Ett skolagemål

Ett Skolagemål. Vid Göteborgs rådhusrätt yrkade en arbetare ansvar å en folkskollärare för misshandel å arbetarens minderårige son hvarjämte han fordrade skadestånd.

Rådhusrätten yttrade i sitt utslag, att då uti målet icke vore ådagalagdt annat förhållande än att, då läraren den 28 februari 1902 med en rotting skolat å en bänk i skollokalen aga gossen för inom skolan begången förseelse, denne, efter att ha erhållit ett slag af rottingen, försökt att göra motstånd och därvid råkat slå ansiktet mot bänken med den påföljd, att tre tänder i främre öfverkäken af slagits, och berörda händelse måste anses ha timat mera af våda än vållande, blefve den af gossens fader förda talan jämlikt 5 kap. 12 § strafflagen ogillad.

Göta hofrätt har nu fastställt utslaget samt ålagt arbetaren att med 30 kr godtgöra lärarens kostnader i målet i hofrätten.

ur Svensk Läraretidning / 22:a årg. 1903 / s. 28

Praktisk lärobok i engelska

But I must not spoil him, for a spoilt child always wants to have its own way, and is disliked by other people. If he is naughty he ought to be caned (birched). »Spare the rod and spoil the child!» When children are naughty you say to them, »behave yourselves» or »stop that».

Bet ai m’ast nåt sp’åil him, får ĕ sp’åilt tsj’aild ’åhlwiz wants tĕ hĕv its ’åon w’ei, ĕnd iz disl’aikt bai ’adhĕ p’ihpl. If hi iz n’åhti hi ’åht té bi k’eind (b’öhtsjt). »Sp’äĕ dhĕ r’åd ĕn sp’åil dhĕ tsj’aild.» Wen tsj’ildrĕn a n’åhti jo s’ei tĕ dhĕm, bih’eiv jås’elvz åh, st’åp dh’ät!

Men jag får inte skämma bort honom, för ett bortskämt barn vill alltid ha sin vilja fråm [ha sin egen väg] och blir [är] illa omtyckt av andra människor. Om han är stygg, bör han få smaka rottingen (riset) [bli slagen med rotting, bli risad]. Böj vidjan medan den är grön, så blir den både fager och skön [spara riset, så skämmer du bort barnet]! Då barn äro odygdiga, säger man till dem: »Uppför er ordentligt» eller: »Låt bli det där!»

ur Lärobok i engelska för högre folkskolor, prakt. ungdomsskolor och studiecirklar samt för självstudium, s. 30, 31, 89

En föråldrad uppfostringsmetod

Jo, det var skoltiden. Den förföljer mig ibland inte bara i drömmen. Jag gick i gamla Klara skola i slutet på sjuttiotalet, under gubben Söderling. Han hade två långa hvita hårtofsar, som räckte ända ner på ryggen, och en lång rotting, och han slogs med verklig öfvertygelse. Det var offentlig stut efter mogonbönen; först fick man sjunga ”Herre signe du och rade” och sen fick man på kastellet. Denna uppfostringsmetod anses numera föråldrad. Det är skada. En statsminister, som också gått i Klara, vittnade en gång om den Söderlingska rottingens välsignelse. Han hade aldrig blifvit statsminister, om han inte fått smaka den.

ur Hvar 8 dag / 14:de årg. / s. 442.

När rottingen fick inviga den nya veckan

Däremot vankades det så mycket mera stryk af de äldre kamraterna, »superiorerna», som de i katalogen kallades. De voro tjugutre till antalet, vi »inferiorer», det kufvade folket, utgjorde fyratiosju, således dubbelt så många, men de öfre hade makten och äfven kraften. Primus i klassen var femton år gammal, flertalet af de andra föga yngre, således fem till sex år äldre än småttingarna i inferiorsafdelningen. Äfven när primus nyttjade rottingen »officiellt», skedde det med en fasthet, som kändes genom märg och ben. Uttrycket »officiellt» fordrar en förklaring. För upprätthållandet af ordningen i klassen hade superiorerna skyldighet att, en i hvar vecka och i tur och ordning, tjänstgöra som »custos». Bland interiörerna hade på samma sätt en i sänder plikt att vara »Observator», att passa på tiderna, att gå upp i bönrummet och förkunna magisterns ankomst, så att hvar och en stod på sin plats, när denne inträdde. Custos mottog sin befattning lördags förmiddag kl. 10 därmed, att Observator till honom öfverlämnade en bastant rotting, som Observator själf fick betala. Custos steg upp i katedern och kommenderade: »Böj rygg!» – och i samma nu böjde de fyrtiosju sittande interiörerna sig framåt med hufvudet mellan knäna och custos gick högtidligt ned och gaf hvar och en af de oskyldiga plebejerna ett »officiellt» rapp på ryggen såsom invigning till den nya veckan.

