När Lemmy gick i skolan

Ian ”Lemmy” Kilmisters minnen av skolaga i 50-talets Madeley, England:

Den första episoden i min svåra skolgång som jag minns klart är från lågstadiet. Någon korkad kvinna skulle lära pojkarna att virka. Hon var väl feminist får man anta. Jag måste ha varit sju år ungefär, så egentligen var det rätt poänglöst. och den här kvinnan var en riktig liten best – hon njöt verkligen av att slå små barn. Jag ville inte virka, för det var mesigt. På den tiden fanns det nämligen fortfarande något som hette mesar. De styrde inte landet som nu. Jag sa till henne att det gick inte, och då slog hon mig. Då sa jag igen att det inte gick, och efter ett tag slutade hon att slå mig. (s. 12)

[…]

Jag fick det med jämna mellanrum: jag fick stora linjalen, en vinkellinjal som hängde framme vid svarta tavlan. Läraren brukade stå bakom oss och safta till med den i nacken på en. Längre fram hade vi en gymnastiklärare som brukade lappa till oss med ett ben från en kemistol. Det var inte att leka med, men jag råkade aldrig ut för det för jag var rätt bra på gymnastik. (s. 12–13)

[…]

Får man en duktig smäll över örat så det ringer och sjunger i skallen i en halvtimme så gör man inte om något bus under lektionstid utan lyssnar på vad man blivit tillsagd. Det var så det fungerade, men det där är borta nu. (s.13)

ur: Lemmy & Garza, Janiss, White line fever: självbiografin, Vertigo, Sala, 2006.