Stygg pojke

cruel-boy

(Klicka på bilden så blir den större!)

Från en engelsk barnbok, 1830-talet.

Annonser

Sänkt sedebetyg

Det var en domedag, ett förfärligt straff svävade i luften, Mård var hemsk och sträng som en åsknatt. Under middagsrasten fick Hugo tillsägelse att skära sig en enkäpp. De båda första käpparna,som han kom med, kasserades av skollärarn: inga slyor att piska småbarn med! Den tredje käppen var mer än tumstjock och blev godtagen. När det var slut för dagen, började Mård ett tal om synd och skuld och den straffande Guden. Det fanns barn med enfaldiga och klena sinnen, men Gud älskade dessa barn lika mycket som sina andra, och den som narrade ett sådant barn vara med om syndiga gärningar, han en blodröd synd. En gosse i skolan hade begått denna blodröda synd, och han skulle nu härför lida sitt straff, sig själv till varaktig bättring och sina skolkamrater till varnagel. För denna varnagels skull fick alla sitta kvar i bänkarna en liten stund efter psalmen.

Därpå sjöngs ”Allena Gud i himmelrik”, och efter slutpsalmen tog Mård med sig Hugo in i sitt rum. Och barnen satt kvar, undrande och skräckslagna. Förr hade de fått titta på, när Mård delade ut stryk, men Hugo blev slagen innanför stängda dörrar. Det var så mycket hemskare därför att de ingenting fick se. Men de fick höra. Ett långt, ihållande jämmerrop trängde ut från skollärararns rum. Hugo skrek som en gris på slakttavlan. Han var allas husbonde, alla pojkar hade smakat hans knogar, och de borde skadeglatt ha unnat honom stryk. Men fruktan trängde bort skadeglädjen. Var och en försatte sig i Hugos ställe där inne, där han var ensam med skollärarn och den tjocka käppen. Gubben Mård hade kraft i sina armar, fast han begynte bli gammal.

Lill-Alfreds Helgo vågade sig fram till dörren och kikade i nyckelhålet. Han berättade, andtrutet viskade: Mård har knäppt ned byxorna på Hugo och lagt honom framtstupa på golvet. Han håller fast honom i nacken med den ena handen och slår med den andra. Käppen träffar bara skinnet. Det lyser rött i ändan på Hugo.

Det var dödstyst, alla lyssnade till de ynkliga jämmeropen: – Åååå…! Söte, käre skollärarn, låt bli mej! Förlåt mej… låt bli…låt bli… förlåt, söte skollärarn! Några av de minsta barnen började gråta. Helgo sade, att enkäppen gått av så att gubben slog med bitarna. Barnen visste inte hur länge de skulle sitta kvar. Men när jämmerropen ljöd svagare, som om Hugo inte orkat skrika längre, gav ett par flickor till ett långt tjut, sprang till träskovrån och var borta. Därefter dröjde det inte många ögonblick förrän alla de andra hade träskorna på fötterna och rusade ut. Alla sprang utan att vänta på Olas Hugo. Och barnen från Lidalycke glömde att det var deras tur att sopa skolsalen i kväll.

