Om barnuppfostran

Stryk är en otäck bestraffningsform, och man bör väl betänka sig, innan man tillgriper den. Men jag kan förlåta, om någon begår den i någon mån ursäktliga handlingen att klappa till i vredesmod. Han har då handlat i överilning, vilket inte är hedrande, men det är då en yttring av mänsklig svaghet. Att en vuxen person efter kall överläggning ger sig till att slå ett litet barn, som är honom kroppsligt underlägset, förefaller mig ruskigt.

Användes kroppsaga, böra dock örfilar absolut fördömas. Örats trumhinna är mycket tunn – den är utspänd som en gardin i den invändiga öppningen av örat och bakom den finns intet annat än luft. Ett slag på örat kan därför mycket lätt förorsaka att trumhinnan brister och hörseln förstöres.

ur J.L. Saxons Umgängeskonst – Levnadskonst / Barn (1934).

Mannen – myten – legenden

Ni minns väl den tyske rektorn vi berättat om i inlägget ”Agan i siffror”? Efter lite detektivarbete har vi luskat reda på att han hette Häuberle och höll till i Schwaben.
Uträkningen om rektorns effektivitet inom bestraffningsgebitet publicerades i en tysk tidskrift år 1772, och verkar onekligen ha haft ett stort genomslag.
Citatet nedan är från en svensk bok, publicerad 1899.

Håll till godo!

Under de femtioett år och sju månader Häuberle beklädt sitt ämbete,
skulle han enligt medelmåttig beräkning hafva utdelat

911,527 käpprapp,
124,010 slag med ris,
10,909 linealslag,
136.715 »handplagg»,
10,235 »munfiskar»,
7,905 örfilar,
1,115,800 knäppningar i hufvudet
och slutligen 22,763 »nota benes» (anmärkningar).

777 gånger hade pojkar dömts att knäböja på ärter
och 613 gånger på trekantiga trästycken,
5,001 gossar måste bära »åsnehufvud»
och 1,707 stå och hålla upp spöknippan så högt armarna räckte,
några andra mindre vanliga straff att förtiga, som han för tillfället kunde hitta på.

Bland käpp-rappen voro ungefär 890,000 utdelade för bristande kunskap
i latin och af risslagen 76,000 för felaktiga bibelcitat.
Öknamn gaf han öfver 3,000, däraf ur tyska språket ungefär två
tredjedelar, en tredjedel var af egen uppfinning.

Trött af ålder och mödor ingick han slutligen i den sista hvilan. Requiescat in pace.

Referens:

Svahn, Oscar (1899). Våra öfversittare: ungdomsminnen och läroverksstudier. 2 : Jämte förslag till en genomgripande läroverksreform. Stockholm:

Strafftimmen

Om lördagarne var det »kladd» (strafftimme) kl 12. Då skulle alla in i räkneklassen och stå till rätta för sitt förhållande under veckan. Pojkarne voro församlade och väntade med en viss bäfvan på att rektorn skulle komma, särskildt de som hade dåliga samveten. Så kommer Wangstelius »inlinkandes» i klassmmmet (han var låghalt). »Han såg grymmer ut», helst om vintern, när han kom i sin stora björnskinnspäls. Vi stego upp. Rektorn steg upp i katedern, emottog »kladden» (förteckningen) och ropade upp de brottslige. Kustoderna i kvarta skulle hafva i ordning ris. Riset var ungefär en aln långt, fullt ut. Det utgjordes af hopknutna björkkvistar. Skaftet eller handtaget var ett par finger tjockt, viradt med segelgarn. »Kom fram», ropade rektor. »Räck fram handen!» Och nu smällde det. »Aj, aj, aj, söta goa herr rektor, aj, aj, aj!»- »Ja, ja, du ska’ ha du», hette det.
Det vanligaste felet var »stimning i kyrkan», att man ej »suttit stilla» där, utan haft något tissel och tassel för sig, »grinat» o. s. v. Några pojkar hade för vana att narra de andra pojkarne att skratta. Märkte en kustos detta, så blefvo båda »oppskrifna». Kustos’ vitsord gällde såsom laga bevis. Vår plats i kyrkan var korbänkarna på ömse sidor om altaret.
Lindrigare förseelser behandlades med lindrigare åtgärder. Absentes sluppo t. ex. någorlunda undan, såvidt frånvaron ej var förenad med försvårande omständigheter. Men strepentes och ridentes fingo stryk. Örfil och hårlugg förekommo nog äfven, men det vanligaste var handplagg. Det gafs icke parvis (såsom i Vexiö, s. k. »dubbla handskar»), utan ett slag i sender inuti flata handen.
Närmast handplagg var »stut». Sådan bestraffning förekom endast för gröfre skälmstycken, men icke för oflit eller försumlighet i läsning. Den felaktige upplades på en bänk och »fick» af storändan. Straffet var förenadt med skam. Kamraterna pekade finger åt den, som fått det, och sade: »jo, jo, du har fått stut du». Stuten gafs, som sagdt, med storändan af riset; den gafs utanpå byxorna, hvilka spändes hårdt till. Stut på bara kroppen (eller s. k. »våt» stut) förekom ej. Slagen kunde vara flera eller färre, efter omständigheterna och felets beskaffenhet.

ur Lärare och disciplin i Örebro 1797 och framåt, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 107 f.

