Skamstraffen

S k a m s t r a f f e n tillämpades antingen, som förut är omtaladt, genom att sätta den försumlige inom klassen på den s. k. scamnum, där han då vanligen fick tillbringa en hel lektionstid eller flere i mån af förseelsens betydenhet. Någon gång kunde man stående i vrån vid kakelugnen för en kortare stund få undergå sitt skamstraff. Ett annat sådant genomfördes på det sätt att pojken ställdes med riset i hand i den öppnade klassdörren, i hvilken obehagliga ställning han fick kvarstanna vid någon eller några af lekstunderna, då han således utsattes för de förbi defilerande lärarenas och skolpojkarnes granskande blickar vid både deras ut- och ingång.

ur Västerås läroverk 1840-1851, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 115f.

Aga med dödlig utgång 1644 (eller…)

Thet hafwer Capellans Enkian i Biörkewijk, Magistri Nicolai Walingi, Praepositi et Pastoris Jaederensis Syster, warit här hoos mig, och klageligen tillkenna giffwit, huruledes Rector Scholae i Strängnäs, Hr Larss Boëtii, skall för et ringa hennes Sohns delinquerande, honom så hafwa tracterat med otillbörligt castigerande, att han straxt ther efter ähr siuknad och dödh blefwen, så att hon ther uthaff mehnar, be[mäl]te Scholemästare wara een orsak till hennes Sohns dödh…

ur brev 23 maj 1645 från Carl Carlsson Gyllenhielm till Strängnäs domkapitel. (Strängnäs domkapitels arkiv, E2a:1)

…Altså haffwer jagh med Consistorio strax som jagh ther om rychte sporde, saken nogha examinerat, och befunnit Enkians Sonss dödh mehrb:[emäl]te Rectori medh skiäl icke tillmätass kan, såsom mitt öpne skriftelige wijtnessbördh, jemwäl ock fleress, strax efter ransakningen giffne, ther om förmäle…

ur brev 9 juni 1645 från biskop Johannes Matthiae till Carl Carlsson Gyllenhielm. (Strängnäs domkapitels arkiv, D1:4)

Om förändringar i agans betydelse för skoldisciplinen

Custodes i Rectors Class hafva, såsom förut är nämnt, uppsigten öfver hela Scholungdomen vid allmänna samlingstillfällen, innan Lärare kommer tillstädes, och uppteckna då hvarje mot ordningen felande samt, under Lärarens närvaro, hvarje frånvarande. Dessa allmänna anteckningar för en vecka i sender, d.ä. för ett helt custodiat, räknas från och med onsdag till onsdag, lemnas till Rector, som för att ej hos de för lättsinnighet mer fallne gossarne föranleda någon säkerhet, antingen nu något eller intet, som kan synas olofligt, finnes antecknadt, aldrig försummar att hvarje Onsdag kl mellan 12 och 1 genomgå de nämnda anteckningarne inför hela scholans församlade ungdom och dervid noga undersöka så väl de frånvarandes förfall, som de oordentliga felaktighet. Dessa Rectors sammaträden med ungdomen bibehålla ännu namnet kladd såsom af enahanda betydelse med Dr Ödmanns Stutamöten, men såsom sagt är, begagnas riset så obetydligt vid sådana tillfällen att detta behogsting, som fordom i scholan ansågs såsom oumbärlig och stående artikel, nu mera ej finnes, om det ej på särskild tillsägelse anskaffas. Hvad jag här nämnt om disciplin i allmänhet gäller i det närmaste äfven om densamma i de särskilda afdelningarne. Läraren handhafver den med biträde af Custos i afdelningen. Riset var icke länge sedan i de särskilde Lärares hand en outtröttlig och daglig tuktomästare till flit och ordning, så att den gosse, som kunde undgå detta kroppsstraff, var ett tämmeligen sällsynt undantag. Nu deremot utgöra undantagen af dem som undergå det.

