Karbas och glosor

Det är så dumt till att vara lärd.
Man blir så gulblek och torr och mager,
Och verldens visdom är knappast värd,
Att man af hufvudet hatten tager.
Nej! bygdens rosor
Min kärlek vunnit:
Den som uppfunnit
Karbas och glosor,
Den vill jag klå.

ur Sehlstedts visa Unga skolmästarn i Svenska Familj-Journalen, Band XII, årgång 1873, s. 87

Annonser

Hvilka äro de förnämsta hindren för skolans uppfostrande verksamhet, och huru skola de öfvervinnas?

Läraren blir ofta trakasserad, då han nödgas använda aga för att motarbeta det ondas utveckling. Man beklagade sanningen af en fångpredikants yttrande, att »vår tid är lydiga föräldrars, icke lydiga barns tid». Man önskade sig icke tillbaka till de dagar, då karbasen användes i tid och otid, men önskade mera frihet och skydd vid användande af kroppsaga.

i Svensk läraretidning, nr 28 (466), 11 juli 1900

Svensk läraretidning

Berättelser om skolmästare Per Larsson Mål i Fryksände (Värmland)

Att betrakta de framsteg – kanske ens egen rock eller känga gjordes under »ämbetsmannens» hand – eller lyssna till de delikata historier, som uppdukades af de vuxne, var naturligtvis åtskilligt trefligare än att hänga näsan öfver boken. Men fick Mål bara se, att man var ”håglös», skulle karbasen i tjänstgöring. Var det då så, att något vankades, så blef det för det mesta i hufvudet. När gubben tvinnade in det långa spöet i pojkarnes långa hår och började nappa, var det omöjligt att missförstå meningen. Emellertid hade han vid agans utdelande stundom äfven åtskilligt annat än läsningen att ta hänsikt till. Så t. ex. hade en af de större pojkarne gjort sig skyldig till något fuffens. Mål blef ond och sade till honom: ”Jä tror, jä tar å dänger däj!» hvarpå pojken svarade: »Nä-ä jamme dä ä lönt, för moor ha frest mang ganger, men dä ä o bet för lell!» Pojken gick fri. Sådant hörde dock till undantagen.

ur G. A. Frykholm (red.), Ur Fryksände, Lena, Skultuna, Snavlunda och Välinge skolhistoria: anteckningar ur acta, sägner och minne, Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1921, s. 8.

Om karbasen

Det är en ganska anmärkningsvärd omständighet att, när man frågar äldre personer om hur det gick till i skolan i deras barndom, man alltid får underrättelse om hur mycket stryk utdelades. »Det var en sträng strafflag på den tiden,» sade till mig en af Floréns f.d. lärjungar, då jag sporde honom om hans skoltid. Florén, som lärde sina lärjungar att så »färmt» läsa katekesen, var själf ganska färm i att använda karbasen. Denna beryktade karbas, som intager främsta rummet i de gamlas skolminnen och som var skolans enda undervisningsmateriel, förtjänar ett eget kapitel. Den var i skolmästarens hand lika som feens trollspö. Det var icke nog med att lättja, olydnad och alla andra oarter skulle försvinna vid hans tangerande af barnets kropp, utan den var därjämte det hufvudsakligaste medel att inplanta alla möjliga dygder i den stackars blårandiga kroppens själ.

Karbasen i fråga var konstnärligt hopflätad af läderremmar till ungefär ett ordinärt spanskrörs tjocklek. Trots det flitiga användandet motstod den all nötning. Den blef allt blankare.

ur G. A. Frykholm (red.), Ur Fryksände, Lena, Skultuna, Snavlunda och Välinge skolhistoria: anteckningar ur acta, sägner och minne, Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1921, s. 27.