När Lemmy gick i skolan

Ian ”Lemmy” Kilmisters minnen av skolaga i 50-talets Madeley, England:

Den första episoden i min svåra skolgång som jag minns klart är från lågstadiet. Någon korkad kvinna skulle lära pojkarna att virka. Hon var väl feminist får man anta. Jag måste ha varit sju år ungefär, så egentligen var det rätt poänglöst. och den här kvinnan var en riktig liten best – hon njöt verkligen av att slå små barn. Jag ville inte virka, för det var mesigt. På den tiden fanns det nämligen fortfarande något som hette mesar. De styrde inte landet som nu. Jag sa till henne att det gick inte, och då slog hon mig. Då sa jag igen att det inte gick, och efter ett tag slutade hon att slå mig. (s. 12)

[…]

Jag fick det med jämna mellanrum: jag fick stora linjalen, en vinkellinjal som hängde framme vid svarta tavlan. Läraren brukade stå bakom oss och safta till med den i nacken på en. Längre fram hade vi en gymnastiklärare som brukade lappa till oss med ett ben från en kemistol. Det var inte att leka med, men jag råkade aldrig ut för det för jag var rätt bra på gymnastik. (s. 12–13)

[…]

Får man en duktig smäll över örat så det ringer och sjunger i skallen i en halvtimme så gör man inte om något bus under lektionstid utan lyssnar på vad man blivit tillsagd. Det var så det fungerade, men det där är borta nu. (s.13)

ur: Lemmy & Garza, Janiss, White line fever: självbiografin, Vertigo, Sala, 2006.

Annonser

Lärarminne; mutor

Disciplinen

var också allt annat än tillfredsställande. Såsom stor ekonom hade han antagit den ryska seden att låt mutor spela en stor roll. Kunde bara föräldrarna göra mäster någon tjänst eller skänka honom ett eller annat krus mjölk o. d. kunde deras barn vara säkra på att aldrig bli bestraffade, huru ostyriga de än voro. De större pojkarnes föräldrar behöfde dock ej göra sig besvär med mutor, ty för ”stora pojkar” bar han en besynnerlig respekt, sedan några stycken vid flera tillfällen, när de skulle ha stryk , rätt grundligt tillklappat mäster i stället.

När någon under middagsrasterna gjorde en förseelse, för hvilken mäster ansåg sig böra utdela aga, gick han ut i skoldörren och ropte den skyldiges namn. Sjelf stälde han sig innan för dörren med en rotting och afvaktade offrets ankomst.  Som detta vanligtvis ej gjorde sig synnerligen brådt att efterkomma en dylika uppmaning kunde det att mäster ibland fick stå tämligen länge och vänta. Ofta hände då att ett annat barn kom hemifrån, och utan att veta af något försåt, skulle lägga in sina böcker i skolsalen, och då fick dessa helt oförskylt ett ordentligt kok stryk, såvida det ej fort nog hemta sig så […] sin förvåning, att det började springa fatt med mäster i skolsalen. När mäster slog var nemligen som Tjädertuppen när han spelar: han hvarken såg eller hörde. Ofta inträffade att de större pojkarna vid dylik tillfällen gingo att med helsning från mäster att pigan strax skulle gå in i skolan, i hvilket som hon fick spela martyr.

Avskrift från Lärarminnen vilka bevaras  i SAF Sveriges allmänna folkskollärarförening  FSAF Federationen SAF arkiv.

Skolaga – ett genusperspektiv

Om vi pojkar viskade eller hade något annat okynne för oss, gick läraren bakom oss utefter bänkraderna och slog oss på nedre delen av ryggarna med sin hasselpåk. Jag kan icke erinra mig, att han på detta sätt slog flickorna, men däremot bestraffades de en och annan gång med luggning och någon enda gång med ris på fingrarna.

ur berättelse om undervisningen i en folkskola i Simtuna [Uppsala] under 1870-talet i Hall, B. Rudolf (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [2] (N.F.), Skildringar av f.d. elever och lärare, Fören. för svensk undervisningshistoria, Stockholm, 1933, s. 42.

