LUCKA 9: ”Fias” oförtjänta öde

Läraren – i det här fallet hedersmannen Johan Gottberg – kunde konsten med enkla medel skaffa sig respekt. Men förekom t. e.x. snatteri ur någon matkorg eller annat otyg så kunde, ehuru sällan att ”Fia” kom fram. ”Fia” var handplaggen, och hade sitt namn efter den stackars flicka, på vilken den användes första gången. Fia stod det inskrivet med stora bokstäver på flatsidan, och namnet uttalades med respekt. Jag har forskat efter ”Fias” senare öden och fått uppgiften att hon vid ett lärareombyte förvandlats till aska i en kakelugn. Hon borde ha haft plats i ett skolmuseum.

Utdrag ur: Handlingar rörande lärarminnen (F4a), SAF, Sveriges allmänna
folkskollärarförenings arkiv

Annonser

Mannen – myten – legenden

Ni minns väl den tyske rektorn vi berättat om i inlägget ”Agan i siffror”? Efter lite detektivarbete har vi luskat reda på att han hette Häuberle och höll till i Schwaben.
Uträkningen om rektorns effektivitet inom bestraffningsgebitet publicerades i en tysk tidskrift år 1772, och verkar onekligen ha haft ett stort genomslag.
Citatet nedan är från en svensk bok, publicerad 1899.

Håll till godo!

Under de femtioett år och sju månader Häuberle beklädt sitt ämbete,
skulle han enligt medelmåttig beräkning hafva utdelat

911,527 käpprapp,
124,010 slag med ris,
10,909 linealslag,
136.715 »handplagg»,
10,235 »munfiskar»,
7,905 örfilar,
1,115,800 knäppningar i hufvudet
och slutligen 22,763 »nota benes» (anmärkningar).

777 gånger hade pojkar dömts att knäböja på ärter
och 613 gånger på trekantiga trästycken,
5,001 gossar måste bära »åsnehufvud»
och 1,707 stå och hålla upp spöknippan så högt armarna räckte,
några andra mindre vanliga straff att förtiga, som han för tillfället kunde hitta på.

Bland käpp-rappen voro ungefär 890,000 utdelade för bristande kunskap
i latin och af risslagen 76,000 för felaktiga bibelcitat.
Öknamn gaf han öfver 3,000, däraf ur tyska språket ungefär två
tredjedelar, en tredjedel var af egen uppfinning.

Trött af ålder och mödor ingick han slutligen i den sista hvilan. Requiescat in pace.

Referens:

Svahn, Oscar (1899). Våra öfversittare: ungdomsminnen och läroverksstudier. 2 : Jämte förslag till en genomgripande läroverksreform. Stockholm:

Bestraffning i Lancasterskola

Den lärjunge, som ankom för sent till skolan fick ‘krypa kräftgången’, hvilket tillgick sålunda, att han måste på händer och fötter baklänges vandra kring skolsalen under det att de å ömse sidor uppställda pojkarne ansträngde sig af alla krafter för att bastonera penitenten.

Den, som under lektionen ej visat tillräcklig uppmärksamhet, måste ställa sig utanför ringen vänd inåt skolsalen och allt efter förseelsens natur hålla för ögonen, öronen eller munnen, de resp. organ, med hvilka han förbrutit sig. Ja, stundom ålades den skyldige att med händerna betäcka både ögon, öron och mun, i hvilka ställningar han tvangs  förblifva till dess magistern fann för godt att upphäfva bestraffningen.

Hände det att någon vanartig pojke låtit en svordom komma sig till last, tog läraren honom till sig där han satt uppkrupen på bänkpulpetens ända, för att efter en straffpredikan med sin fruktade pekpinne – hvilken stundom användes till handplagg etc. – knacka honom i pannan, såmedelst antydande att syndaren hade att inom kort vänta sig där se ett par djäfvulens horn utväxa.

En annan straffpåföljd, hvars anledning jag dock ej kan erinra mig, var den s. k. snurr- (eller som den ock kallades ‘snor’-) dansen. Den utfördes på det sätt att magistern, sittande på sin vanliga nyss angifna plats, fattade delinkventen i håret och af alla krafter obarmhärtigt snurrade honom rundt omkring, hvarvid allt som oftast en hel del af offrets chevelyr stannade i den stränga lärarehanden.

Ytterligare ett straff innebar tillsägelsen att ‘pålägga oket’, hvilket betydde att den brottslige tvangs att med armarna stödda emot den pulpet, där han hade sin plats, lägga händerna hopknäppta öfver halsen och sitta i denna ställning så länge det behagade magistern.

ur J. Flodmark, ”Finemanska lancasterskolan. Hågkomster från 1840-talets Stockholm” i Samfundet S:t Eriks årsbok 1903.

Instruktion för stut (forts.)

Till handplagg användes, som sagdt, den öfre delen, hvilken därvid ofta af en rätt konstnärligt utförd exekution kunde fullständigt uppslitas. Den gröfre. ändan applicerades ad posteriores på pojken vid s. k. s t u t, hvilken form af straff endast användes vid gröfre förbrytelser. Patienten fick vid sådana tillfällen lägga sig raklång på magen på den ofvan omtalade »scamnum, och att då magens antipod var vänd uppåt kan ju förstås. De onämnbara tvåklufna plagg, hvilka vanligen betäcka en maskulin individs nedre hoppshalfva, rubbades aldrig ur sin ordning vid dessa delar af skolöfningarne, hvadan det någon gång kunde hända, att den påstådda svenska uppfinningsförmågan här sökte en utöfning genom att anbringa en tjock skrifbok mellan plaggen och den kroppsdel, genom hvilken förbättringen skulle inpluggas i pojkens sinne. Försök i denna riktning lyckades emellertid aldrig, ehuru tid sällan saknades för nödiga förberedelser, då nästan alltid denna form af straff följde först en eller annan dag efter brott och rannsakning.

ur Västerås läroverk 1840-1851, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 114f.

Handplagg – en instruktion

H a n d p l a g g, hvilken applicerades med björkrisets smidigaste vidjor på pojkens framsträckta öppna hands insida, hvarvid riset väl omsvepte handen, och på dess yttersida efter hvarje slag eller »plagga» efterlämnade höga, i början hvita, sedan djupt rodnande valkar, till mycket men för ett ej alltför tjockt skinn. Straffredskapet, riset, var 6 a 7 kvarter långt, i två delar, hvardera bestående af sex fina och mjuka björkspön, korsvis med storändarna inpassade i en liten videhank och sedan flätade tillsammans. Dessa två delar förenades ungefär en aln från storändan med ett ombundet snöre, så att den öfre, finare ändan bestod af de 12 fria kvistarnes mjuka spetsar och den nedre af de två grofva flätorna. Se där en noggrann beskrifning på detta nyttiga och för mången nöjsamma redskap. Det skulle ju vara stor skada om framtiden blefve urståndsatt att, af okunnighet om tillverkningssättet, åter införa detta uppfostringsmedel. Jag har fåfängt sökt efter något exemplar däraf i Nordiska museets samling af forntida tortyrinstrumenter.

ur Västerås läroverk 1840-1851, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 114.

Alldaglig bestraffning

Skamstraff förekommo just ej. Man tog det ej på det viset, att det skulle vara någon skam att få handplagg; ty det hörde ju till dagligt bröd, det. Men stut var si och så. Att stå i skamvrån förekom emellanåt. Den felaktige fick stå vid kakelugnen. Men det nyttjades sällan.

ur Lärare och disciplin i Örebro 1797 och framåt, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 108.