Utdrag ur: Sänkt sedebetyg, (1946), Vilhem Moberg

Undervisning och straff i en växelundervisningsskola

Klockan är nio på f. m. Lärjungarna äro samlade i sina bänkar med undantag af några få, som kommit för sent. Dessa hafva stannat utanför dörren under bönen, hvilken hålles af läraren själf, ofta i förening med någon helt kort bibelförklaring eller några förmaningar till de unga. Efter bönestunden, som börjar och slutar med psalmsång, ledd af läraren med tillhjälp af psalmodikon (»monokord» ), öppnas dörren, och de för sent komna insläppas för att få sin plats i skamvrån, belägen till höger om ingången, och först längre fram på dagen flyttas till sitt vanliga rum i skolsalen. Lärjungarna för öfrigt, som sluppit att komma i nämnda vrå, som gifvetvis icke var någon honnörsplats, lämna nu bänkarne, ställa sig efter väggarne i »cirklar» eller egentligen halfcirklar. Dessa voro omkring femton. Hvar och en af dem, utom den öfversta, med hvilken läraren själf emellanåt sysselsatte sig, skall hafva en undervisare. Dessa monitörer utses af läraren strax efter bönen. De fördelas så, att den öfversta cirkeln lämnar undervisare åt de två eller tre närmast följande – jag minnes ej hvilketdera. Nu är urverket uppdraget. Undervisningen börjar och försiggår helt mekaniskt och därmed tarfligt, såsom lätt är att förstå. Men efter en stund ser man en pojke i någon af de lägre cirklarna göra helt om och stå med ryggen vänd till kamraterna och den lille tillfällige läraren. Hvad har då pilten gjort? Det kan man se. Han håller handen för munnen: han har således pratat. Efter en stunds förlopp ser man en annan byting göra samma manöver och intaga alldeles samma position. Nå, hvad har då den där odygdingen gjort? Det kan man se. Han håller handen för örat: han har icke varit uppmärksam, har icke hört på den för cirkeln tillsatte små-pedagogens undervisning. Eller kanske den från undervisningscirkeln bortvända gossen håller handen för ögat. Så mycket värre: han har gått ända därhän i bristande uppmärksamhet, att han sett sig om och således låtit blicken förirra sig utom cirkeln. Men vi få bevittna något värre, hvilket dock icke inträffar alla dagar. Vi får se samma gosse oupphörligt göra samma manöver. Innan t. ex. förmiddagens tre lektionstimmar nått sitt slut, har man sett den själfsvåldige lärjungen sex gånger vända sig från kamraterna och göra front mot den på gången emellan cirklarne och bänkarna vandrande läraren, som vanligen svänger den nämnda käppen. Hvarje frontförändring är eller skall vara ett nytt bevis till oefterrättlighet. Den af monitören såsom straffbar ansedde gossen börjar måhända med att hålla en hand för munnen. Han har upprepat sitt fel och måste då hålla bägge händerna på samma sätt. Men han har begått ett annat fel. Han måste hålla en hand för ögat. Pliktskyldigast skulle han låta de två händerna för munnen blifva kvar i samma läge som förr. Men som han icke har mera än två händer, måste han detachera samma antal fingrar att vara hans talträngdhets angifvare. Har han dessutom två gånger gjort sig skyldig till felet att icke höra på och därför rätteligen skolat hålla bägge händerna för öronen, men detta är omöjligt, emedan de i följd af hans verkliga eller förmenta förseelser för bristande uppmärksamhet, äro upptagna, måste de båda tummarne vikariera och sättas in i hvar sitt öra. Antag nu, att hela disciplinära förbrytelseskalan är genomgången, d.v.s. att skolpilten efter undervisarens omdöme och dom, två gånger icke hört på undervisningen, två gånger talat utan lof och lika många gånger sett sig om, står han vänd ifrån cirkeln med tummarne instuckna i öronen, två fingrar för munnen och ett finger för hvartdera ögat. Nu säges han vara i mörka kammaren. Dit har det kommit med honom, oaktadt hvarje föregående frontförändring förskaffat honom ett om än lindrigt slag af den spatserande lärarens röda käpp. – Hvad straff skall en sådan ostyrig pojke få? Han bör, tänker läraren, exemplariskt bestraffas, den felande till straff och andra till varning. Om det straffet kan han vara mycket säkrare än om monitörens undervisningsskicklighet och – rättvisa. Den felande lärjungen befalles att på alla fyra krypa in under den öfver bänkstödet utskjutande ändan af närmaste bänks sittbräde. Där ligger nu den lille delinkventen, och hvarje gång läraren går förbi bestås vanligen ett rapp af den förut nämnda egentligen till pekpinne bestämda käppen.

ur berättelse från Stockholms allmänna barnskola 1830–1883 i Hall, B. Rudolf (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [2] (N.F.), Skildringar av f.d. elever och lärare, Fören. för svensk undervisningshistoria, Stockholm, 1933, s. 22 ff.

Frödings stränga lärarinna

Till Bertha

Ryktet talte om en Bertha,
människors och gudars skräck,
i att lugga och att snärta
var den vilda lika käck.

Katekesens hundra frågor
slog hon i de små med kläm,
med historiens tusen plågor
hon förfärligt pinte dem.

Engelska och franska dängdes
i de armas huvudskål,
den som inte ”kunde” hängdes
eller brändes uppå bål.

Blicken ur beväpnat öga
lyste lärarinnesträng,

Karl den tolfte föll till föga,
om han såge denna bläng.