ur Carl Rupert Nybloms En sjuttioårings minnen, s. I:87.

Rottingålderns slut

»Är läraren hemma?»

»Här bor ingen lärare», svarade hon, »bara en lärarinna och det är jag.»

Den blonda flickan hade lagt händerna på ryggen, så att hela hennes figur sköt fram med de ännu jungfruliga linjerna, ett par långa fötter och ett brett huvud med en beundransvärd börda av gult hår. Och hon hade två ögon, så klara och varma som en försommardag i Norrland.

»Den gamle läraren är alltså död, och hans rotting har upptagits av denna vackra hand? Ett helt litet stycke kulturhistoria!»

»Det är slut numera på rottingåldern i skolorna, min herre.»

»Det tror jag knappast, men vad skall nästa kulturperiod heta?»

»Linjalens.»

»Framsteget är tvivelaktigt, ty rottingen har haft sina eviga förtjänster, fast han var en svår tuktomästare, i synnerhet när han svängdes av en så förhärdad gammal fux som er företrädare.»

ur Urval av Axel Danielssons skrifter, s. 716

En lärare och hans rotting

Hans toilett var vidunderlig. Med rufsigt hår, från höstterminens början till vårterminens slut alltid klädd i en gammal päls och pälsmössa, med en lång röd ami lindad flera varv om halsen samt iförd oborstade, glappande lädergaloscher, inträdde han i klassen, beväpnad med en rotting. Pälsen och galoscherna behöll han på under hela lektionen, i vilken värme som helst. Rottingen skulle användas till avstraffningar, men dessa skedde alltid så, att han slog den skyldige på axeln med den del av rottingen, som var närmast hans hand, markerande, att rottingen skulle i sin svikt med den andra ändan träffa ryggtavlan, vilket aldrig inträffade. Han satt sällan på den för läraren avsedda platsen, utan kröp in mellan pojkarna, än här, än där, och under det förhöret pågick, nöp han dem, dock aldrig hårdhänt, i distraktion i örsnibbarna eller rufsade om dem i håret.

ur Nils Selanders & Edvard Selanders Två gamla Stockholmares anteckningar, s. 81

Skola på Strindbergs tid

Vid sju års ålder insatt vid ett av statens större läroverk var det första som förvånade den unge abc-darien en tabula nigra med åtskilliga namn under tre rubriker: sero, absentes och strepentes. Som en custos och en observator, liktorer med rottingsfascer, bemyndigade med bestraffningsrätt utan dom och rannsakning, strängeligen undertryckte allt prat, måste erfarenheten först tolka de besynnerliga orden på den svarta tavlan. När läraren inträdde, fingo alla, som stodo under »strepentes», smaka rottingen, de under »sero» fingo ovett eller rotting, och »absentes», ja — — de voro frånvarande. Därpå började lektionen.

ur Samlade skrifter av August Strindberg 4. Kulturhistoriska studier, s. 251.

En förändrad syn på aga

Förr gjorde man processen kort med sådana disciplar: det var rotting och ris, och behandlingen hjälpte jämt så länge vederbörande kände svedan. Men »elaka» barn skulle ha smörj, och det omedelbara återfallet förklarades bero på vederbörandes förhärdade sinnelag.
Numera försöker nog lite var att ta reda på något om orsaken till barnets underliga uppförande eller åtminstone konfererar man med föräldrarna.

ur ”Finns det stygga barn?” i Svensk läraretidning, Årg. 52 1933 29 Nov. Nr 48