Straff & straffredskap

Straffen voro lugg, handplagg, örfilar, ryggslag och kvarsittning. Straffredskapen voro rotting och linjal (vid handplagg). Någon gång hände det, att barnen »gaddade sig samman», letade rätt på rottingen och kastade ut den. Belöningar utdelades icke.

ur arbetaren Nils Anderssons berättelse om skolgången i Bonderup 1873-1875 i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 78

Om den rättvisa agan

[f.d. lärarinnan Fru Lina Gren-Nilsson, Malmö, berättar om sin skoltid, ~ 1860-talet]

Hur väl minns jag inte, hur vi flickor darrade, då det ställdes till räfst efter ett slagsmål eller dylikt »Vem har gjort det?» ljöd frågan, då en näsa slagits i blod, en fönsterruta spräckts eller en tumme skadats. Andlös tystnad. Så reste sig en gosse, såg mäster i ögonen och sade högt och tydligt: »Det har jag gjort!» Han kallades fram och tog tyst emot ett par slag av rottingen. Men det var inte utan, att våra hjärtan klappade av stolthet över den ärlige, modige gossen, och att mästers arm slaknade, då han måttade slaget.
Stundom uppsköts all bestraffning för veckan till lördagens sista timme. De som förgått sig, ställdes upp i en rad med böjda ryggar. Tyst kom mäster med rottingen och utdelade åt var och en hans andel slag. Först gavs ett rapp över lag; sedan gick mäster om igen till dem, som skulle ha två, därefter på nytt för det tredje slaget. Sist sade han oss farväl för veckan, flickorna nego, och pojkarna bockade. Utkomna fröjdade vi oss, om ingen gråtit eller sagt »aj». Hela skaran höll troget samman. Jag har ej minne av att någon klandrade mäster eller talade om orättvisa. Förseelsen skulle ha sitt straff; allt skulle vara rätt.
Den, som varit borta från skolan någon dag, fick stryk för detta (utom efter svår sjukdom). Också hände det ytterst sällan, att någon var borta.
Det var tystnad, stränghet och reda över det hela. En viskning, ett leende, ett skratt, en obehövlig rörelse straffades med örfil eller rottingslag. Men »lärd» blev man, och vi »fruktade och älskade» mäster.

ur Johan Matthias Ambrosius (red.), Skånska folkskolor: minnen, urkunder och undersökningar, Lund, 1930, s. 59 f.

Straff i Tådene skola under 1830-talet

Straffen voro: allvarligt tilltal, enskilt eller offentligt, nedflyttning, stående i skamvrån, lugg och örfilar. Vid svårare förseelser (såsom lögn, svordom o. el.) vankades ris eller handplagg, även stut med käpp och då lades minsann ej fingrarna emellan.

ur R. Cederlund (red.), Folkundervisning med lärda, etiska och praktiska inslag: urkunder och historik rörande Garpenberg, Levede, Strömsholm, Tådene, V. Vingåker, Västerhaninge och Västerljung, Lund 1924, s. 20.

”Klatsch, klatsch”

Gustaf Adolf Rudin började sin tjänst vid läroverket i Karlstad vårterminen 1902. Gossarna i hans klass tyckte inledningsvis att det ”vilade något nytt och spännande över honom” och att magistern hade ”sunda och sympatiska vanor”. Försök att provocera Rudin till att lämna katedern misslyckades inledningsvis och gossarna ”vädrade morgonluft”.

Det fick dock ett bryskt slut:

Men en dag hände det ovanliga, att magistern steg ner från katedern utan nån synbar anledning och lugnt och stilla tog en lov i klassen. Vi blev alla ögonblickligen tysta och stilla. Envar stirrade uppmärksamt i sin tyska textbok. Men plötsligt ryckte vi till vid ljudet ”klatsch, klatsch” förorsakat av tvenne eftervartannat följande örfilar. Samtidigt uppfångade vi en av magistern med låg röst tillsägelse: du slutar med det där. Lugnt som om intet särskilt hänt återvände han till sin plats på katedern och fortsatte lektionen. Men för oss hade det verkligen hänt mycket. Vi hade handgripligen med en gång försatts åter till den hårda verkligheten.

ur: Åkerblom, Sigfrid, Läroverkselev i Karlstad: minnen från seklets början, Fören. för Värmlandslitt., Karlstad, 1982

Om skillnader i agan av pojkar och flickor

Lärarens plats var vid södra änden af bordet. De tröge och liknöjde hade äran sitta närmast honom, ty då slapp läraren att hvarje gång det påfordrades gå fram att lägga rottingrapp på deras bakre lekamen. Nu behöfde han endast utsträcka armen, då det alltid blef de främre köttdelarna, som fingo sitta emellan. Bestraffningssättet var stryk med rotting. Denne var surrad med beckadt segelgarn. Då han straffade gossarne, brukade han sätta deras hufvud emellan sina ben, där de måste sitta som i ett skrufstäd. Var det stora pojkar, som han hade besvär med att hålla på detta sätt, – det hände stundom, att de vräkte honom baklänges – hade han dem dock alltid öfver ena bänkändan, och då föllo ej alltid käpprappen på den del af kroppen, som säges vara mest passande därtill. Flickorna sluppo alltid något billigare undan angående spöstraffet. Det syntes som fanns det hos läraren något mera medömkan med det täcka könet. Men en del flickor såväl som gossar blefvo ganska hårdt straffade, då han brukade sina öfriga straffmetoder, hvilka bestodo i örfilar, så kraftiga att de kunnat slå en karl till marken, hårluggning, knäppar med fingrarne på pannan och kinderna samt boxning i sidorna med knytnäfvar, armbågar eller snusdosa.