Ja, jag kom med skräck i skinnet
fruktande för stryk och lugg,
och med fast beslut i sinnet
till att möta hugg med hugg.

Och jag såg — en ljuvlig kvinna

— långtifrån av hin ett hår —
som en leende herdinna
hon ibland små lammen går.

Blicken ur beväpnat öga
var ej stirrande och vild,
men jag föll ändå till föga,
ty den var så himlamild.

Hulda Bertha, ack förlåt mig,
att jag trott så styggt om dig,
fast du aldrig hyttat åt mig,
aldrig, aldrig luggat mig.

Dikten är av Gustaf Fröding och går att hitta här!

Skolaga i Västerås på 1810-talet

Framför [läraren] låg på bordet, liksom silfverspirorna på konsistoriibordet framför Upsala akademis rektor, ett väldigt ris, förfärdigadt af tolf, sex qvarters långa, färska björkqvistar, af hvilka sex och sex voro hopflätade till två starka klumpar, ofvantill sammanbundna så, att deras tolf ändar utbredde sig fria och smidiga till ungefär halftannat qvarters längd. Denna sida af riset tjenade till dagligt bruk, d.v.s. handplagg; klumpsidan åter var ämnad åt utomordentliga fall d.v.s. stut. Hvarje klass hade sitt egna ris, rektorsklassen två. Dessa sex ris utvexlades med nya hvarje måndags och torsdags morgon. De gamla voro då alltid till en dryg del sönderslagna, och upplagan räckte således blott två och ett halft dygn, ty onsdags och lördags eftermiddagar hade man lof. Risen bekostades turvis av gossarne sjelfva och flätades på landet af dertill öfvade gummor. Vår tid, som ryser för en örfil eller ett käpprapp, utdeladt som skolaga, har svårt att fatta, till hvilken otrolig grad dessa ris tjenstgjorde. Redan i första ögonblicken efter lärarnes inträde i sina klasser, hördes ur dessa stryk, skrik och jämmer. På de svarta taflorna fann läraren för sig namn upptecknade af klassens custos å dem, som begått någon förseelse. Dessa skulle nu afstraffas med ett visst antal handplaggor, någon gång så stort att blodet sprutade om händerna. Derefter var det alltid en och annan som inte kunde sin lexa; åter var riset fram. Nu skrek någon till, emedan hans granne nöp honom i armen eller stack honom  med knappnål; riset fram. Andra hade högt skrattat deråt; åter riset fram. Det var emallanåt en förfärlig villervalla, när, midt under det plaggorna under jämmer utdelades i den egna klassen, man från klasserna till höger och venster om sig hörde genom de tunna träluckorna [som skilde klassrummen åt] samma elände. Stundom hände det, att, när en liten syndare skulle afstraffas med ett visst antal plaggor, han ej hunnit få mer än ett par, förrän luckorna högtidligt uppslogos till bön. Han fick då återstoden efter välsignelsen. Med hur pass samlade och andäktiga tankar han på mellantiden skulle hopknäppa händerna, är lätt att föreställa sig. Emellertid vann man genom vanan en stor förmåga at härda ut dessa bestraffningar. Mångas händer voro som förbarkade: det bet ingenting på dem. Man inrättade särskilda ordnar, der stormästaren var den, som under terminen fått de flesta handplaggorna, och, vid ett visst antal sådana, uppflyttning till högre grad egde rum. Ja, när vid kasseringen af gamla förbrukade ris, dessa återföllo till den, som bekostat dem, höll denne ofta auktion, hvarvid så tillgick, att den, som erbjöd sig att ag egaren emottaga de flesta slagen af riset, bekom detsamma och hembar det i triumf. Han utsatte sig dock härigenom för, att, sedan det väl var kommet på studerkammaren, hans egen informator vid förekommande tillfällen fann det, som var förkastadt i skolan, ännu kunde duga till bruk i hemmet. Utom det dagliga och stundliga risandet i hvarje klass, förekom hvarje vecka ett af ännu svårare art vid de, hela skolan omfattande, måndags-inqvisitioner, som höllos af rektor sjelf i qvarta, dit man då uppkallades för allehanda förbrytelser under den förflutna veckan. Det var då, som klumpändan af riset ofta fick göra tjenst. Jag var en gång vittne till, att tra af de äldsta qvartanerna vid öppna luckor, och således i hela skolans åsyn, afstraffades med denna förnedrande kroppsaga.

