lördagsmiddag, och kom ej att taga reda på pojkens adress. Han hörde inte till min klass. Det var för mig en orolig söndag, då jag ej visste, hur det gått med pojken, som jag lät gå hem efter missödet. Följande måndags morgon, då jag kom till skolan, stodo pojken och hans mor utanför dörren. Jag väntade mig skarpa förebråelser av modern, men dessa utebliva alldeles. Modern meddelade mig, att pojken hade fallandesjuka och bad mig i vänlighet, att jag skulle behandla honom varsamt.

Utdrag ur: Handlingar rörande lärarminnen (F4a), SAF, Sveriges allmänna
folkskollärarförenings arkiv; Från Klara folkskola, 1870-tal.

LUCKA 9: ”Fias” oförtjänta öde

Läraren – i det här fallet hedersmannen Johan Gottberg – kunde konsten med enkla medel skaffa sig respekt. Men förekom t. e.x. snatteri ur någon matkorg eller annat otyg så kunde, ehuru sällan att ”Fia” kom fram. ”Fia” var handplaggen, och hade sitt namn efter den stackars flicka, på vilken den användes första gången. Fia stod det inskrivet med stora bokstäver på flatsidan, och namnet uttalades med respekt. Jag har forskat efter ”Fias” senare öden och fått uppgiften att hon vid ett lärareombyte förvandlats till aska i en kakelugn. Hon borde ha haft plats i ett skolmuseum.

Utdrag ur: Handlingar rörande lärarminnen (F4a), SAF, Sveriges allmänna
folkskollärarförenings arkiv

Sänkt sedebetyg

Det var en domedag, ett förfärligt straff svävade i luften, Mård var hemsk och sträng som en åsknatt. Under middagsrasten fick Hugo tillsägelse att skära sig en enkäpp. De båda första käpparna,som han kom med, kasserades av skollärarn: inga slyor att piska småbarn med! Den tredje käppen var mer än tumstjock och blev godtagen. När det var slut för dagen, började Mård ett tal om synd och skuld och den straffande Guden. Det fanns barn med enfaldiga och klena sinnen, men Gud älskade dessa barn lika mycket som sina andra, och den som narrade ett sådant barn vara med om syndiga gärningar, han en blodröd synd. En gosse i skolan hade begått denna blodröda synd, och han skulle nu härför lida sitt straff, sig själv till varaktig bättring och sina skolkamrater till varnagel. För denna varnagels skull fick alla sitta kvar i bänkarna en liten stund efter psalmen.

Därpå sjöngs ”Allena Gud i himmelrik”, och efter slutpsalmen tog Mård med sig Hugo in i sitt rum. Och barnen satt kvar, undrande och skräckslagna. Förr hade de fått titta på, när Mård delade ut stryk, men Hugo blev slagen innanför stängda dörrar. Det var så mycket hemskare därför att de ingenting fick se. Men de fick höra. Ett långt, ihållande jämmerrop trängde ut från skollärararns rum. Hugo skrek som en gris på slakttavlan. Han var allas husbonde, alla pojkar hade smakat hans knogar, och de borde skadeglatt ha unnat honom stryk. Men fruktan trängde bort skadeglädjen. Var och en försatte sig i Hugos ställe där inne, där han var ensam med skollärarn och den tjocka käppen. Gubben Mård hade kraft i sina armar, fast han begynte bli gammal.

Lill-Alfreds Helgo vågade sig fram till dörren och kikade i nyckelhålet. Han berättade, andtrutet viskade: Mård har knäppt ned byxorna på Hugo och lagt honom framtstupa på golvet. Han håller fast honom i nacken med den ena handen och slår med den andra. Käppen träffar bara skinnet. Det lyser rött i ändan på Hugo.

Det var dödstyst, alla lyssnade till de ynkliga jämmeropen: – Åååå…! Söte, käre skollärarn, låt bli mej! Förlåt mej… låt bli…låt bli… förlåt, söte skollärarn! Några av de minsta barnen började gråta. Helgo sade, att enkäppen gått av så att gubben slog med bitarna. Barnen visste inte hur länge de skulle sitta kvar. Men när jämmerropen ljöd svagare, som om Hugo inte orkat skrika längre, gav ett par flickor till ett långt tjut, sprang till träskovrån och var borta. Därefter dröjde det inte många ögonblick förrän alla de andra hade träskorna på fötterna och rusade ut. Alla sprang utan att vänta på Olas Hugo. Och barnen från Lidalycke glömde att det var deras tur att sopa skolsalen i kväll.

