Huru en mor slog läraren – visserligen i hans bostad – för det han agat hennes son

Frånvaro utan lof straffades med handplagg 5 slag af ett björkris på insidan af handen. Om barnen gjort sig skyldiga till svårare förbrytelser, risades de i aktern tills blodvite uppkom, gossar och flickor utan åtskillnad. Efter det Wedberg en dag risat en gosse, inkom gossens moder och fattade i håret på läraren, hvarefter de slogos tills hon lagt honom i golfvet inför barnens ögon.

ur läraren Johan Granats berättelse om skolundervisningen i Dimbo (Skara) under 1820-1860-talen i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 19

Om bestraffningens praktik

Som straffredskap användes en smalare rotting eller björkris samt skamplats: rotting eller björkris på sätet vid svårare förseelser men dock ej ofta; skamplats för tröghet, lojhot och sömnaktighet. Ett bra sätt mot dåsighet var att uppmana barnet att lägga sig på någon bänk i skolsalen; då blevo de piggare. Ett bra sätt i synnerhet med nybörjare, då de visade sig trötta, tycktes vara, att be dem gå omkring skolhuset ett visst antal gånger och titta rätt fram jämt; då de kommo in, var åter allt bra. Det tycktes göra en god verkan på barnen, att de visste, att rotting eller björkris fanns inom skolan, därigenom behövde dessa mera sällan användas.
Handplagg användes någon gång en kortare tid, men sedan ansågs detta olämpligt. Barnet måste räcka fram handen med fingerspetsarna uppåt, då läraren slog några slag därpå med linjalens flatsida. Ofta hände, att barnet ryckte undan handen, så att ej slaget träffade; då kunde slagen bli flera såsom ett straff därför.

ur Fröken Lisa Lindqvists berättelse om skolundervisningen i Bälinge och Skuttunge (Upppland) under 1850- och 1860-talen i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 6.

Straff och vedergällning

3/ 5 1830 § 3. I anledning af vittnesmålen mot Natt och Dag beslöts, att Natt och Dag inför skolungdomen, som då bör förmanas enligt skollagen att visa de äldre förtjent och skyldig aktning, skall straffas med 6 Handplaggor; emot Rectors förslag, att, om Natt och Dag vidare komme att straffas skulle få bero på om Gymnasisterne straffades eller ej ; då i senare fallet hugg och slag af en äldre, som borde förmodas förståndigare, kunde anses uppväga oqvädinsord af en yngre.

ur Skara Skol-Collegii Protocoller 1821-1872 i Bror Rudolf Hall (red.), Gammaldags penalism vid läroverken: primärkällor och skildringar, Lund 1932, s. 20

Straff i Tådene skola under 1830-talet

Straffen voro: allvarligt tilltal, enskilt eller offentligt, nedflyttning, stående i skamvrån, lugg och örfilar. Vid svårare förseelser (såsom lögn, svordom o. el.) vankades ris eller handplagg, även stut med käpp och då lades minsann ej fingrarna emellan.

ur R. Cederlund (red.), Folkundervisning med lärda, etiska och praktiska inslag: urkunder och historik rörande Garpenberg, Levede, Strömsholm, Tådene, V. Vingåker, Västerhaninge och Västerljung, Lund 1924, s. 20.

Omväxlande bestraffning

Bestraffningen i skolan kunde vara omväxlande. Utom de förut nämnda metoderna använde han också hårdragning uppåt vid öronen, där det kännes ömmast, lindandet av en hårtest om pekfingret, varmed huvudet och överdelen av kroppen försattes i en svängande rörelse, handplagg med ris på både in och utsidan av händerna m. fl. sätt. Ibland, då han var vid gott humör, kunde han hitta på straff som voro skrattretande, såsom då han lade ner den felande i vedlåren och fällde över locket, eller då han trängde in någon liten stackare tredubblad i katederskåpet och stängde igen dörren för en stund.

ur Minnen från min skoltid (1850-talets Gästrikland) i Andersson, A. P., Lankasterskolor: interiörer från Dalarne, Gästrikland, Uppland, Småland, Västergötland, Halland och Skåne, Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1922.

Billiga »stutar» och »handplagg».

De vanliga arterna af stryk voro »Stut» och »handplagg». Den som gjort sig skyldig till stut, fick gå fram till katedern och lägga sig ned just på den plats, där generalmonitören förrättade bönuppläsningen. Pastorn tog den olyckliges hufvud mellan sina ben, och sedan – klatsch! Två slags ljud hördes: smällarna och den straffades skrik. Hela barnskaran gjorde »på stället hvila», »gapade» och räknade slagen.
Endast pojkarna bevärdigades med att skiftesvis uppbära såväl stut som handplagg: flickorna fingo vanligen nöja sig med handplaggen, som utgjordes af ett eller flera slag af rottingen eller linjalen på inre sidan af handen eller de sammanhållna fingetspetsarna. I senare fallet kunde man vara viss på, att fingrarna efter undfägnanden med fart flögo in i munnen liksom för att söka lisa. Säkert är, att dessa »plagg» värmde lika bra som många vantar.