Undervisning och straff i en växelundervisningsskola

Klockan är nio på f. m. Lärjungarna äro samlade i sina bänkar med undantag af några få, som kommit för sent. Dessa hafva stannat utanför dörren under bönen, hvilken hålles af läraren själf, ofta i förening med någon helt kort bibelförklaring eller några förmaningar till de unga. Efter bönestunden, som börjar och slutar med psalmsång, ledd af läraren med tillhjälp af psalmodikon (»monokord» ), öppnas dörren, och de för sent komna insläppas för att få sin plats i skamvrån, belägen till höger om ingången, och först längre fram på dagen flyttas till sitt vanliga rum i skolsalen. Lärjungarna för öfrigt, som sluppit att komma i nämnda vrå, som gifvetvis icke var någon honnörsplats, lämna nu bänkarne, ställa sig efter väggarne i »cirklar» eller egentligen halfcirklar. Dessa voro omkring femton. Hvar och en af dem, utom den öfversta, med hvilken läraren själf emellanåt sysselsatte sig, skall hafva en undervisare. Dessa monitörer utses af läraren strax efter bönen. De fördelas så, att den öfversta cirkeln lämnar undervisare åt de två eller tre närmast följande – jag minnes ej hvilketdera. Nu är urverket uppdraget. Undervisningen börjar och försiggår helt mekaniskt och därmed tarfligt, såsom lätt är att förstå. Men efter en stund ser man en pojke i någon af de lägre cirklarna göra helt om och stå med ryggen vänd till kamraterna och den lille tillfällige läraren. Hvad har då pilten gjort? Det kan man se. Han håller handen för munnen: han har således pratat. Efter en stunds förlopp ser man en annan byting göra samma manöver och intaga alldeles samma position. Nå, hvad har då den där odygdingen gjort? Det kan man se. Han håller handen för örat: han har icke varit uppmärksam, har icke hört på den för cirkeln tillsatte små-pedagogens undervisning. Eller kanske den från undervisningscirkeln bortvända gossen håller handen för ögat. Så mycket värre: han har gått ända därhän i bristande uppmärksamhet, att han sett sig om och således låtit blicken förirra sig utom cirkeln. Men vi få bevittna något värre, hvilket dock icke inträffar alla dagar. Vi får se samma gosse oupphörligt göra samma manöver. Innan t. ex. förmiddagens tre lektionstimmar nått sitt slut, har man sett den själfsvåldige lärjungen sex gånger vända sig från kamraterna och göra front mot den på gången emellan cirklarne och bänkarna vandrande läraren, som vanligen svänger den nämnda käppen. Hvarje frontförändring är eller skall vara ett nytt bevis till oefterrättlighet. Den af monitören såsom straffbar ansedde gossen börjar måhända med att hålla en hand för munnen. Han har upprepat sitt fel och måste då hålla bägge händerna på samma sätt. Men han har begått ett annat fel. Han måste hålla en hand för ögat. Pliktskyldigast skulle han låta de två händerna för munnen blifva kvar i samma läge som förr. Men som han icke har mera än två händer, måste han detachera samma antal fingrar att vara hans talträngdhets angifvare. Har han dessutom två gånger gjort sig skyldig till felet att icke höra på och därför rätteligen skolat hålla bägge händerna för öronen, men detta är omöjligt, emedan de i följd af hans verkliga eller förmenta förseelser för bristande uppmärksamhet, äro upptagna, måste de båda tummarne vikariera och sättas in i hvar sitt öra. Antag nu, att hela disciplinära förbrytelseskalan är genomgången, d.v.s. att skolpilten efter undervisarens omdöme och dom, två gånger icke hört på undervisningen, två gånger talat utan lof och lika många gånger sett sig om, står han vänd ifrån cirkeln med tummarne instuckna i öronen, två fingrar för munnen och ett finger för hvartdera ögat. Nu säges han vara i mörka kammaren. Dit har det kommit med honom, oaktadt hvarje föregående frontförändring förskaffat honom ett om än lindrigt slag af den spatserande lärarens röda käpp. – Hvad straff skall en sådan ostyrig pojke få? Han bör, tänker läraren, exemplariskt bestraffas, den felande till straff och andra till varning. Om det straffet kan han vara mycket säkrare än om monitörens undervisningsskicklighet och – rättvisa. Den felande lärjungen befalles att på alla fyra krypa in under den öfver bänkstödet utskjutande ändan af närmaste bänks sittbräde. Där ligger nu den lille delinkventen, och hvarje gång läraren går förbi bestås vanligen ett rapp af den förut nämnda egentligen till pekpinne bestämda käppen.

ur berättelse från Stockholms allmänna barnskola 1830–1883 i Hall, B. Rudolf (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [2] (N.F.), Skildringar av f.d. elever och lärare, Fören. för svensk undervisningshistoria, Stockholm, 1933, s. 22 ff.

