Mannen – myten – legenden

Ni minns väl den tyske rektorn vi berättat om i inlägget ”Agan i siffror”? Efter lite detektivarbete har vi luskat reda på att han hette Häuberle och höll till i Schwaben.
Uträkningen om rektorns effektivitet inom bestraffningsgebitet publicerades i en tysk tidskrift år 1772, och verkar onekligen ha haft ett stort genomslag.
Citatet nedan är från en svensk bok, publicerad 1899.

Håll till godo!

Under de femtioett år och sju månader Häuberle beklädt sitt ämbete,
skulle han enligt medelmåttig beräkning hafva utdelat

911,527 käpprapp,
124,010 slag med ris,
10,909 linealslag,
136.715 »handplagg»,
10,235 »munfiskar»,
7,905 örfilar,
1,115,800 knäppningar i hufvudet
och slutligen 22,763 »nota benes» (anmärkningar).

777 gånger hade pojkar dömts att knäböja på ärter
och 613 gånger på trekantiga trästycken,
5,001 gossar måste bära »åsnehufvud»
och 1,707 stå och hålla upp spöknippan så högt armarna räckte,
några andra mindre vanliga straff att förtiga, som han för tillfället kunde hitta på.

Bland käpp-rappen voro ungefär 890,000 utdelade för bristande kunskap
i latin och af risslagen 76,000 för felaktiga bibelcitat.
Öknamn gaf han öfver 3,000, däraf ur tyska språket ungefär två
tredjedelar, en tredjedel var af egen uppfinning.

Trött af ålder och mödor ingick han slutligen i den sista hvilan. Requiescat in pace.

Referens:

Svahn, Oscar (1899). Våra öfversittare: ungdomsminnen och läroverksstudier. 2 : Jämte förslag till en genomgripande läroverksreform. Stockholm:

Annonser

Straff & straffredskap

Straffen voro lugg, handplagg, örfilar, ryggslag och kvarsittning. Straffredskapen voro rotting och linjal (vid handplagg). Någon gång hände det, att barnen »gaddade sig samman», letade rätt på rottingen och kastade ut den. Belöningar utdelades icke.

ur arbetaren Nils Anderssons berättelse om skolgången i Bonderup 1873-1875 i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 78

Om bestraffningens praktik

Som straffredskap användes en smalare rotting eller björkris samt skamplats: rotting eller björkris på sätet vid svårare förseelser men dock ej ofta; skamplats för tröghet, lojhot och sömnaktighet. Ett bra sätt mot dåsighet var att uppmana barnet att lägga sig på någon bänk i skolsalen; då blevo de piggare. Ett bra sätt i synnerhet med nybörjare, då de visade sig trötta, tycktes vara, att be dem gå omkring skolhuset ett visst antal gånger och titta rätt fram jämt; då de kommo in, var åter allt bra. Det tycktes göra en god verkan på barnen, att de visste, att rotting eller björkris fanns inom skolan, därigenom behövde dessa mera sällan användas.
Handplagg användes någon gång en kortare tid, men sedan ansågs detta olämpligt. Barnet måste räcka fram handen med fingerspetsarna uppåt, då läraren slog några slag därpå med linjalens flatsida. Ofta hände, att barnet ryckte undan handen, så att ej slaget träffade; då kunde slagen bli flera såsom ett straff därför.

ur Fröken Lisa Lindqvists berättelse om skolundervisningen i Bälinge och Skuttunge (Upppland) under 1850- och 1860-talen i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 6.

Billiga »stutar» och »handplagg».

De vanliga arterna af stryk voro »Stut» och »handplagg». Den som gjort sig skyldig till stut, fick gå fram till katedern och lägga sig ned just på den plats, där generalmonitören förrättade bönuppläsningen. Pastorn tog den olyckliges hufvud mellan sina ben, och sedan – klatsch! Två slags ljud hördes: smällarna och den straffades skrik. Hela barnskaran gjorde »på stället hvila», »gapade» och räknade slagen.
Endast pojkarna bevärdigades med att skiftesvis uppbära såväl stut som handplagg: flickorna fingo vanligen nöja sig med handplaggen, som utgjordes af ett eller flera slag af rottingen eller linjalen på inre sidan af handen eller de sammanhållna fingetspetsarna. I senare fallet kunde man vara viss på, att fingrarna efter undfägnanden med fart flögo in i munnen liksom för att söka lisa. Säkert är, att dessa »plagg» värmde lika bra som många vantar.

 

ur Skolminnen från 1840-talet (Majornas växelundervisningsskola i Göteborg) i Andersson, A. P., Lankasterskolor: interiörer från Dalarne, Gästrikland, Uppland, Småland, Västergötland, Halland och Skåne, Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1922.

Att aga flickor med handduk m.m.

”För flickornas räkning fanns något som vi antog vara den fruktade ”metoden”. Den bestod av två hopvridna handdukar med en hård knut i ena ändan och ett handtag i den andra. Med en färdighet som endast långvarig öfning kan skänka, brukades den som kastvapen, ifall brottslingen icke satt nära nog för att nås med linjalen, katekesen, saxen eller annat tillhands varande medel.”

Källa: ÅSU vol. 54-55 (1938), s. 187.

On the subject of punishment (Canada West 1862)

Superindentent William Fraser:

”Others make the poor children stand at the door on one leg, as if they were gees & trashed when they cannot support the centre of gravity… Others open a board or trap-door in the floor & drive them down there, telling them it is full of rattle snakes or ghosts; enough to drive them into fits… Some teachers punish them in wrath & rage which is always evil, striking them in the head , by the fist, the ruler or anything that comes to hand, and especially hurtful to hit them in the ear.”

Citatet hämtat från Curtis, Building the Educational State, s. 332.