LUCKA 7: ”Visserligen förtjänt av lämplig aga”

20131207-223212.jpg

Från Svensk Läraretidning, 1924, nr 16, s. 303

Annonser

Skolaga – ett genusperspektiv

Om vi pojkar viskade eller hade något annat okynne för oss, gick läraren bakom oss utefter bänkraderna och slog oss på nedre delen av ryggarna med sin hasselpåk. Jag kan icke erinra mig, att han på detta sätt slog flickorna, men däremot bestraffades de en och annan gång med luggning och någon enda gång med ris på fingrarna.

ur berättelse om undervisningen i en folkskola i Simtuna [Uppsala] under 1870-talet i Hall, B. Rudolf (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [2] (N.F.), Skildringar av f.d. elever och lärare, Fören. för svensk undervisningshistoria, Stockholm, 1933, s. 42.

Om aga mellan kadetterna på Karlbergs slott under 1810-talet

Som beskrivning av hur en äldre kadett bestraffade en yngre när den yngre försökte be om ursäkt för att han inte utfört ett ärende som den äldre beordrat honom att utföra:

Gr–g svarade blott med: ”har du knif på dig? – Ja. – Nå så följ med.” Här fanns ej annat än lyda; när de kommit till trädgården befallde Gr–g honom skära två dugtiga hasselkäppar och, sedan detta blifvit verstäldt, att vidare följa med in i tredje klassens land. Inkommen explicerade Gr–g med några få ord saken för de händelsevis tillstädesvarande, hvarefter det vanliga ”lägg opp dig” utsades, och min syndare måste lägga upp sig med magen mot lärarebordet. Tr., som var inne, sprang genast fram och spände byxorna så att de lågo släta öfver den köttigaste delen af kroppen, hvarefter Gr–g började exekusionen; att skrika tjente till intet, ty medlidande fanns ej här, hvarken hos den hållande eller den slående; delinquenten teg således med hopbitna tänder; ju mera Gr–g slog, desto mera äggade han sig sjelf, så att han ej slutade förr än båda käpparne voro uppslitna och sönder i små fragmenter. – Författaren har som officer mången gång nödgats låta utdela prygel åt felande knektar, men han försäkrar att fem och tjugu ej på långt när svara mot att få en hasselkäpp utsliten öfver ryggen. När man då betänker att en var det minsta som den tiden utdeltes, så kan man föreställa sig det stränga i straffet, som kändes så mycket mera när felet var af ringa art.

ur Erik Gustaf Oxenstjernas Kadetten, eller Carlberg för nära trettio år sedan, 1843, s. 102 f.