Om skillnader i agan av pojkar och flickor

Lärarens plats var vid södra änden af bordet. De tröge och liknöjde hade äran sitta närmast honom, ty då slapp läraren att hvarje gång det påfordrades gå fram att lägga rottingrapp på deras bakre lekamen. Nu behöfde han endast utsträcka armen, då det alltid blef de främre köttdelarna, som fingo sitta emellan. Bestraffningssättet var stryk med rotting. Denne var surrad med beckadt segelgarn. Då han straffade gossarne, brukade han sätta deras hufvud emellan sina ben, där de måste sitta som i ett skrufstäd. Var det stora pojkar, som han hade besvär med att hålla på detta sätt, – det hände stundom, att de vräkte honom baklänges – hade han dem dock alltid öfver ena bänkändan, och då föllo ej alltid käpprappen på den del af kroppen, som säges vara mest passande därtill. Flickorna sluppo alltid något billigare undan angående spöstraffet. Det syntes som fanns det hos läraren något mera medömkan med det täcka könet. Men en del flickor såväl som gossar blefvo ganska hårdt straffade, då han brukade sina öfriga straffmetoder, hvilka bestodo i örfilar, så kraftiga att de kunnat slå en karl till marken, hårluggning, knäppar med fingrarne på pannan och kinderna samt boxning i sidorna med knytnäfvar, armbågar eller snusdosa.

 

ur berättelse från Valleberga södra folkskola, i Skåne (1858-1866) i Andersson, A. P., Lankasterskolor: interiörer från Dalarne, Gästrikland, Uppland, Småland, Västergötland, Halland och Skåne, Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1922.

Annonser