Om stryk i tid och otid

Det förstnämda brottet [strepens (stojande, bråkande)] afstraffades vanligen genast med stryk, ett af dåtidens lärare synnerligen omtyckt korrektiv, hvilket nästan dagligen och ofta utan all urskiljning tillgreps. Huru olämpligt och rent af fördärfligt detta system än var, sådant det åtminstone i denna skola tillämpades, florerade det dock ännu länge och opåtaldt. Tidens anda var sådan. Stryk ansågs nästan för det enda lämpliga straff, och för min del anser jag visst icke, att man vid pojkars uppfostran skall lägga fingrarna emellan, då smörj verkligen behöfves. Det har nog, vid rätta tillfällen användt, sitt fulla berättigande och säkerligen äfven sin stora nytta, men oförsvarligt var det, användt med så ringa urskiljning som ofta – ja kanske oftast då för tiden – var händelsen. Själfva straffets ändamål förfelades, då den nästan strängaste formen däraf användes i både tid och otid, hvilket hos barnet mera bidrog till att väcka förakt för straffet, bitterhet mot orättvisan; och därföre ernådde man sällan den förbättrande verkan på pojken, som ett strängt men rättvist straff bör åsyfta.

ur Västerås läroverk 1840-1851, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 112f.

Alldaglig bestraffning

Skamstraff förekommo just ej. Man tog det ej på det viset, att det skulle vara någon skam att få handplagg; ty det hörde ju till dagligt bröd, det. Men stut var si och så. Att stå i skamvrån förekom emellanåt. Den felaktige fick stå vid kakelugnen. Men det nyttjades sällan.

ur Lärare och disciplin i Örebro 1797 och framåt, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 108.

Strafftimmen

Om lördagarne var det »kladd» (strafftimme) kl 12. Då skulle alla in i räkneklassen och stå till rätta för sitt förhållande under veckan. Pojkarne voro församlade och väntade med en viss bäfvan på att rektorn skulle komma, särskildt de som hade dåliga samveten. Så kommer Wangstelius »inlinkandes» i klassmmmet (han var låghalt). »Han såg grymmer ut», helst om vintern, när han kom i sin stora björnskinnspäls. Vi stego upp. Rektorn steg upp i katedern, emottog »kladden» (förteckningen) och ropade upp de brottslige. Kustoderna i kvarta skulle hafva i ordning ris. Riset var ungefär en aln långt, fullt ut. Det utgjordes af hopknutna björkkvistar. Skaftet eller handtaget var ett par finger tjockt, viradt med segelgarn. »Kom fram», ropade rektor. »Räck fram handen!» Och nu smällde det. »Aj, aj, aj, söta goa herr rektor, aj, aj, aj!»- »Ja, ja, du ska’ ha du», hette det.
Det vanligaste felet var »stimning i kyrkan», att man ej »suttit stilla» där, utan haft något tissel och tassel för sig, »grinat» o. s. v. Några pojkar hade för vana att narra de andra pojkarne att skratta. Märkte en kustos detta, så blefvo båda »oppskrifna». Kustos’ vitsord gällde såsom laga bevis. Vår plats i kyrkan var korbänkarna på ömse sidor om altaret.
Lindrigare förseelser behandlades med lindrigare åtgärder. Absentes sluppo t. ex. någorlunda undan, såvidt frånvaron ej var förenad med försvårande omständigheter. Men strepentes och ridentes fingo stryk. Örfil och hårlugg förekommo nog äfven, men det vanligaste var handplagg. Det gafs icke parvis (såsom i Vexiö, s. k. »dubbla handskar»), utan ett slag i sender inuti flata handen.
Närmast handplagg var »stut». Sådan bestraffning förekom endast för gröfre skälmstycken, men icke för oflit eller försumlighet i läsning. Den felaktige upplades på en bänk och »fick» af storändan. Straffet var förenadt med skam. Kamraterna pekade finger åt den, som fått det, och sade: »jo, jo, du har fått stut du». Stuten gafs, som sagdt, med storändan af riset; den gafs utanpå byxorna, hvilka spändes hårdt till. Stut på bara kroppen (eller s. k. »våt» stut) förekom ej. Slagen kunde vara flera eller färre, efter omständigheterna och felets beskaffenhet.

ur Lärare och disciplin i Örebro 1797 och framåt, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 107 f.

