Skolaga i Västerås på 1810-talet

Framför [läraren] låg på bordet, liksom silfverspirorna på konsistoriibordet framför Upsala akademis rektor, ett väldigt ris, förfärdigadt af tolf, sex qvarters långa, färska björkqvistar, af hvilka sex och sex voro hopflätade till två starka klumpar, ofvantill sammanbundna så, att deras tolf ändar utbredde sig fria och smidiga till ungefär halftannat qvarters längd. Denna sida af riset tjenade till dagligt bruk, d.v.s. handplagg; klumpsidan åter var ämnad åt utomordentliga fall d.v.s. stut. Hvarje klass hade sitt egna ris, rektorsklassen två. Dessa sex ris utvexlades med nya hvarje måndags och torsdags morgon. De gamla voro då alltid till en dryg del sönderslagna, och upplagan räckte således blott två och ett halft dygn, ty onsdags och lördags eftermiddagar hade man lof. Risen bekostades turvis av gossarne sjelfva och flätades på landet af dertill öfvade gummor. Vår tid, som ryser för en örfil eller ett käpprapp, utdeladt som skolaga, har svårt att fatta, till hvilken otrolig grad dessa ris tjenstgjorde. Redan i första ögonblicken efter lärarnes inträde i sina klasser, hördes ur dessa stryk, skrik och jämmer. På de svarta taflorna fann läraren för sig namn upptecknade af klassens custos å dem, som begått någon förseelse. Dessa skulle nu afstraffas med ett visst antal handplaggor, någon gång så stort att blodet sprutade om händerna. Derefter var det alltid en och annan som inte kunde sin lexa; åter var riset fram. Nu skrek någon till, emedan hans granne nöp honom i armen eller stack honom  med knappnål; riset fram. Andra hade högt skrattat deråt; åter riset fram. Det var emallanåt en förfärlig villervalla, när, midt under det plaggorna under jämmer utdelades i den egna klassen, man från klasserna till höger och venster om sig hörde genom de tunna träluckorna [som skilde klassrummen åt] samma elände. Stundom hände det, att, när en liten syndare skulle afstraffas med ett visst antal plaggor, han ej hunnit få mer än ett par, förrän luckorna högtidligt uppslogos till bön. Han fick då återstoden efter välsignelsen. Med hur pass samlade och andäktiga tankar han på mellantiden skulle hopknäppa händerna, är lätt att föreställa sig. Emellertid vann man genom vanan en stor förmåga at härda ut dessa bestraffningar. Mångas händer voro som förbarkade: det bet ingenting på dem. Man inrättade särskilda ordnar, der stormästaren var den, som under terminen fått de flesta handplaggorna, och, vid ett visst antal sådana, uppflyttning till högre grad egde rum. Ja, när vid kasseringen af gamla förbrukade ris, dessa återföllo till den, som bekostat dem, höll denne ofta auktion, hvarvid så tillgick, att den, som erbjöd sig att ag egaren emottaga de flesta slagen af riset, bekom detsamma och hembar det i triumf. Han utsatte sig dock härigenom för, att, sedan det väl var kommet på studerkammaren, hans egen informator vid förekommande tillfällen fann det, som var förkastadt i skolan, ännu kunde duga till bruk i hemmet. Utom det dagliga och stundliga risandet i hvarje klass, förekom hvarje vecka ett af ännu svårare art vid de, hela skolan omfattande, måndags-inqvisitioner, som höllos af rektor sjelf i qvarta, dit man då uppkallades för allehanda förbrytelser under den förflutna veckan. Det var då, som klumpändan af riset ofta fick göra tjenst. Jag var en gång vittne till, att tra af de äldsta qvartanerna vid öppna luckor, och således i hela skolans åsyn, afstraffades med denna förnedrande kroppsaga.