Skamstraffen

S k a m s t r a f f e n tillämpades antingen, som förut är omtaladt, genom att sätta den försumlige inom klassen på den s. k. scamnum, där han då vanligen fick tillbringa en hel lektionstid eller flere i mån af förseelsens betydenhet. Någon gång kunde man stående i vrån vid kakelugnen för en kortare stund få undergå sitt skamstraff. Ett annat sådant genomfördes på det sätt att pojken ställdes med riset i hand i den öppnade klassdörren, i hvilken obehagliga ställning han fick kvarstanna vid någon eller några af lekstunderna, då han således utsattes för de förbi defilerande lärarenas och skolpojkarnes granskande blickar vid både deras ut- och ingång.

ur Västerås läroverk 1840-1851, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 115f.

Bestraffning i Lancasterskola

Den lärjunge, som ankom för sent till skolan fick ‘krypa kräftgången’, hvilket tillgick sålunda, att han måste på händer och fötter baklänges vandra kring skolsalen under det att de å ömse sidor uppställda pojkarne ansträngde sig af alla krafter för att bastonera penitenten.

Den, som under lektionen ej visat tillräcklig uppmärksamhet, måste ställa sig utanför ringen vänd inåt skolsalen och allt efter förseelsens natur hålla för ögonen, öronen eller munnen, de resp. organ, med hvilka han förbrutit sig. Ja, stundom ålades den skyldige att med händerna betäcka både ögon, öron och mun, i hvilka ställningar han tvangs  förblifva till dess magistern fann för godt att upphäfva bestraffningen.

Hände det att någon vanartig pojke låtit en svordom komma sig till last, tog läraren honom till sig där han satt uppkrupen på bänkpulpetens ända, för att efter en straffpredikan med sin fruktade pekpinne – hvilken stundom användes till handplagg etc. – knacka honom i pannan, såmedelst antydande att syndaren hade att inom kort vänta sig där se ett par djäfvulens horn utväxa.

En annan straffpåföljd, hvars anledning jag dock ej kan erinra mig, var den s. k. snurr- (eller som den ock kallades ‘snor’-) dansen. Den utfördes på det sätt att magistern, sittande på sin vanliga nyss angifna plats, fattade delinkventen i håret och af alla krafter obarmhärtigt snurrade honom rundt omkring, hvarvid allt som oftast en hel del af offrets chevelyr stannade i den stränga lärarehanden.

Ytterligare ett straff innebar tillsägelsen att ‘pålägga oket’, hvilket betydde att den brottslige tvangs att med armarna stödda emot den pulpet, där han hade sin plats, lägga händerna hopknäppta öfver halsen och sitta i denna ställning så länge det behagade magistern.

ur J. Flodmark, ”Finemanska lancasterskolan. Hågkomster från 1840-talets Stockholm” i Samfundet S:t Eriks årsbok 1903.

Kroppsstraffens klimax

Kroppsstraffens klimax nådde sin spets i »stut för öppna luckor». Detta användes aldrig, mig veterligt, annat än vid utomordentliga tillfällen och vid förbrytelser af mera offentlig art, då ett skarpt straff var fullväl förtjänadt. Den brottslige afbasades då alltid offentligt oftast uppe i rektors klass, dit antingen hela skolan var uppkallad, eller också luckorna mellan alla klasserna öppnade på vid gafvel. Som exekutor tjänstgjorde antingen rektor eller den brottsliges klasslärare, allt efter förseelsens beskaffenhet. Mycket sällan förekom detta straff och åtföljdes af relegation om förseelsen var af neslig art, liksom det då alltid föregicks af uppläsning af för tillfället lämpliga paragrafer af skollagen. – Färla och »nagelstut» förekommo icke.

ur Västerås läroverk 1840-1851, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 115.