 

ur Skolminnen från 1840-talet (Majornas växelundervisningsskola i Göteborg) i Andersson, A. P., Lankasterskolor: interiörer från Dalarne, Gästrikland, Uppland, Småland, Västergötland, Halland och Skåne, Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1922.

Om skoltukten i Snavlunda (Närke) före 1870

Straffen i skolan var i många år: skamvrå, risbastu, och handplagg samt kvarsittning, sällan eller alldrig förekom att barnet skvallrade, ty då fingo de ofta mera, ty föräldratukten var ej så klämig förr som nu… Handplagg brukades af Krigholm; tillgick så att eleven, en två eller flera, fick lägga händerna på bordet och få vissa slag af den långa rottingskäppen.

ur G. A. Frykholm (red.), Ur Fryksände, Lena, Skultuna, Snavlunda och Välinge skolhistoria: anteckningar ur acta, sägner och minne, Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1921, s. 70.

Handplagg

Disciplinen uppehölls vanligen genom handplagg med ett ris, som alltid fanns till hands i klassen. Läraren tog då med sin vänstra hand om pojkens handled och förde riset med den högra. Men så kunde hända, att pojken hastigt sköt fram sin hand, så att riset träffade lärarens. En enda gång skulle jag ha handplagg. Jag hade dabbat mig i katekesen, då jag skulle läsa upp det språket: »Om hedningarne, som icke hava lagen» etc. Straffet blev, att jag fick gå i skamvrån. När läraren vände ryggen, gjorde jag grimaser, så att de andra pojkarna skrattade. Läraren frågade, varför de skrattade, och när han fick till svar, att »Palle stjäbbedes», så vart han naturligtvis ond. Jag skulle ha handplagg. Kustos fick taga fram riset. Men då var det så torkat och skört, att magistern i förargelsen kastade bort det, och jag fick gå tillbaka i skamvrån. Sålunda kom jag igenom apologistskolan utan att en enda gång ha fått smaka riset.

ur Paul Peter Waldenström, Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar 1838-1875, Svenska Missionsförbundets förlag, Stockholm, 1928, s. 42 f.

Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar 1838-1875

Skoltukten i 1820-talets lärdomsskola

Skoltukten var ordentlig; ris begagnades, men ej mera, än som var behöfligt för okynniga pojkar. De, som gingo i högsta klassen, hade ett visst anspråk att slippa stryk, men anspråket erkändes icke af rektor Gother. Dock var sådan bestraffning sällsynt i denna klass. Sättet att använda riset var handplaggor och vid stora tillfällen stut, det är stryk på bakdelarne af pojkakroppen. Extra förplägning med örfilar och hårluggar förekom knappt någonsin i högsta klassen. En särskild tillämpning af skoltukten var, att gossar ur de lägre klasserna uppkallades till rektorsförhör i öfversta klassen. Det var dessa ransakningar, som Gother skötte med sådan vidlyftighet, att deraf gjordes verkligt intrång på läsningen i klassen. Men jag fann det ganska nöjsamt att vara åhörare dervid. Ransakningen slutades gemenligen med handplaggor eller stut. Somliga skreko, liksom när man sticker en gris, andra åter hade »kurage» i kroppen och tego. Pojkar funnos, som voro mycket illfundiga och slingrade sig af och an för att slippa bekänna sanningen, och då kunde det hända, att nästan hela lästimmen fick förflyta, innan man var kommen från ord till verkligheter, det är handplaggorna och stuten. Argaste formen skulle vara »stut för öppna luckor», d. v. s. att luckorna, som funnos på väggen mellan klassrummen slogos upp, och syndapalten basades i hela skolans åsyn. Men detta afstraffningssätt brukades blott vid mycket stora förbrytelser; det kom aldrig i fråga under min tid. Öfver hufvud gafs ej mera stryk, än välförtjent var och slarfpojkakroppen kunde tåla. En pojke, som icke kan tåla stryk, det måttligt är, är en stackare, en mes. Okynniga pojkar, som behöfva stryk, är aldrig brist på i skolorna. De äro till och med icke sällsynta vid universiteten.

ur Wilhelm Erik Svedelius, Anteckningar om mitt förflutna lif. [Elektronisk resurs], 2.uppl., Fahlcrantz & Co., Stockholm, 1889
http://runeberg.org/svedelif/

Anteckningar om mitt förflutna lif