Om jag alltför länge uppehållit mig vid detta ämne, har det varit, för att erinra om den genomgripande förändring, som, inom några få tiotal af år, lagen och allmänna meningen härutinnan framkallat. Jag vill blott tillägga att, under de sju år jag var i skolan, aldrig någon klagan förspordes öfver denna skolaga. Det var som det skulle så vara. Blott när landshöfdingens egen son af en lärare i vredesmod fått handplagg så länge och så strängt, att båda hans händer, blodsprängda och svällda som limpor, någon tid blefvo obrukbara, antog man såsom uttryck för faderns missnöje, att gossen en tid derefter togs ur skolan och flyttades till Carlberg. Något åtal mot läraren hördes ej af.

ur C W Böttiger, Sjelfbiografiska anteckningar och bref (1881)

Annonser

Om kamratuppfostran på Karlbergs slott hösten 1862 (del 2)

Protokoll hållet vid Majors förhör den 6 sept 1862

Kadetten no. 67 Egerström anmälde, dels att han den 2:a sept blifvit uti öfre afdelningens klassrumm misshandladmedelst nypningar af kadetten no. 34 Törnsten; dels att han den 4 sept blef uppkallad på sjukhuset och der af kadetterna no. 45 Andersson och 88 Lewenhaupt afstraffade med 6 á 7 slag med en huggare. Båda dessa angifvelser äro bekräftade, såväl genom läkare, Doktor Wagners intyg, som af nämnde kadetters erkännande, och androgo de båda sednare såsom orsak för sitt beteende att Egerström samma dag rapporterat Törnsten för misshandlingen den 2 sept.

Dessutom anmälde Egerström att han under exercisen förliden sommar blifvit misshandlad, men kunde ej uppge någon serskildt som dertill varit vållande.

Carlberg som ofvan

K. Boman

t.f. Tjenstgörande Major

/Horn

Om kamratuppfostran på Karlbergs slott hösten 1862 (del 1)

Protokoll, hållet vid Majorsförhör vid Kongl. Krigsakademien den 6te september 1862.

Sedan Kompani Officeren Löjtnanten Grefve Horn anmält att kadetten No. 67 Egerström skolat af 2ne sina kamrater, kadetterna No. 45 Andersson och No. 88 Lewenhaupt, blifvit öfver ryggen slagen så att tydliga märken af misshandlingen ännu qvarstodo, hade nämnde kadetter i dag blifvit till majors-förhör inkallade, hvarvid Löjtnant Grefve Horn var tillstädes, och blef om förloppet ransakadt och upplyst som följer:

Kadetten Egerström uppgaf att han thorsdags eftermiddag den 4de dennes, under det han kl. ½6 – 6 vistades ute på borggården ifrån ett af fenstren på sjukhuset, hvarest Andersson och Lewenhaupt blifvit vårdade för ögonsjukdom efter hvilken de nu woro konvalesenter, blifvit af den förre tillropad och anmodad att infinna sig å sjukhuset emedan Lewenhaupt ville tala med honom. Egerström som hörsammade kallelsen och på god tro infann sig på sjukhuset blef dock vid inträdet af Andersson och Lewenhaupt öfverfallen, upplagd öfver kanten af en säng och med en s.k. huggare med påsittande balja tilldelad 6 á 7 slag af hvilka Lewenhaupt utdelade de första.

Kadetterna Andersson och Lewenhaupt erkände sanningsenligheten af Egerströms uppgift och förklarade att de, utan att kunna erinra sig hvilken af dem som först framställt förslaget till Egerströms misshandling, härtill icke ägt annan anledning än den ovilja som af dem uppväckts genom en bestraffning hvilken 2ne dagar förut drabbat kadetten no. 34 Törnsten för kitsligt beteende mot Egerström hvilken enligt deras förmenande skolat hafva felat derutinnan att han detta Törnstens beteende yppat.

