En avvaktande kritik av agan

Med hänsyn till barnens olika anlag och lynnen torde det vara vanskligt att helt och hållet förbjuda kroppsagan i våra skolor, men i skolförfattningarna böra införas bestämda föreskrifter till hindrande av ett missbrukande av nämnda bestraffningsmedel så att detsamma endast må tillåtas såsom ett sista nödfallsmedel för upprätthållande av ordning och tukt inom skolan.

 

referat av O. H. Waldéns anförande vid de socialdemokratiska kvinnornas kongress i februari 1917 i tidningen Morgonbris, nr 3, 1917, s. 3.

Morgonbris

Annonser

Agans främsta belackare

Bristande självtukt, bristande intelligens, bristande tålamod, bristande värdighet — se där de fyra hörnstenar, som alltjämt uppbära stryksystemet. Och jag menar nu ej det sätt att slå, som brukas av de uslingar, vilka varje år i hemmen men isynnerhet i skolorna prygla ihjäl barn eller prygla dem fördärvade. Jag menar ej heller de ofarligare slag, som utdelas av obehärskade lärare och föräldrar, vilka sålunda hämnas att de blivit retade eller tröttade eller skrämda: slag, som helt enkelt äro en utlösning av en nervspänning, ett föraktligt bevis på bristande självkultur och självtukt. Än mindre menar jag de grymheter, som begås av könsligt perversa odjur, vilkas råa lustar genom rätten att aga erhållit en eggelse och tillika ett medel att skrämma offren till tystnad, såsom årliga brottmålsprocesser visat.

Jag talar endast om de samvetsgranna och kärleksfulla föräldrar och lärare, vilka med smärta uppfylla vad de intala sig vara en plikt mot barnet. Dessa bruka anföra de goda verkningarna av agan, som bevis på dess oumbärlighet. Barnet blir ej blott »snällt» av stryk, heter det; nej, det liksom befrias från sitt onda jag och visar genom hela sitt väsen att det haft mer gott av den snabba och summariska straffmetoden än av tal och tålamod, av långsamt verkande »erfarenhetsstraff». Och exempel framdragas på huru endast agan kunnat bryta trots, fördriva lögn, surmulenhet, kink o. s. v.

Dessa uppfostrare inse icke, att de genom det ögonblickligt verkande medlet endast lyckats återhålla yttringen av den onda viljan, men icke omdana viljan själv. Det undertryckta felet skall framträda vid varje tillfälle, då barnet vågar visa det. Uppfostraren, som i agan fann en genväg för sin möda, har fört barnet självt in på en senväg i fråga om den enda verkliga utvecklingen, den, som långsamt stärker dess förmåga och vilja till självbehärskning.

Jag har aldrig hört ett barn över tre år hotas med stryk utan att jag sett det djupare verkande, etiska medlet ligga nära den avväg, på vilken föräldrarna med sina hotelser glidit in. Och detsamma gäller även om den mildare dårskapen, lockelser genom yttre belöningar. Jag har t. ex. sett barn drivas i badet genom hot liksom genom lock. Men i ingendera fallet växte deras mod, deras självbehärskning, deras viljestyrka. Endast när man lyckas göra badet självt tilldragande, utvecklas den viljeenergi, som inifrån besegrar känslan av fruktan eller obehag och medför ett äkta etiskt intryck, det att »dygden belönar sig själv». Där stryket avskräcker från en ovana, ett fel, har barnet endast lärt sig frukta en obehaglig följd, som saknar verkligt sammanhang med saken själv, en följd, som diet väl vet kunde utebli. Men denna fruktan är vida skild från övertygelsen, att det goda är bättre än det onda. Då det obehagliga icke är en naturnödvändig följd av handlingen, inser barnet nämligen snart, att, om det beter sig slugare, kan det undgå stryk. Sålunda ökar stryket listen men visst icke sedligheten. Helvetesläran och helvetesfruktan visar inom mänskligheten vad stryket — barnens helvete — verkar för slags sedlighet inom barnasjälen. Endast genom att med yttersta möda, långsamt, omärkligt bygga upp vissheten om det godas företräde, såsom mer lyckobringande för individen själv och hans omgivning, lär sig barnet älska det goda; endast genom att lära barnet att straffen äro självådragna följder lär det sig undvika deras orsaker.

ur Ellen Key, Barnets århundrade: studie. 2, (Bonniers: Stockholm 1912), s. 24 ff.