Karbas och glosor

Det är så dumt till att vara lärd.
Man blir så gulblek och torr och mager,
Och verldens visdom är knappast värd,
Att man af hufvudet hatten tager.
Nej! bygdens rosor
Min kärlek vunnit:
Den som uppfunnit
Karbas och glosor,
Den vill jag klå.

ur Sehlstedts visa Unga skolmästarn i Svenska Familj-Journalen, Band XII, årgång 1873, s. 87

Annonser

”Klatsch, klatsch”

Gustaf Adolf Rudin började sin tjänst vid läroverket i Karlstad vårterminen 1902. Gossarna i hans klass tyckte inledningsvis att det ”vilade något nytt och spännande över honom” och att magistern hade ”sunda och sympatiska vanor”. Försök att provocera Rudin till att lämna katedern misslyckades inledningsvis och gossarna ”vädrade morgonluft”.

Det fick dock ett bryskt slut:

Men en dag hände det ovanliga, att magistern steg ner från katedern utan nån synbar anledning och lugnt och stilla tog en lov i klassen. Vi blev alla ögonblickligen tysta och stilla. Envar stirrade uppmärksamt i sin tyska textbok. Men plötsligt ryckte vi till vid ljudet ”klatsch, klatsch” förorsakat av tvenne eftervartannat följande örfilar. Samtidigt uppfångade vi en av magistern med låg röst tillsägelse: du slutar med det där. Lugnt som om intet särskilt hänt återvände han till sin plats på katedern och fortsatte lektionen. Men för oss hade det verkligen hänt mycket. Vi hade handgripligen med en gång försatts åter till den hårda verkligheten.

ur: Åkerblom, Sigfrid, Läroverkselev i Karlstad: minnen från seklets början, Fören. för Värmlandslitt., Karlstad, 1982

Fullträff på stjärt

Stilig mustasch, va?

Den tillhör en av Karlstad Läroverks så kallade ”agamagistrar”, Sven Sjöblom. Sjöblom hade enligt uppgift ett ”synnerligen hetsigt humör.”

Detta kunde, (…), på ett ögonblick slå över i besinningslös vrede. Första gången vi upplevde den kusliga förvandling han då genomgick, blev vi verkligt rädda. Han såg hemsk ut. Hela hans ansikte lyste rött som en eldkula, spasmodiska ryckningar uppträdde i hans ansikte, mustaschen spretade, och talet blev sluddrigt och stammande. Som en hök dök han ner på syndaren, grep tag i honom och sökte med käppen eller pekpinnen – han örfilade aldrig – få in en fullträff i pojkens stjärt. Det var sannerligen svårt nog, ty pojken dansade runt som en tätting. Äntligen råkade han pricka, markerat av pojken med ett illvrål. Han hade, liksom vi alla lärt in rollen förut.

Skådespelet hade emellertid nu nått sin kulmen, men och sin regress och snara avslutning. Med tjutet slocknade på en gång kraften i Sjöbloms arm. Pojken skickades hastigt åter till sin bänk, nu hack i häl följd av en olycklig magister som var full av oro att ha slagit för hårt. Han sökte bättra stämningen genom lite förläget fjäskande. Sakkunnigt och med spänning och intresse hade vi följt dramats växlingar trots att utgången ej var någon hemlighet för oss. Vi visste ju att magistern skulle dra kortaste strået.

Sidorna 87-88 i Sigfrid Åkerblom: Läroverkselev i Karlstad (1981)