Den interna rättskipningen bland läroverksungdomen

Rättegångssättet var mycket summariskt, ty icke ett enda ord fick yttras till försvar, anklagelsen var tillräcklig för att fälla, och domen bestod alltid i det enstafviga, skarpt uttalade ordet: »fram!> Den anklagade vandrade då alltid utan motstånd fram och satte sig på en bänk, som nämndes med ett eget öknamn: »brädet.» Sedan alla anklagelser blifvit absolverade, straffades delinqventerne medelst vissa slag med daggen öfver rygg axlar. Allt detta gick så gravitetiskt och högtidligt, utan hetta och ifver å den ena och utan klagan å den andra sidan, att scenen blef imponerande på de yngre och all tanke på motstånd och uppstudsighet mot den despotiska makten försvann, äfven om de kände sig lida orättvist.

ur Undervisning och djäkneliv i Strängnäs 1839-1843 i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 93

Ordningen i Vimmerby år 1824

Vid kroppsliga bestraffningar brukas att låta den som skall straffas, stå någon längre stödlös eller så kallade handplaggor, eller det som är kändt under namn af stut.

ur Uppgifter rörande Wimmerby Skol-Verk, och föranledde af den År 1824 infallande Revision af Rikets Elementar-Läroverk, vol. 5, Revisionen över rikets elementarläroverk (ÄK854), Riksarkivet.

Straff och vedergällning

3/ 5 1830 § 3. I anledning af vittnesmålen mot Natt och Dag beslöts, att Natt och Dag inför skolungdomen, som då bör förmanas enligt skollagen att visa de äldre förtjent och skyldig aktning, skall straffas med 6 Handplaggor; emot Rectors förslag, att, om Natt och Dag vidare komme att straffas skulle få bero på om Gymnasisterne straffades eller ej ; då i senare fallet hugg och slag af en äldre, som borde förmodas förståndigare, kunde anses uppväga oqvädinsord af en yngre.

ur Skara Skol-Collegii Protocoller 1821-1872 i Bror Rudolf Hall (red.), Gammaldags penalism vid läroverken: primärkällor och skildringar, Lund 1932, s. 20

Den lärda agan

12/10 1734
3 Thetta så som thet strider emot Gymnasii ord. Cap. 3 § II. som nyligen med åtwarning hade blifwit hela Coetui föreläsen, vide supra pag. 122, och sådant aldeles intet skickar sig emellan Condiscipulos; så blef resolverat at Waldner och Bergquist skulle med 5 slag af ferula hwarthera offenteligen blifwa afstraffade, som ock strax skiedde, med warning til them och the andra, at ther the flera gånger sådana vexationer föröfwade, skulle straffet skiärpas, och then bråtzliga st[r]affas med Proban.

Ur Gävle läroverksarkiv ProtocollsBok wid Collegium Gymnasticum uti Gefle n:o 2 s. 122-247, i Bror Rudolf Hall (red.), Gammaldags penalism vid läroverken: primärkällor och skildringar, Lund 1932, s. 3

 

Om bestraffning gymnasister emellan

7/4 1845.
1. Föreslogs af Ordf., att tvånget för underåringarna att gå i kyrkan hvarje Söndag skulle upphöra. Tankarne voro delade, hvarföre votering uppskjöts.
2 . Föreslogs d.s. att Oxkalaset borde afskaffas. Uppskjöts. likaledes.
3. Klagomål anmäldes af A n d r. L a r s s o n öfver Underåringen
S t å l s t r ö m, i anledning af dennes mot honom visade sturskhet och näsvishet. Enhälligt och utan votering beslöts, att Tit. Stålström skulle afstraffas med stryk. Domens verkställande uppskjöts doch i anseende till delinqventens opasslighet,
[Han hade varnats 28/2.]

8/4 1845. 1. Sedan P. Wallm o blifvit utsedd till exekutor, inkallades Tit. Stålström jemte öfriga underåringar, och afstraffades med fyra rapp akterut.

ur Protokoller från djäknekåren vid Carlstads Gymnasium i Bror Rudolf Hall (red.), Gammaldags penalism vid läroverken: primärkällor och skildringar, Lund 1932, s.78