Löjtnant Greve Horn upplyste att han, som efter Törnstens bestraffning noga aktgifvit på Egerström för att erfara om någon ovilja skulle mot denne uppstå bland hanns kamrater, förliden afton funnit Egerström missmodig, och, uppå gifne frågor efter anledningen härtill, omsider erhållit det besked att orsaken härtill var den Egerström af Andersson och Lewenhaupt tillskyndade misshandling af hvilken tydliga märken ännu funnes å Egerströms rygg.

Carlberg som ofvan

K Boman

t.f. Tjenstgörande Major

/Horn

Källa: Protokoll 6/9 1862, Disciplinhandlingar 1850-59-1864, Vol. 1, F VIII, Stabsavdelningen med skolexpeditionen, Kungl. Krigsskolan, Krigsarkivet.

Klasstryk bland kadetterna på Karlbergs slott

Lördagen den 15de dennes [november 1862], något före kl. 4 e.m., inkom kadetten no. 119 Rehbinder i nedre afdelningen; och hade då Schenström på skämt fattat honom bakifrån i båda öronen och hållit honom så en stund; sedan Rehbinder blifvit fri, hade han tilldelat Schenström en örfil, hvarpå ett brottande följt, som slutade dermed Rehbinder att Schenström fick Rehbinders hufvud under sin ena arm och gaf honom då några slag i ansigtet, sjelf derunder klöst i synen af Rehbinder.
Sedan Rehbinder blifvit lössläppt, hade han vid utgåendet yttrat: ”Du har burit dig åt som en drummel” m.fl. oqvädningsord hvarpå Schenström yttrade: ”om Du är ovettig på mig så kastar jag ut dig.”
Något groll emellan Schenström och Rehbinder hade förut ej egt rum, tvärtom hade de förut ofta skämtat med hvarandra och hitintills alltid varit goda vänner.
Samma dag kl. emellan 7 och 8 e.m. inkommo kadetterne No. 185 Reventlow, 125 Sandels och 60 Sederholm i Nedre afdelningen, då den förstnämnde tillsade Schenström, att han skulle följa dem till 3:e klassen – Schenström förmodade då att någon slags förklaring skulle affordras honom om förloppet af förestående, men kunde så mycket mindre tro att han skulle blifva underkastad någon slags bestraffning som dylika bestraffningar numera helt och hållet upphört.
Inkommen i Öfre afdelningen hade Reventlow inför en större samling af kadetter, förmodligen större delen af 3dje klassen, förehållit Schenström att han slagit en 3:e klassens kadett och lofvat att kasta ut honom ur nedre afdelningen; och ehuru Schenström ville förklara saken ropades: ”tyst” och blef han derefter af Rehbinder tillsagd att upplägga sig och erhöll då omkring 5 slag af en dagg: i och med detsamma inkom No. 19 v. Schwerin från 4de klassen och befallde att bestraffningen skulle upphöra, hvilket och genast skedde.
Hvilken som slog kunde Schenström ej se, men sade sig hafva hört att meningen skulle vara att hvar och en inom 3dje klassen skulle gifva några slag på det att följderna om det blefvo kändt ej skulle drabba några få, och måhända derföre ej tagas så strängt; han hade af kamrater fått höra att de som slagit honom voro Rehbinder, Reventlow och Wästfelt.

ur Protokoll hållet vid Majorsförhör den 19de November 1862, Vol. 1, Disciplinhandlingar, 1850-59-1864, F VIII, Stabsavdelningen med skolexpeditionen, Kungl. Krigsskolan, Krigsarkivet. 

Mer aga enligt Prytz

Det första den nyinkomna kadetten fick att studera var ordningsstadgan och »nummerlistan», den sednare en förteckning på samtliga kadetters namn och nummer. Med denna skulle man vara färdig inom 8 dagar och den var i sanning en af de hårdaste pröfvostenar på Carlberg, ty nummerförhör anställdes litet emel­lan af de äldre kadetterna och då gällde det att vara hemma i sina stycken. Oaktadt all visad skicklighet var man likväl vid förhörens slut yr i hufvudet, ej mindre af de hastiga frågorna, än af de hastiga örfilarne, om de förra ej genast besvarades.

ur Harald Oscar Prytz Carlberg förr och nu: korta historiska uppgifter om Kongl. slottet, krigsskolan och kadettlifvet för tjugo år sedan, Stockholm 1872, s. 19.