Utdrag ur: Sänkt sedebetyg, (1946), Vilhem Moberg

”Du tål ännu mer” – långläsning

Gränsen mellan aga och misshandel.

En uppseendeväckande affär vid Kalmar folkskolor.

Notarien Alm stämmer kand. S. Elg för misshandel å lärjunge.

Vid rådhusrättens sammanträde i måndags förekom ett mål, som kommer att väcka stort uppseende liksom dess förhistoria sedan omkring en månad lifligt diskuterats man och man emellan. Som ombud för målsmannen för en folkskolelärjunge Karl Samuelsson hade nämligen advokaten A. Alm här i staden med yrkande om ansvar för misshandel uttagit stämning på folkskolläraren, teol. och fil. kand. Sten Elg.

Då målet påropades inlämnade kärandeombudet en skrifvelse, i hvilken han bl. a. uppgifver följande: »Misshandeln ägde rum i folk- skolan vid Tullslätten den 8 sist-lidne oktober mellan kl. 8 och 9 förmiddagen och föröfvades af svaranden mot kärandens 11 årige son Karl. Lektionen börjades med att en elev vid namn Bernhard Persson fick läsa upp en del af dagens läxa. Efter att gossen läst ett stycke märkte svaranden att gossen hade en skråma på kinden invid ögat och frågade honom huru han fått denna skråma. Härpå svarade Bernhard att kärandens son Karl gjort den med en knif. 1 anledning däraf framkallades Karl, som emellertid förnekade att han gjort det och omtalade att det skett dagen förut under lek med en stake som af honom och Bernhard och ett par andra gossar användt till stafhopp. Då Karl hoppat och släppt staken ifrån sig hade den i fallet stött till Bernhard och orsakat ifrågavarande skråma.

Denna relation togs emellertid icke för god af svaranden som i stället beskyllde Karl för lögn, och omedelbart påbörjade nu påtalade misshandel som därpå varade till inemot kl 9 så att under hela lektions- timmen ingen vidare befattning togs med dagen pensum. Utom rotting använde svaranden sig dessemellan af örfilar så kraftiga att gossen föll omkull. Då större delen af timmen gått till ända ville svaranden undersöka om gossen »tålde mer». Han lät honom fördenskull kläda af sig, hvarefter han lyssnade på hans hjärtslag. Han sade att det var inget farligt med hjärtat. »Du tål ännu mer», hvarefter svaranden åter grep till rottingen till dess denna var så sönderfläkt att den endast höll ihop vid handfästet. Svaranden satte sig då i katedern en stund och tog isär rottingen, fullständigt och kastade bort bitarna. Men icke nöjd med hvad han kunnat uträtta med rottingen grep han nu gossen i kläderna och kastade honom mot väggen och mot golfvet så att gossens väst och skjorta blefvo sönderslitna.

Undertecknad kärandeombud hade tillfälle att se gossen afklädd påföljande måndag. Han hade då behandlats efter läkares ordination alltsedan misshandeln ägde rum, men företedde dock fortfarande blåmärken på hela kroppen från halsen till fötterna och i synnerhet på ryggen funnos handstora fläckar blodunderlupen hud. Det var tydligt att han råkat ut för en fullkomligt djurisk behandling. Naturligtvis kommer väl svaranden att påstå att han endast gjort sig skyldig till regelrätt aga, men som han icke lärer kunna bestrida någon enda af de uppgifter som blifvit mig lämnade angående för loppet af denna »aga», dess varaktighet igenom en hel lektionstimme, den sönderslagna rottingen och de egendomliga afklädningsscenerna så torde svarandens karakteristik af behandlingen ifråga icke medföra stor effekt.

