Om stryk i tid och otid

Det förstnämda brottet [strepens (stojande, bråkande)] afstraffades vanligen genast med stryk, ett af dåtidens lärare synnerligen omtyckt korrektiv, hvilket nästan dagligen och ofta utan all urskiljning tillgreps. Huru olämpligt och rent af fördärfligt detta system än var, sådant det åtminstone i denna skola tillämpades, florerade det dock ännu länge och opåtaldt. Tidens anda var sådan. Stryk ansågs nästan för det enda lämpliga straff, och för min del anser jag visst icke, att man vid pojkars uppfostran skall lägga fingrarna emellan, då smörj verkligen behöfves. Det har nog, vid rätta tillfällen användt, sitt fulla berättigande och säkerligen äfven sin stora nytta, men oförsvarligt var det, användt med så ringa urskiljning som ofta – ja kanske oftast då för tiden – var händelsen. Själfva straffets ändamål förfelades, då den nästan strängaste formen däraf användes i både tid och otid, hvilket hos barnet mera bidrog till att väcka förakt för straffet, bitterhet mot orättvisan; och därföre ernådde man sällan den förbättrande verkan på pojken, som ett strängt men rättvist straff bör åsyfta.

ur Västerås läroverk 1840-1851, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 112f.

Alldaglig bestraffning

Skamstraff förekommo just ej. Man tog det ej på det viset, att det skulle vara någon skam att få handplagg; ty det hörde ju till dagligt bröd, det. Men stut var si och så. Att stå i skamvrån förekom emellanåt. Den felaktige fick stå vid kakelugnen. Men det nyttjades sällan.

ur Lärare och disciplin i Örebro 1797 och framåt, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 108.

Strafftimmen

Om lördagarne var det »kladd» (strafftimme) kl 12. Då skulle alla in i räkneklassen och stå till rätta för sitt förhållande under veckan. Pojkarne voro församlade och väntade med en viss bäfvan på att rektorn skulle komma, särskildt de som hade dåliga samveten. Så kommer Wangstelius »inlinkandes» i klassmmmet (han var låghalt). »Han såg grymmer ut», helst om vintern, när han kom i sin stora björnskinnspäls. Vi stego upp. Rektorn steg upp i katedern, emottog »kladden» (förteckningen) och ropade upp de brottslige. Kustoderna i kvarta skulle hafva i ordning ris. Riset var ungefär en aln långt, fullt ut. Det utgjordes af hopknutna björkkvistar. Skaftet eller handtaget var ett par finger tjockt, viradt med segelgarn. »Kom fram», ropade rektor. »Räck fram handen!» Och nu smällde det. »Aj, aj, aj, söta goa herr rektor, aj, aj, aj!»- »Ja, ja, du ska’ ha du», hette det.
Det vanligaste felet var »stimning i kyrkan», att man ej »suttit stilla» där, utan haft något tissel och tassel för sig, »grinat» o. s. v. Några pojkar hade för vana att narra de andra pojkarne att skratta. Märkte en kustos detta, så blefvo båda »oppskrifna». Kustos’ vitsord gällde såsom laga bevis. Vår plats i kyrkan var korbänkarna på ömse sidor om altaret.
Lindrigare förseelser behandlades med lindrigare åtgärder. Absentes sluppo t. ex. någorlunda undan, såvidt frånvaron ej var förenad med försvårande omständigheter. Men strepentes och ridentes fingo stryk. Örfil och hårlugg förekommo nog äfven, men det vanligaste var handplagg. Det gafs icke parvis (såsom i Vexiö, s. k. »dubbla handskar»), utan ett slag i sender inuti flata handen.
Närmast handplagg var »stut». Sådan bestraffning förekom endast för gröfre skälmstycken, men icke för oflit eller försumlighet i läsning. Den felaktige upplades på en bänk och »fick» af storändan. Straffet var förenadt med skam. Kamraterna pekade finger åt den, som fått det, och sade: »jo, jo, du har fått stut du». Stuten gafs, som sagdt, med storändan af riset; den gafs utanpå byxorna, hvilka spändes hårdt till. Stut på bara kroppen (eller s. k. »våt» stut) förekom ej. Slagen kunde vara flera eller färre, efter omständigheterna och felets beskaffenhet.

ur Lärare och disciplin i Örebro 1797 och framåt, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 107 f.

