Skolaga – ett genusperspektiv

Om vi pojkar viskade eller hade något annat okynne för oss, gick läraren bakom oss utefter bänkraderna och slog oss på nedre delen av ryggarna med sin hasselpåk. Jag kan icke erinra mig, att han på detta sätt slog flickorna, men däremot bestraffades de en och annan gång med luggning och någon enda gång med ris på fingrarna.

ur berättelse om undervisningen i en folkskola i Simtuna [Uppsala] under 1870-talet i Hall, B. Rudolf (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [2] (N.F.), Skildringar av f.d. elever och lärare, Fören. för svensk undervisningshistoria, Stockholm, 1933, s. 42.

Annonser

Bestraffning i Lancasterskola

Den lärjunge, som ankom för sent till skolan fick ‘krypa kräftgången’, hvilket tillgick sålunda, att han måste på händer och fötter baklänges vandra kring skolsalen under det att de å ömse sidor uppställda pojkarne ansträngde sig af alla krafter för att bastonera penitenten.

Den, som under lektionen ej visat tillräcklig uppmärksamhet, måste ställa sig utanför ringen vänd inåt skolsalen och allt efter förseelsens natur hålla för ögonen, öronen eller munnen, de resp. organ, med hvilka han förbrutit sig. Ja, stundom ålades den skyldige att med händerna betäcka både ögon, öron och mun, i hvilka ställningar han tvangs  förblifva till dess magistern fann för godt att upphäfva bestraffningen.

Hände det att någon vanartig pojke låtit en svordom komma sig till last, tog läraren honom till sig där han satt uppkrupen på bänkpulpetens ända, för att efter en straffpredikan med sin fruktade pekpinne – hvilken stundom användes till handplagg etc. – knacka honom i pannan, såmedelst antydande att syndaren hade att inom kort vänta sig där se ett par djäfvulens horn utväxa.

En annan straffpåföljd, hvars anledning jag dock ej kan erinra mig, var den s. k. snurr- (eller som den ock kallades ‘snor’-) dansen. Den utfördes på det sätt att magistern, sittande på sin vanliga nyss angifna plats, fattade delinkventen i håret och af alla krafter obarmhärtigt snurrade honom rundt omkring, hvarvid allt som oftast en hel del af offrets chevelyr stannade i den stränga lärarehanden.

Ytterligare ett straff innebar tillsägelsen att ‘pålägga oket’, hvilket betydde att den brottslige tvangs att med armarna stödda emot den pulpet, där han hade sin plats, lägga händerna hopknäppta öfver halsen och sitta i denna ställning så länge det behagade magistern.

ur J. Flodmark, ”Finemanska lancasterskolan. Hågkomster från 1840-talets Stockholm” i Samfundet S:t Eriks årsbok 1903.

Strafftimmen

Om lördagarne var det »kladd» (strafftimme) kl 12. Då skulle alla in i räkneklassen och stå till rätta för sitt förhållande under veckan. Pojkarne voro församlade och väntade med en viss bäfvan på att rektorn skulle komma, särskildt de som hade dåliga samveten. Så kommer Wangstelius »inlinkandes» i klassmmmet (han var låghalt). »Han såg grymmer ut», helst om vintern, när han kom i sin stora björnskinnspäls. Vi stego upp. Rektorn steg upp i katedern, emottog »kladden» (förteckningen) och ropade upp de brottslige. Kustoderna i kvarta skulle hafva i ordning ris. Riset var ungefär en aln långt, fullt ut. Det utgjordes af hopknutna björkkvistar. Skaftet eller handtaget var ett par finger tjockt, viradt med segelgarn. »Kom fram», ropade rektor. »Räck fram handen!» Och nu smällde det. »Aj, aj, aj, söta goa herr rektor, aj, aj, aj!»- »Ja, ja, du ska’ ha du», hette det.
Det vanligaste felet var »stimning i kyrkan», att man ej »suttit stilla» där, utan haft något tissel och tassel för sig, »grinat» o. s. v. Några pojkar hade för vana att narra de andra pojkarne att skratta. Märkte en kustos detta, så blefvo båda »oppskrifna». Kustos’ vitsord gällde såsom laga bevis. Vår plats i kyrkan var korbänkarna på ömse sidor om altaret.
Lindrigare förseelser behandlades med lindrigare åtgärder. Absentes sluppo t. ex. någorlunda undan, såvidt frånvaron ej var förenad med försvårande omständigheter. Men strepentes och ridentes fingo stryk. Örfil och hårlugg förekommo nog äfven, men det vanligaste var handplagg. Det gafs icke parvis (såsom i Vexiö, s. k. »dubbla handskar»), utan ett slag i sender inuti flata handen.
Närmast handplagg var »stut». Sådan bestraffning förekom endast för gröfre skälmstycken, men icke för oflit eller försumlighet i läsning. Den felaktige upplades på en bänk och »fick» af storändan. Straffet var förenadt med skam. Kamraterna pekade finger åt den, som fått det, och sade: »jo, jo, du har fått stut du». Stuten gafs, som sagdt, med storändan af riset; den gafs utanpå byxorna, hvilka spändes hårdt till. Stut på bara kroppen (eller s. k. »våt» stut) förekom ej. Slagen kunde vara flera eller färre, efter omständigheterna och felets beskaffenhet.