Hr Elg, som personligen inställt sig inlämnade till rätten en längre skrifvelse af hufvudsakligen följande innehåll: ‘ Elg hade som vanligt på morgonen, den dagen då misshandeln skulle ha utöfvats, gjort den vanliga ronden för att se efter lärjungarnas renlighet, hälsoförhållanden o.d. En af lärjungarna hade då ett sår under ena ögat. På lärarens fråga hvarifrån han fått det, svarade lärjungen att Samuelsson gjort det med en knif. Med anledning häraf fick Samuelsson gå fram till katedern och fick där af hr Elg sex rapp med en tunn rotting. Efter agan klagade pojken öfver smärtor i magen När klassen emellertid upplyste om att »det brukade han också säga nar han fick stryk af magister Berg» tog hr Elg pojken med sig ut i korridoren och frågade honom om han var sjuk, hvarpå gossen svarade nej. När de sedan kommo in i rummet, började lärjungarna tala om en hel del streck som Samuelsson skulle ha gjort.Ytterst uppbrakt häröfver beslöt läraren att ge pojken en grundlig aga och tog honom därför bakom bänkarna. Gossen fick nu en del rapp på de ställen, där ägan bör placeras, men genom hans slingringar råkade några rapp träffa på öfverkroppens och armarnas baksida.

Efter en relation af Samuelssons uppträdande i skolan under såväl hr Elg som hr Berg slutar svaranden med ett påpekande af att han velat pojkens framtida väl samt att den aga, som pojken fått, varit lämpad för hans natur och tillbakavisar slutligen med harm beskyllningen för misshandel. Hr Elg framhåller också att han alltid varnar flera gånger innan aga utdelas.

Gossens uppträdande i öfrigt belystes genom att svaranden införskaffade intyg från en del personer. I dessa skrifvelser betecknades pojken t.o.m. som en skräck för sin omgifvning. Öfverläkare Berg, som haft pojken i sin klass karakteriserar honom som illa uppfostrad och medger att  han själf vid flera tillfällen nödgats tilldela pojken kroppslig aga då denne ställt till obehag i skolan. Då den aga pojken nu erhållit af hr Elg ej var värre än att han samma dag kunde deltaga i slöjd arbetet, ansåg hr Berg att saken ej kunde rubriceras som misshandel. I samma stil gick ett intyg från en af gossens forna lärarinnor.

Folkskoleinspektör Svänsson fram-höll i sin skrifvelse att förekomst af blånader efter en aga ingalunda kunde utgöra bevis på att misshandel förelåge. Han säger att ett ordentligt kok stryk måste, om det skulle ha någon verkan, lämna märken efter sig på den agades kropp. Han hade själf sett att t. o. m. efter lindriga slag med en rotting uppstått högst betydliga ansvällningar och blånader å kroppen.

Notarien Alm framlämnade å sin sida läkareintyg från doktor Danielsson enligt hvilket gossen Samuelsson vid undersökning företett en del blånader på ben, rygg, och bröstkorg, hvilka tydligen förorsakats af yttre våld.

Ett af käranden inkallat vittne, slaktaren Sture Johansson, intygade att den skråma som en förut omtalad lärjunge haft under ena ögat härledde sig från en stöt af en stake, som pojken ifråga användt vid stafhopp.

I de punkter af kärandens skildring af händelseförloppet som afveko från hans egen bestred svaranden kärandeombudets uppgifter men förklarade sig för öfrigt redo att öfverlämna målet. På kärandeombudets begäran uppsköts detsamma fyra veckor.

För att om möjligt af initierade personer få ett opartiskt omdöme om denna tråkiga affär, har tidningen Kalmar vändt sig till några skolmän här i staden. Från folkskollärarhåll frambhålles enhälligt att lagen berättigar läraren att då han så finner nödvändigt utdela kroppsaga — och äfven sträng så- dan — till sina disciplar. Utan denna rätt skulle, framhåller man äfven, ordningen i skolan, som ofta måste mottaga synnerligen illa uppfostrade och varnartiga barn, blifva alldeles undergräfd. Enligt våra interlokutörers mening var den om- talade pojken en i skolan mycket illa anskrifven krabat.

Seminarieadjunkten Hellner, stadens folkskoleinspektör, som haft anledning undersöka ifrågavarande fall, framhöll på vår förfrågan som sin åsikt, att hr Elg »varit for häftig och slagit pojken för hårdt.» Men en sådan lymmel behöfver smörj», tillade hr Hellner. Adjunkten Hellner framhöll som sin mening, att det var oriktigt att en lärare utdelade aga utan att ha något vittne till bestraffningens utförande.

(Tidningen Kalmar, 1915-11-10)