Den interna rättskipningen bland läroverksungdomen

Rättegångssättet var mycket summariskt, ty icke ett enda ord fick yttras till försvar, anklagelsen var tillräcklig för att fälla, och domen bestod alltid i det enstafviga, skarpt uttalade ordet: »fram!> Den anklagade vandrade då alltid utan motstånd fram och satte sig på en bänk, som nämndes med ett eget öknamn: »brädet.» Sedan alla anklagelser blifvit absolverade, straffades delinqventerne medelst vissa slag med daggen öfver rygg axlar. Allt detta gick så gravitetiskt och högtidligt, utan hetta och ifver å den ena och utan klagan å den andra sidan, att scenen blef imponerande på de yngre och all tanke på motstånd och uppstudsighet mot den despotiska makten försvann, äfven om de kände sig lida orättvist.

ur Undervisning och djäkneliv i Strängnäs 1839-1843 i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 93

Om agans avskräckande effekt

När skolan för dagen var slutad och bönen hållen, hände en eller par gånger om året, att när någon mycket svår förseelse blifvit begången, missdådarne blefvo framkallade för att straffas. Afstraffningen skedde då med en svarfvad och polerad färla, som förvarades i en påse. Läraren slog ett eller flera kraftiga rapp på den felandes fingrar, hvilka vanligen svullnade mycket. Den slagne tjöt, och ömhjärtade flickor gräto, hvarför en sådan afbasning ingöt en hälsosam skräck i hela skolan.

ur läraren J. R. Cederlunds berättelse om skolgången i en skola på Gotland på 1870-talet i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 161

I stället för kroppsaga

Kroppsaga förekom ytterst sparsamt. I stället användes skamstraff: l:a graden stående i skamvrån, 2:a dito hållande i en sopkvast och 3:e skamvrån med kamraterna defilerande förbi spottande på brottslingen.

ur f. d. läraren Aron Rydbergs berättelse om skolgången i Trevattna församling på 1850- och 1860-talen i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 120

Straff & straffredskap

Straffen voro lugg, handplagg, örfilar, ryggslag och kvarsittning. Straffredskapen voro rotting och linjal (vid handplagg). Någon gång hände det, att barnen »gaddade sig samman», letade rätt på rottingen och kastade ut den. Belöningar utdelades icke.

ur arbetaren Nils Anderssons berättelse om skolgången i Bonderup 1873-1875 i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 78

Konfirmationsläsning och läderpiskor

Det fans prester, som för okunnighet straffade konfirmationsungdomen med käppen, och mina föräldrar sade sig veta, hurusom kyrkoherden i Gärdslösa (sedermera biskopen i Kalmar stift Stagnelius, fader till skalden S.) tuktade okunnig nattvardsungdom med läderpiska, endast för förseelsen att icke kunna.

ur folkskolläraren Daniel Nyströms berättelse i Johannes Karlsson (red.), Självbiografier av lärare: 1-4: levnadsminnen (Fören. för svensk undervisningshistoria: Lund 1921) s. 35.

Udda straff

Det värsta straff, näst arrest och »basning med solk», bestod i att få bära »tjärsmorda glasögon». Å en större näfverlapp hade hål gjorts för ögon, näsa och mun samt krokar blifvit insatta i kanterna baktill för att hängas om öronen. Omkring hålen hade man strukit med tjära för att göra ansigtsuttrycket så ‘faseligt’ som möjligt. Då någon bångstyrig sven blef dömd att bära dessa ‘ögon’, hände det ofta att han tog till flykten, men eftersattes af hela och fördes i triumf tillbaka, hvarpå man hjelptes åt att påsätta ‘ögonen’. Vid smärre förseelser begagnades, allt efter förseelsens art, kobjellra, hartassar (två hartassar hopbundna med en snodd; hängdes omkring halsen) eller skamvrån som bestraffningsmedel.

ur folkskolläraren J.Z. Bohlins berättelse om skolundervisningen i Hällefors (Närke) på 1840-talet i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 45

Den milda bestraffningen

Ingen mins jag fick kroppsaga under min tvååriga skoltid. Den älskade läraren bestraffade blott med lärorika ord och förmaningar.

ur J.E. Flincks berättelse om skolundervisningen i Tumbo församlings friskola (Västmanland) under åren 1839 och 1840 i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 41