Om skillnader i agan av pojkar och flickor

Lärarens plats var vid södra änden af bordet. De tröge och liknöjde hade äran sitta närmast honom, ty då slapp läraren att hvarje gång det påfordrades gå fram att lägga rottingrapp på deras bakre lekamen. Nu behöfde han endast utsträcka armen, då det alltid blef de främre köttdelarna, som fingo sitta emellan. Bestraffningssättet var stryk med rotting. Denne var surrad med beckadt segelgarn. Då han straffade gossarne, brukade han sätta deras hufvud emellan sina ben, där de måste sitta som i ett skrufstäd. Var det stora pojkar, som han hade besvär med att hålla på detta sätt, – det hände stundom, att de vräkte honom baklänges – hade han dem dock alltid öfver ena bänkändan, och då föllo ej alltid käpprappen på den del af kroppen, som säges vara mest passande därtill. Flickorna sluppo alltid något billigare undan angående spöstraffet. Det syntes som fanns det hos läraren något mera medömkan med det täcka könet. Men en del flickor såväl som gossar blefvo ganska hårdt straffade, då han brukade sina öfriga straffmetoder, hvilka bestodo i örfilar, så kraftiga att de kunnat slå en karl till marken, hårluggning, knäppar med fingrarne på pannan och kinderna samt boxning i sidorna med knytnäfvar, armbågar eller snusdosa.

 

ur berättelse från Valleberga södra folkskola, i Skåne (1858-1866) i Andersson, A. P., Lankasterskolor: interiörer från Dalarne, Gästrikland, Uppland, Småland, Västergötland, Halland och Skåne, Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1922.

Fullträff på stjärt

Stilig mustasch, va?

Den tillhör en av Karlstad Läroverks så kallade ”agamagistrar”, Sven Sjöblom. Sjöblom hade enligt uppgift ett ”synnerligen hetsigt humör.”

Detta kunde, (…), på ett ögonblick slå över i besinningslös vrede. Första gången vi upplevde den kusliga förvandling han då genomgick, blev vi verkligt rädda. Han såg hemsk ut. Hela hans ansikte lyste rött som en eldkula, spasmodiska ryckningar uppträdde i hans ansikte, mustaschen spretade, och talet blev sluddrigt och stammande. Som en hök dök han ner på syndaren, grep tag i honom och sökte med käppen eller pekpinnen – han örfilade aldrig – få in en fullträff i pojkens stjärt. Det var sannerligen svårt nog, ty pojken dansade runt som en tätting. Äntligen råkade han pricka, markerat av pojken med ett illvrål. Han hade, liksom vi alla lärt in rollen förut.

Skådespelet hade emellertid nu nått sin kulmen, men och sin regress och snara avslutning. Med tjutet slocknade på en gång kraften i Sjöbloms arm. Pojken skickades hastigt åter till sin bänk, nu hack i häl följd av en olycklig magister som var full av oro att ha slagit för hårt. Han sökte bättra stämningen genom lite förläget fjäskande. Sakkunnigt och med spänning och intresse hade vi följt dramats växlingar trots att utgången ej var någon hemlighet för oss. Vi visste ju att magistern skulle dra kortaste strået.

Sidorna 87-88 i Sigfrid Åkerblom: Läroverkselev i Karlstad (1981)

Agan i siffror

En tysk rektor för ett par århundraden sedan kunde efter sin 52-åriga tjänstetid uppvisa, att han hunnit utdela 124,010 rottingslag, 136,715 örfilar, 911,527 käpprapp och 1,115,800 pannsmällar och luggningar. Den tyska grundligheten förnekar sig inte, vare sig det gäller bestraffningar eller statistik.

Anmälan av Herman Siegvalds Om kroppsaga, en historisk-psykologisk studie i Svensk läraretidning, nr 6 (136), 8 februari 1933.

Svensk läraretidning