Frödings stränga lärarinna

Till Bertha

Ryktet talte om en Bertha,
människors och gudars skräck,
i att lugga och att snärta
var den vilda lika käck.

Katekesens hundra frågor
slog hon i de små med kläm,
med historiens tusen plågor
hon förfärligt pinte dem.

Engelska och franska dängdes
i de armas huvudskål,
den som inte ”kunde” hängdes
eller brändes uppå bål.

Blicken ur beväpnat öga
lyste lärarinnesträng,

Karl den tolfte föll till föga,
om han såge denna bläng.

Ja, jag kom med skräck i skinnet
fruktande för stryk och lugg,
och med fast beslut i sinnet
till att möta hugg med hugg.

Och jag såg — en ljuvlig kvinna

— långtifrån av hin ett hår —
som en leende herdinna
hon ibland små lammen går.

Blicken ur beväpnat öga
var ej stirrande och vild,
men jag föll ändå till föga,
ty den var så himlamild.

Hulda Bertha, ack förlåt mig,
att jag trott så styggt om dig,
fast du aldrig hyttat åt mig,
aldrig, aldrig luggat mig.

Dikten är av Gustaf Fröding och går att hitta här!

Annonser

Bestraffning i Lancasterskola

Den lärjunge, som ankom för sent till skolan fick ‘krypa kräftgången’, hvilket tillgick sålunda, att han måste på händer och fötter baklänges vandra kring skolsalen under det att de å ömse sidor uppställda pojkarne ansträngde sig af alla krafter för att bastonera penitenten.

Den, som under lektionen ej visat tillräcklig uppmärksamhet, måste ställa sig utanför ringen vänd inåt skolsalen och allt efter förseelsens natur hålla för ögonen, öronen eller munnen, de resp. organ, med hvilka han förbrutit sig. Ja, stundom ålades den skyldige att med händerna betäcka både ögon, öron och mun, i hvilka ställningar han tvangs  förblifva till dess magistern fann för godt att upphäfva bestraffningen.

Hände det att någon vanartig pojke låtit en svordom komma sig till last, tog läraren honom till sig där han satt uppkrupen på bänkpulpetens ända, för att efter en straffpredikan med sin fruktade pekpinne – hvilken stundom användes till handplagg etc. – knacka honom i pannan, såmedelst antydande att syndaren hade att inom kort vänta sig där se ett par djäfvulens horn utväxa.

En annan straffpåföljd, hvars anledning jag dock ej kan erinra mig, var den s. k. snurr- (eller som den ock kallades ‘snor’-) dansen. Den utfördes på det sätt att magistern, sittande på sin vanliga nyss angifna plats, fattade delinkventen i håret och af alla krafter obarmhärtigt snurrade honom rundt omkring, hvarvid allt som oftast en hel del af offrets chevelyr stannade i den stränga lärarehanden.

Ytterligare ett straff innebar tillsägelsen att ‘pålägga oket’, hvilket betydde att den brottslige tvangs att med armarna stödda emot den pulpet, där han hade sin plats, lägga händerna hopknäppta öfver halsen och sitta i denna ställning så länge det behagade magistern.

ur J. Flodmark, ”Finemanska lancasterskolan. Hågkomster från 1840-talets Stockholm” i Samfundet S:t Eriks årsbok 1903.