Frödings stränga lärarinna

Till Bertha

Ryktet talte om en Bertha,
människors och gudars skräck,
i att lugga och att snärta
var den vilda lika käck.

Katekesens hundra frågor
slog hon i de små med kläm,
med historiens tusen plågor
hon förfärligt pinte dem.

Engelska och franska dängdes
i de armas huvudskål,
den som inte ”kunde” hängdes
eller brändes uppå bål.

Blicken ur beväpnat öga
lyste lärarinnesträng,

Karl den tolfte föll till föga,
om han såge denna bläng.

Ja, jag kom med skräck i skinnet
fruktande för stryk och lugg,
och med fast beslut i sinnet
till att möta hugg med hugg.

Och jag såg — en ljuvlig kvinna

— långtifrån av hin ett hår —
som en leende herdinna
hon ibland små lammen går.

Blicken ur beväpnat öga
var ej stirrande och vild,
men jag föll ändå till föga,
ty den var så himlamild.

Hulda Bertha, ack förlåt mig,
att jag trott så styggt om dig,
fast du aldrig hyttat åt mig,
aldrig, aldrig luggat mig.

Dikten är av Gustaf Fröding och går att hitta här!

Annonser

Flickan och riset

Bild

Riset.
Barnet:
Ris, vad ska jag hitta på med dig,
Du bara smärta ger åt mig!
Riset:
Å nej! Var ej så stygg och lär dig vara snäll
För ditt eget bästas skull så får du smäll!
Barnet:
Det vet jag väl, men det gör ont ändå;
Försvinn, ditt dumma ris, nu får du gå!

På riset hon blängde med ögonen sina:
Ack om jag slapp att av dig mer få pina!
Sin moders råd det lydde hon snart,
Blev artig och vänlig och uppträdde rart;
Bort försvann riset den fruktade fasan
Jag tror rent av att de slängt det på brasan.

Dikten är i översättning från tyskan och hittas i sitt original på den här sidan. Översättningen är gjord av två ambitiösa doktorander i utbildningshistoria, en regnig dag i januari 2013.

Sånger till risets lov

Såsom dagg och måttlig fukt

liva blomsterknoppen,

fruktan och en lagom tukt

pigga råa kroppen.

 

Som med piskan ok och töm

stut av bonden tämjes,

pilt av ris och färla öm

bäst med boken sämjes.

Ur Vår skolans historia Del I, Natan Beckman, (1926) s.263.