 

ur berättelse från Valleberga södra folkskola, i Skåne (1858-1866) i Andersson, A. P., Lankasterskolor: interiörer från Dalarne, Gästrikland, Uppland, Småland, Västergötland, Halland och Skåne, Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1922.

När läraren visade sin makt

»Det fanns en pojke här i Gällaryds socken, som en bonde under sju veckor försökt lära läsa, men utan framgång. Då legde sockenboarne mig att lära honom. Då jag var på väg och skulle gå till honom, sade en bonde till mig: »Det är inte värdt, att K går dit och försöker, för han är omöjlig att lära, och dessutom har han ett sådant illvett, att han slår K. – Då sade jag: »Vi ska försöka; har han mod, så har jag makt.» – När jag kom dit, skulle pojken börja läsa i psalmboken och katekesen, ty andra böcker för barn funnos icke då. När pojken började på ett stycke, så var han inom kort på tjogtals stycken efter ett ord där och hvar, som han hört läsas. – Då sade jag: »Hvar står det du läser? Visa mig ett ord!» Men jag fick icke svar. – Då pekade jag på ett ord och frågade efter, hvad det hette. – Då sade pojken: »Får jag inte läsa som jag vill kanske?» Därmed stiger han upp och skulle örfila mig med bägge händerna. Men det blef då min tur att örfila honom, men han fick icke mera än tre örfilar. Därefter gick jag efter alnen och frågade, om han ville smaka denna. Men nu förstod pojken, att jag inte var så rädd, och han lofvade vara lydig.

 

Av och om Byskolemästaren Johannes Karlsson Gällaryd, Småland (född 1815) i Johannes Karlsson, (red.), Självbiografier av lärare: 1-4 : levnadsminnen, Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1921, s. 7.

Ett agamål från 1899

Alldenstund af handlingarna i målet inhämtas, att vid omstämda tillfälle den 7 oktober sistlidet år kärandens son Ax. Hj. Schreiber under lektion i engelska språket blifvit af svaranden i dennes egenskap af lärare i klassen 61 L. B. vid härvarande allmänna läroverk tillsagd att öfversätta till svenska språket en mening af dagens läxa, men att, då Schreiber felaktigt fullgjort detta, svaranden kallat fram honom till katedern och där under uppmaning till Schreiber att bättre lära sig sina läxor, fattat och ryckt denne i ena örat och därefter, då Schreiber sökt urskulda sig, tilldelat Schreiber en örfil, samt
att då Schreiber omedelbart härpå, utan att förut afvakta svarandens tillsägelse, aflägsnat sig från katedern för att intaga sin plats, svaranden i anledning häraf stigit upp och skyndat efter Schreiber, som han fattat i nacken och sedan, då Schreiber lämnat ett trotsigt svar på svarandens förnyade uppmaning att vinnlägga sig om större flit, gifvit honom ytterligare två örfilar; för den skull och emedan svaranden ej visat, att han ägt laglig rättighet att, på sätt som skett, tilldela ynglingen Ax. Hj. Schreiber den honom sålunda öfvergångna bestraffningen, hvartill svaranden i sin egenskap af rektor och på grund af Schreiber vid nämda tillfälle visade trotsiga uppförande ansett sig befogad, men käranden ej styrkt, att omförmälda bestraffning varit af svårare beskaffenhet, ännu mindre medfört sådan kroppsskada beträffande ynglingen Schreibers hörsel, som i 14 kap. 12 § strafflagen afses, pröfvar rådhusrätten, på grund häraf och af hvad för öfrigt i målet förekommit, rättvist att, med stöd af 14 kap. 13 § strafflagen, döma svaranden att för hvad han sålunda i omstämda hänseende låtit komma sig till last, böta 30 kronor, som tillfalla kronan; hvarjämte rådhusrätten, som ej kan bifalla svarandens under målets handläggning framställda yrkande om ansvar å käranden för falsk angifvelse enligt 16 kap. l § strafflagen, förpliktar svaranden att ersätta käranden hans kostnader i målet, utom beträffande rättegångstillfället den 7 sistlidna september och vittneslönerna till de vid rättegångstillfället den 24 nästlidna augusti afbörda vittnena, i följd hvaraf svaranden skall till käranden utgifva rättegångskostnad med skäliga ansedda 300 kronor.

ur Svensk läraretidning, nr 42, (689), 18 oktober 1899.

Svensk läraretidning