Rektor Otto Joël Gumælius Berättelse om Carolinska Högre Lärdoms-Scholan i Örebro den 19 juni 1832, vol. 3, ÄK856, Riksarkivet

Kroppsstraffens klimax

Kroppsstraffens klimax nådde sin spets i »stut för öppna luckor». Detta användes aldrig, mig veterligt, annat än vid utomordentliga tillfällen och vid förbrytelser af mera offentlig art, då ett skarpt straff var fullväl förtjänadt. Den brottslige afbasades då alltid offentligt oftast uppe i rektors klass, dit antingen hela skolan var uppkallad, eller också luckorna mellan alla klasserna öppnade på vid gafvel. Som exekutor tjänstgjorde antingen rektor eller den brottsliges klasslärare, allt efter förseelsens beskaffenhet. Mycket sällan förekom detta straff och åtföljdes af relegation om förseelsen var af neslig art, liksom det då alltid föregicks af uppläsning af för tillfället lämpliga paragrafer af skollagen. – Färla och »nagelstut» förekommo icke.

ur Västerås läroverk 1840-1851, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 115.

Instruktion för stut (forts.)

Till handplagg användes, som sagdt, den öfre delen, hvilken därvid ofta af en rätt konstnärligt utförd exekution kunde fullständigt uppslitas. Den gröfre. ändan applicerades ad posteriores på pojken vid s. k. s t u t, hvilken form af straff endast användes vid gröfre förbrytelser. Patienten fick vid sådana tillfällen lägga sig raklång på magen på den ofvan omtalade »scamnum, och att då magens antipod var vänd uppåt kan ju förstås. De onämnbara tvåklufna plagg, hvilka vanligen betäcka en maskulin individs nedre hoppshalfva, rubbades aldrig ur sin ordning vid dessa delar af skolöfningarne, hvadan det någon gång kunde hända, att den påstådda svenska uppfinningsförmågan här sökte en utöfning genom att anbringa en tjock skrifbok mellan plaggen och den kroppsdel, genom hvilken förbättringen skulle inpluggas i pojkens sinne. Försök i denna riktning lyckades emellertid aldrig, ehuru tid sällan saknades för nödiga förberedelser, då nästan alltid denna form af straff följde först en eller annan dag efter brott och rannsakning.

ur Västerås läroverk 1840-1851, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 114f.

Handplagg – en instruktion

H a n d p l a g g, hvilken applicerades med björkrisets smidigaste vidjor på pojkens framsträckta öppna hands insida, hvarvid riset väl omsvepte handen, och på dess yttersida efter hvarje slag eller »plagga» efterlämnade höga, i början hvita, sedan djupt rodnande valkar, till mycket men för ett ej alltför tjockt skinn. Straffredskapet, riset, var 6 a 7 kvarter långt, i två delar, hvardera bestående af sex fina och mjuka björkspön, korsvis med storändarna inpassade i en liten videhank och sedan flätade tillsammans. Dessa två delar förenades ungefär en aln från storändan med ett ombundet snöre, så att den öfre, finare ändan bestod af de 12 fria kvistarnes mjuka spetsar och den nedre af de två grofva flätorna. Se där en noggrann beskrifning på detta nyttiga och för mången nöjsamma redskap. Det skulle ju vara stor skada om framtiden blefve urståndsatt att, af okunnighet om tillverkningssättet, åter införa detta uppfostringsmedel. Jag har fåfängt sökt efter något exemplar däraf i Nordiska museets samling af forntida tortyrinstrumenter.

ur Västerås läroverk 1840-1851, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 114.

I Lunds katedralskola 1813

Disciplinen upprätthöll [rektor Textorius] någorlunda, fast han nästan aldrig betjente sig af den afflictiva straffmethoden. (Penalismen hade han i grund afskaffat.) ‘Mäster Erik’ (Så kallades skolriset. Handferla fanns ej, hvarken i collega- eller rectorsklassen.) hängde i ett skåp och kom sällan i rörelse. Någon gång nöp Rector de vanartige i armarne eller knackade dem på fingrarne med sin snusdosa.

Ur P.G. Ahnfelts Studentminnen (1857). Att benämningen ”Mäster Erik” inte var Textorius påhitt, utan ett lån ur Jeppe på Berget, behöver naturligtvis inte påpekas för vår lärda läsekrets.