Om jag alltför länge uppehållit mig vid detta ämne, har det varit, för att erinra om den genomgripande förändring, som, inom några få tiotal af år, lagen och allmänna meningen härutinnan framkallat. Jag vill blott tillägga att, under de sju år jag var i skolan, aldrig någon klagan förspordes öfver denna skolaga. Det var som det skulle så vara. Blott när landshöfdingens egen son af en lärare i vredesmod fått handplagg så länge och så strängt, att båda hans händer, blodsprängda och svällda som limpor, någon tid blefvo obrukbara, antog man såsom uttryck för faderns missnöje, att gossen en tid derefter togs ur skolan och flyttades till Carlberg. Något åtal mot läraren hördes ej af.

ur C W Böttiger, Sjelfbiografiska anteckningar och bref (1881)

Doktor Glas reminiscenser

”Jag hade just aldrig så roligt där. Om somrarna fick jag alltid så mycket stryk av min far. Jag var visst ett svårhanterligt barn på de tider, då jag inte hade skolan och läxläsningen. En gång fick jag stryk orättvist. Det hör nästan till mina bästa barndomsminnen. Det gjorde ont i skinnet naturligtvis, men gott i själen. Jag gick ner till sjön efteråt, det blåste nästan storm och skummet yrde ända upp i mitt ansikte.”

Ur: Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (1905).

Mistning av rygghuden

Hur man upphöll ordning och ordning i Vexjö lärohus (sedermera Vexjö allmänna läorverk), vid 1600-talets mitt.

På gymnasiet och i skolan fungerade högtbetrodde och vigtige ämbetsmän, notarii, notatores, significatores. Särskild drägt, kappa, bars af gymnasisterna. Vid bönestunderna messades bönerna på latin i gymnasiet och på svenska (efter1693) i skolan. Ris gjordes redo hvarje vecka af de lärjungar, som hade detta uppdrag, och begagnades flitigt af lärarne till inplantande af kunskaper och hyfsning under veckans lopp. Hvarje lördag höllos både på gymnasiet och i skolan högtidliga ransakningar om de förseelser, som ej blifvit förut ”extrajudicielt” bestraffade, och lika högtidliga afstraffningar ådömdes och exeqverades. […] man skilde mellan ”utanstut” eller ”brackestut” och ”innanstut” eller ”våt stut”. Det talas ock om ”mistning av af rygghuden” eller ”kastigation på bara ryggen”. Svårare förseelser kunde ådraga de felande rispiskning med två eller tre slag av varje klasskamrat af hvarje klasskamrat, ”stockstraff”, mistning af sockengångsrättighet fullständigt eller till en del (genom böter), relegation samt dessutom för gymnasister afstraffning i närvaro af skolans lärjungar och skolfängelse (proba)[1]. Pennalismen blomstrade lika yppigt som på Ödmans tid, om icke yppigare: smågossarne ”hudflängdes” af de äldre lärjungarne, isynnerhet sådana, som ansågo sig berättigade dertill genom de befattningar de innehade (klagomål af staden borgerskap enl. Domk. Prot. 27/11 1667), skolgossarne i allmänhet handterades illa af gymnasisterna, isynnerhet dem, som skulle vara deras lärare, de till gymnasiet nyss uppflyttade ynglingarne hade att utstå svår medfart af sina äldre kamrater och i sitt yttre uppträdande ödmjukt underordna sig under dessa genom att hålla sig på en inskränkt plats i lärorummet (”de sure” plats), icke lägga från sig hattarna på bänken under lektionen, stå på kyrkogården med bart hufvud vid samling, icke sätta sig i kyrkan, alltid bära kappor, m.m., till dess de genomgått sitt novisår på gymnasiet och genom anställande af ett dryckeslag, ”hattöl” eller ”basöl”, löst sig från sitt beroende.


[1] Lärjungar, som begått så svåra förseelser, att de måste ställas inför borgerliga domstol, skildes dessförinnan från läroverket genom en högtidlig ceremoni, vid hvilken djäknekappan afkläddes brottslingen, ett ris sönderbröts öfver hans hufvud, han utleddes ur skolrummet och byfogden tog honom om händer i förstugan.

Ur: Arcadius. C.O., Anteckningar ur Vexjö allmänna läroverks häfder till år 1724. Vexjö 1889.