Om kamratlig aga bland kadetterna på Karlbergs slott

Äfven »spänna kyrka» hörde till aftonunderhållningen, lika som stundom »smyssla dagg», der man fick göra bekantskap med sjökadetternas nypar. Den förra leken, temmeligen välbekant för öfrigt, tillgick på så sätt att en äldre kadett satte sig ned på en bänk, der han höll någon yngres hufvud i sitt knä, med händerna för dennes ögon. De öfriga deltagande stodo nu i en tät krets i kring delinqventen, på hvars »sans nom», som förut citerade illustra författare uttrycker sig, det ena efter det andra slaget vankades med flata handen eller äfven någon gång med daggar och jernkedjor. Han skulle nu gissa hvem som sist slog och lyckades det fick denna intaga platsen. Att detta emellertid skulle hafva sina betydliga svårigheter för de nykomna, som till en början föga kände de äldres hvarken till namn eller nummer, låg i sakens natur, och fört sedan de behörigen blifvit uppvärmda, hviskades någon yngres namn i örat på syndabocken eller tilläts det denna att förstulet titta sig om vid slaget, hvarefter en annan fick intaga platsen. Sannerligen en rättrogen katolik i forna dagar kunde blifva fullkomligare späkt, än hvad som blef fallet med de yngre kadetterna i denna lek, som bar ett så fromt namn! Smyssla dagg tillgick efter ungefär samma grunder. Kadetterna sutto här i ring på golfvet och läto en dagg passera, hvilken någon nykommen befalldes leta upp, under det att det ena rappet efter det andra ganska kännbart gaf honom sak på baken.

ur Harald Oscar Prytz Carlberg förr och nu: korta historiska uppgifter om Kongl. slottet, krigsskolan och kadettlifvet för tjugo år sedan, Stockholm 1872, s. 24.

Om aga mellan kadetterna på Karlbergs slott under 1810-talet

Som beskrivning av hur en äldre kadett bestraffade en yngre när den yngre försökte be om ursäkt för att han inte utfört ett ärende som den äldre beordrat honom att utföra:

Gr–g svarade blott med: ”har du knif på dig? – Ja. – Nå så följ med.” Här fanns ej annat än lyda; när de kommit till trädgården befallde Gr–g honom skära två dugtiga hasselkäppar och, sedan detta blifvit verstäldt, att vidare följa med in i tredje klassens land. Inkommen explicerade Gr–g med några få ord saken för de händelsevis tillstädesvarande, hvarefter det vanliga ”lägg opp dig” utsades, och min syndare måste lägga upp sig med magen mot lärarebordet. Tr., som var inne, sprang genast fram och spände byxorna så att de lågo släta öfver den köttigaste delen af kroppen, hvarefter Gr–g började exekusionen; att skrika tjente till intet, ty medlidande fanns ej här, hvarken hos den hållande eller den slående; delinquenten teg således med hopbitna tänder; ju mera Gr–g slog, desto mera äggade han sig sjelf, så att han ej slutade förr än båda käpparne voro uppslitna och sönder i små fragmenter. – Författaren har som officer mången gång nödgats låta utdela prygel åt felande knektar, men han försäkrar att fem och tjugu ej på långt när svara mot att få en hasselkäpp utsliten öfver ryggen. När man då betänker att en var det minsta som den tiden utdeltes, så kan man föreställa sig det stränga i straffet, som kändes så mycket mera när felet var af ringa art.

ur Erik Gustaf Oxenstjernas Kadetten, eller Carlberg för nära trettio år sedan, 1843, s. 102 f.