Skolaga i Västerås på 1810-talet

Framför [läraren] låg på bordet, liksom silfverspirorna på konsistoriibordet framför Upsala akademis rektor, ett väldigt ris, förfärdigadt af tolf, sex qvarters långa, färska björkqvistar, af hvilka sex och sex voro hopflätade till två starka klumpar, ofvantill sammanbundna så, att deras tolf ändar utbredde sig fria och smidiga till ungefär halftannat qvarters längd. Denna sida af riset tjenade till dagligt bruk, d.v.s. handplagg; klumpsidan åter var ämnad åt utomordentliga fall d.v.s. stut. Hvarje klass hade sitt egna ris, rektorsklassen två. Dessa sex ris utvexlades med nya hvarje måndags och torsdags morgon. De gamla voro då alltid till en dryg del sönderslagna, och upplagan räckte således blott två och ett halft dygn, ty onsdags och lördags eftermiddagar hade man lof. Risen bekostades turvis av gossarne sjelfva och flätades på landet af dertill öfvade gummor. Vår tid, som ryser för en örfil eller ett käpprapp, utdeladt som skolaga, har svårt att fatta, till hvilken otrolig grad dessa ris tjenstgjorde. Redan i första ögonblicken efter lärarnes inträde i sina klasser, hördes ur dessa stryk, skrik och jämmer. På de svarta taflorna fann läraren för sig namn upptecknade af klassens custos å dem, som begått någon förseelse. Dessa skulle nu afstraffas med ett visst antal handplaggor, någon gång så stort att blodet sprutade om händerna. Derefter var det alltid en och annan som inte kunde sin lexa; åter var riset fram. Nu skrek någon till, emedan hans granne nöp honom i armen eller stack honom  med knappnål; riset fram. Andra hade högt skrattat deråt; åter riset fram. Det var emallanåt en förfärlig villervalla, när, midt under det plaggorna under jämmer utdelades i den egna klassen, man från klasserna till höger och venster om sig hörde genom de tunna träluckorna [som skilde klassrummen åt] samma elände. Stundom hände det, att, när en liten syndare skulle afstraffas med ett visst antal plaggor, han ej hunnit få mer än ett par, förrän luckorna högtidligt uppslogos till bön. Han fick då återstoden efter välsignelsen. Med hur pass samlade och andäktiga tankar han på mellantiden skulle hopknäppa händerna, är lätt att föreställa sig. Emellertid vann man genom vanan en stor förmåga at härda ut dessa bestraffningar. Mångas händer voro som förbarkade: det bet ingenting på dem. Man inrättade särskilda ordnar, der stormästaren var den, som under terminen fått de flesta handplaggorna, och, vid ett visst antal sådana, uppflyttning till högre grad egde rum. Ja, när vid kasseringen af gamla förbrukade ris, dessa återföllo till den, som bekostat dem, höll denne ofta auktion, hvarvid så tillgick, att den, som erbjöd sig att ag egaren emottaga de flesta slagen af riset, bekom detsamma och hembar det i triumf. Han utsatte sig dock härigenom för, att, sedan det väl var kommet på studerkammaren, hans egen informator vid förekommande tillfällen fann det, som var förkastadt i skolan, ännu kunde duga till bruk i hemmet. Utom det dagliga och stundliga risandet i hvarje klass, förekom hvarje vecka ett af ännu svårare art vid de, hela skolan omfattande, måndags-inqvisitioner, som höllos af rektor sjelf i qvarta, dit man då uppkallades för allehanda förbrytelser under den förflutna veckan. Det var då, som klumpändan af riset ofta fick göra tjenst. Jag var en gång vittne till, att tra af de äldsta qvartanerna vid öppna luckor, och således i hela skolans åsyn, afstraffades med denna förnedrande kroppsaga.

Om jag alltför länge uppehållit mig vid detta ämne, har det varit, för att erinra om den genomgripande förändring, som, inom några få tiotal af år, lagen och allmänna meningen härutinnan framkallat. Jag vill blott tillägga att, under de sju år jag var i skolan, aldrig någon klagan förspordes öfver denna skolaga. Det var som det skulle så vara. Blott när landshöfdingens egen son af en lärare i vredesmod fått handplagg så länge och så strängt, att båda hans händer, blodsprängda och svällda som limpor, någon tid blefvo obrukbara, antog man såsom uttryck för faderns missnöje, att gossen en tid derefter togs ur skolan och flyttades till Carlberg. Något åtal mot läraren hördes ej af.

ur C W Böttiger, Sjelfbiografiska anteckningar och bref (1881)