Stygg pojke

cruel-boy

(Klicka på bilden så blir den större!)

Från en engelsk barnbok, 1830-talet.

Annonser

LUCKA 23: Mer långläsning!

Under 1800-talet fanns många tidskrifter för unga pojkar. Ett återkommande tema var skolhistorier och smisk i skolan. I länken här nedan beskrivs några sådana med både illustrationer och utdrag ur novellerna.

Klicka här för att komma till blogginlägget!

käppenBilden är hämtad från ovanstående länk!

Undervisning och straff i en växelundervisningsskola

Klockan är nio på f. m. Lärjungarna äro samlade i sina bänkar med undantag af några få, som kommit för sent. Dessa hafva stannat utanför dörren under bönen, hvilken hålles af läraren själf, ofta i förening med någon helt kort bibelförklaring eller några förmaningar till de unga. Efter bönestunden, som börjar och slutar med psalmsång, ledd af läraren med tillhjälp af psalmodikon (»monokord» ), öppnas dörren, och de för sent komna insläppas för att få sin plats i skamvrån, belägen till höger om ingången, och först längre fram på dagen flyttas till sitt vanliga rum i skolsalen. Lärjungarna för öfrigt, som sluppit att komma i nämnda vrå, som gifvetvis icke var någon honnörsplats, lämna nu bänkarne, ställa sig efter väggarne i »cirklar» eller egentligen halfcirklar. Dessa voro omkring femton. Hvar och en af dem, utom den öfversta, med hvilken läraren själf emellanåt sysselsatte sig, skall hafva en undervisare. Dessa monitörer utses af läraren strax efter bönen. De fördelas så, att den öfversta cirkeln lämnar undervisare åt de två eller tre närmast följande – jag minnes ej hvilketdera. Nu är urverket uppdraget. Undervisningen börjar och försiggår helt mekaniskt och därmed tarfligt, såsom lätt är att förstå. Men efter en stund ser man en pojke i någon af de lägre cirklarna göra helt om och stå med ryggen vänd till kamraterna och den lille tillfällige läraren. Hvad har då pilten gjort? Det kan man se. Han håller handen för munnen: han har således pratat. Efter en stunds förlopp ser man en annan byting göra samma manöver och intaga alldeles samma position. Nå, hvad har då den där odygdingen gjort? Det kan man se. Han håller handen för örat: han har icke varit uppmärksam, har icke hört på den för cirkeln tillsatte små-pedagogens undervisning. Eller kanske den från undervisningscirkeln bortvända gossen håller handen för ögat. Så mycket värre: han har gått ända därhän i bristande uppmärksamhet, att han sett sig om och således låtit blicken förirra sig utom cirkeln. Men vi få bevittna något värre, hvilket dock icke inträffar alla dagar. Vi får se samma gosse oupphörligt göra samma manöver. Innan t. ex. förmiddagens tre lektionstimmar nått sitt slut, har man sett den själfsvåldige lärjungen sex gånger vända sig från kamraterna och göra front mot den på gången emellan cirklarne och bänkarna vandrande läraren, som vanligen svänger den nämnda käppen. Hvarje frontförändring är eller skall vara ett nytt bevis till oefterrättlighet. Den af monitören såsom straffbar ansedde gossen börjar måhända med att hålla en hand för munnen. Han har upprepat sitt fel och måste då hålla bägge händerna på samma sätt. Men han har begått ett annat fel. Han måste hålla en hand för ögat. Pliktskyldigast skulle han låta de två händerna för munnen blifva kvar i samma läge som förr. Men som han icke har mera än två händer, måste han detachera samma antal fingrar att vara hans talträngdhets angifvare. Har han dessutom två gånger gjort sig skyldig till felet att icke höra på och därför rätteligen skolat hålla bägge händerna för öronen, men detta är omöjligt, emedan de i följd af hans verkliga eller förmenta förseelser för bristande uppmärksamhet, äro upptagna, måste de båda tummarne vikariera och sättas in i hvar sitt öra. Antag nu, att hela disciplinära förbrytelseskalan är genomgången, d.v.s. att skolpilten efter undervisarens omdöme och dom, två gånger icke hört på undervisningen, två gånger talat utan lof och lika många gånger sett sig om, står han vänd ifrån cirkeln med tummarne instuckna i öronen, två fingrar för munnen och ett finger för hvartdera ögat. Nu säges han vara i mörka kammaren. Dit har det kommit med honom, oaktadt hvarje föregående frontförändring förskaffat honom ett om än lindrigt slag af den spatserande lärarens röda käpp. – Hvad straff skall en sådan ostyrig pojke få? Han bör, tänker läraren, exemplariskt bestraffas, den felande till straff och andra till varning. Om det straffet kan han vara mycket säkrare än om monitörens undervisningsskicklighet och – rättvisa. Den felande lärjungen befalles att på alla fyra krypa in under den öfver bänkstödet utskjutande ändan af närmaste bänks sittbräde. Där ligger nu den lille delinkventen, och hvarje gång läraren går förbi bestås vanligen ett rapp af den förut nämnda egentligen till pekpinne bestämda käppen.

ur berättelse från Stockholms allmänna barnskola 1830–1883 i Hall, B. Rudolf (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [2] (N.F.), Skildringar av f.d. elever och lärare, Fören. för svensk undervisningshistoria, Stockholm, 1933, s. 22 ff.

Var är käppen, som dansade polka på de unga ryggarna?

Detta är ett utdrag ur en studentskrivning i svenska språket från 1925, i ämnet ”Ungdomens självuppfostran”.

Förr var tankegången denna: den, som skulle kunna uträtta något av betydelse i mannaåldern, han måste i sin ungdom lära sig arbeta och lyda och detta under järnhård disciplin. Därigenom skulle man bliva delaktig den auktoritet, som släktled efter släktled åstadkommit. –Vid bestraffning togs sällan eller aldrig hänsyn till ”förmildrande omständigheter” eller förklaringar. Ty man ville hos vederbörande inpränta, att hans eget förstånd, hans egna kunskaper och hans egen omdömesförmåga betydde så litet i förhållande till överheten, att det ej ens var någon ideé (sic) att sätta upp dem mot varandra.

Detta var den uppfostran, våra föräldrar fingo – längre tillbaka i tiden ligga den ej, och dock… Vilket svalg ligger det icke mellan denna uppfostran och den som behärskar vår ”humanitära” tid! Var är traditionen? Auktoriteten? Var är käppen, som dansade polka på de unga ryggarna? Var är de hedervärda förklädena? Allt är borta… Och vår tid ser med förakt tillbaka på denna uppfostran, ler medlidsamt och säger med en axelryckning ”preusseri”!

Konfirmationsläsning och läderpiskor

Det fans prester, som för okunnighet straffade konfirmationsungdomen med käppen, och mina föräldrar sade sig veta, hurusom kyrkoherden i Gärdslösa (sedermera biskopen i Kalmar stift Stagnelius, fader till skalden S.) tuktade okunnig nattvardsungdom med läderpiska, endast för förseelsen att icke kunna.

ur folkskolläraren Daniel Nyströms berättelse i Johannes Karlsson (red.), Självbiografier av lärare: 1-4: levnadsminnen (Fören. för svensk undervisningshistoria: Lund 1921) s. 35.