ur Lärare och disciplin i Örebro 1797 och framåt, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 107 f.

Straff & straffredskap

Straffen voro lugg, handplagg, örfilar, ryggslag och kvarsittning. Straffredskapen voro rotting och linjal (vid handplagg). Någon gång hände det, att barnen »gaddade sig samman», letade rätt på rottingen och kastade ut den. Belöningar utdelades icke.

ur arbetaren Nils Anderssons berättelse om skolgången i Bonderup 1873-1875 i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 78

Straff i Tådene skola under 1830-talet

Straffen voro: allvarligt tilltal, enskilt eller offentligt, nedflyttning, stående i skamvrån, lugg och örfilar. Vid svårare förseelser (såsom lögn, svordom o. el.) vankades ris eller handplagg, även stut med käpp och då lades minsann ej fingrarna emellan.

ur R. Cederlund (red.), Folkundervisning med lärda, etiska och praktiska inslag: urkunder och historik rörande Garpenberg, Levede, Strömsholm, Tådene, V. Vingåker, Västerhaninge och Västerljung, Lund 1924, s. 20.

Omväxlande bestraffning

Bestraffningen i skolan kunde vara omväxlande. Utom de förut nämnda metoderna använde han också hårdragning uppåt vid öronen, där det kännes ömmast, lindandet av en hårtest om pekfingret, varmed huvudet och överdelen av kroppen försattes i en svängande rörelse, handplagg med ris på både in och utsidan av händerna m. fl. sätt. Ibland, då han var vid gott humör, kunde han hitta på straff som voro skrattretande, såsom då han lade ner den felande i vedlåren och fällde över locket, eller då han trängde in någon liten stackare tredubblad i katederskåpet och stängde igen dörren för en stund.

ur Minnen från min skoltid (1850-talets Gästrikland) i Andersson, A. P., Lankasterskolor: interiörer från Dalarne, Gästrikland, Uppland, Småland, Västergötland, Halland och Skåne, Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1922.

Om skillnader i agan av pojkar och flickor

Lärarens plats var vid södra änden af bordet. De tröge och liknöjde hade äran sitta närmast honom, ty då slapp läraren att hvarje gång det påfordrades gå fram att lägga rottingrapp på deras bakre lekamen. Nu behöfde han endast utsträcka armen, då det alltid blef de främre köttdelarna, som fingo sitta emellan. Bestraffningssättet var stryk med rotting. Denne var surrad med beckadt segelgarn. Då han straffade gossarne, brukade han sätta deras hufvud emellan sina ben, där de måste sitta som i ett skrufstäd. Var det stora pojkar, som han hade besvär med att hålla på detta sätt, – det hände stundom, att de vräkte honom baklänges – hade han dem dock alltid öfver ena bänkändan, och då föllo ej alltid käpprappen på den del af kroppen, som säges vara mest passande därtill. Flickorna sluppo alltid något billigare undan angående spöstraffet. Det syntes som fanns det hos läraren något mera medömkan med det täcka könet. Men en del flickor såväl som gossar blefvo ganska hårdt straffade, då han brukade sina öfriga straffmetoder, hvilka bestodo i örfilar, så kraftiga att de kunnat slå en karl till marken, hårluggning, knäppar med fingrarne på pannan och kinderna samt boxning i sidorna med knytnäfvar, armbågar eller snusdosa.

 

ur berättelse från Valleberga södra folkskola, i Skåne (1858-1866) i Andersson, A. P., Lankasterskolor: interiörer från Dalarne, Gästrikland, Uppland, Småland, Västergötland, Halland och Skåne, Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1922.