Om skillnader i agan av pojkar och flickor

Lärarens plats var vid södra änden af bordet. De tröge och liknöjde hade äran sitta närmast honom, ty då slapp läraren att hvarje gång det påfordrades gå fram att lägga rottingrapp på deras bakre lekamen. Nu behöfde han endast utsträcka armen, då det alltid blef de främre köttdelarna, som fingo sitta emellan. Bestraffningssättet var stryk med rotting. Denne var surrad med beckadt segelgarn. Då han straffade gossarne, brukade han sätta deras hufvud emellan sina ben, där de måste sitta som i ett skrufstäd. Var det stora pojkar, som han hade besvär med att hålla på detta sätt, – det hände stundom, att de vräkte honom baklänges – hade han dem dock alltid öfver ena bänkändan, och då föllo ej alltid käpprappen på den del af kroppen, som säges vara mest passande därtill. Flickorna sluppo alltid något billigare undan angående spöstraffet. Det syntes som fanns det hos läraren något mera medömkan med det täcka könet. Men en del flickor såväl som gossar blefvo ganska hårdt straffade, då han brukade sina öfriga straffmetoder, hvilka bestodo i örfilar, så kraftiga att de kunnat slå en karl till marken, hårluggning, knäppar med fingrarne på pannan och kinderna samt boxning i sidorna med knytnäfvar, armbågar eller snusdosa.

 

ur berättelse från Valleberga södra folkskola, i Skåne (1858-1866) i Andersson, A. P., Lankasterskolor: interiörer från Dalarne, Gästrikland, Uppland, Småland, Västergötland, Halland och Skåne, Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1922.

När läraren visade sin makt

»Det fanns en pojke här i Gällaryds socken, som en bonde under sju veckor försökt lära läsa, men utan framgång. Då legde sockenboarne mig att lära honom. Då jag var på väg och skulle gå till honom, sade en bonde till mig: »Det är inte värdt, att K går dit och försöker, för han är omöjlig att lära, och dessutom har han ett sådant illvett, att han slår K. – Då sade jag: »Vi ska försöka; har han mod, så har jag makt.» – När jag kom dit, skulle pojken börja läsa i psalmboken och katekesen, ty andra böcker för barn funnos icke då. När pojken började på ett stycke, så var han inom kort på tjogtals stycken efter ett ord där och hvar, som han hört läsas. – Då sade jag: »Hvar står det du läser? Visa mig ett ord!» Men jag fick icke svar. – Då pekade jag på ett ord och frågade efter, hvad det hette. – Då sade pojken: »Får jag inte läsa som jag vill kanske?» Därmed stiger han upp och skulle örfila mig med bägge händerna. Men det blef då min tur att örfila honom, men han fick icke mera än tre örfilar. Därefter gick jag efter alnen och frågade, om han ville smaka denna. Men nu förstod pojken, att jag inte var så rädd, och han lofvade vara lydig.

 

Av och om Byskolemästaren Johannes Karlsson Gällaryd, Småland (född 1815) i Johannes Karlsson, (red.), Självbiografier av lärare: 1-4 : levnadsminnen, Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1921, s. 7.

Ett agamål från 1899

Alldenstund af handlingarna i målet inhämtas, att vid omstämda tillfälle den 7 oktober sistlidet år kärandens son Ax. Hj. Schreiber under lektion i engelska språket blifvit af svaranden i dennes egenskap af lärare i klassen 61 L. B. vid härvarande allmänna läroverk tillsagd att öfversätta till svenska språket en mening af dagens läxa, men att, då Schreiber felaktigt fullgjort detta, svaranden kallat fram honom till katedern och där under uppmaning till Schreiber att bättre lära sig sina läxor, fattat och ryckt denne i ena örat och därefter, då Schreiber sökt urskulda sig, tilldelat Schreiber en örfil, samt
att då Schreiber omedelbart härpå, utan att förut afvakta svarandens tillsägelse, aflägsnat sig från katedern för att intaga sin plats, svaranden i anledning häraf stigit upp och skyndat efter Schreiber, som han fattat i nacken och sedan, då Schreiber lämnat ett trotsigt svar på svarandens förnyade uppmaning att vinnlägga sig om större flit, gifvit honom ytterligare två örfilar; för den skull och emedan svaranden ej visat, att han ägt laglig rättighet att, på sätt som skett, tilldela ynglingen Ax. Hj. Schreiber den honom sålunda öfvergångna bestraffningen, hvartill svaranden i sin egenskap af rektor och på grund af Schreiber vid nämda tillfälle visade trotsiga uppförande ansett sig befogad, men käranden ej styrkt, att omförmälda bestraffning varit af svårare beskaffenhet, ännu mindre medfört sådan kroppsskada beträffande ynglingen Schreibers hörsel, som i 14 kap. 12 § strafflagen afses, pröfvar rådhusrätten, på grund häraf och af hvad för öfrigt i målet förekommit, rättvist att, med stöd af 14 kap. 13 § strafflagen, döma svaranden att för hvad han sålunda i omstämda hänseende låtit komma sig till last, böta 30 kronor, som tillfalla kronan; hvarjämte rådhusrätten, som ej kan bifalla svarandens under målets handläggning framställda yrkande om ansvar å käranden för falsk angifvelse enligt 16 kap. l § strafflagen, förpliktar svaranden att ersätta käranden hans kostnader i målet, utom beträffande rättegångstillfället den 7 sistlidna september och vittneslönerna till de vid rättegångstillfället den 24 nästlidna augusti afbörda vittnena, i följd hvaraf svaranden skall till käranden utgifva rättegångskostnad med skäliga ansedda 300 kronor.

ur Svensk läraretidning, nr 42, (689), 18 oktober 1899.

Svensk läraretidning

Om kamratuppfostran på Karlbergs slott hösten 1862 (del 3)

Protokoll hållet vid Majorsförhör den 13 sept 1862 med anledning af Hr Guevernörens befallning att ytterligare anställa undersökning im det våld som blifvit tillfogadt kadetten no. 67 Egerström.

§ 1 Närvarande Undertecknad [Örn], såsom ordförande samt kapiten Boman, Lieutn Grefve Horn och korporalerna no. 19 Schwerin och 71 Fleetwood.

§ 2 No. 67 Egerström tillkallad, uppmanades att berätta ej mindre hvad han nu för tillfället af. kamrater fått umgälla utan äfven om, vara sig han sjelf, eller någon annan af de yngre kamraterna, blifvit af.kamrater för en eller annan orsak mindre väl behandlad och berättade:

1: att han under vårterminen engång fått några örfilar en gång utaf 34 Törnsten derföre att han ej kunnat nummerlistan, 2 en gång af 83 Åstrand derföre att han ej åt honom ville skaffa några grodor att dermed mata en Uggla och en gång af 101 Meurling derföre att han under Exercis honom Meurling ovetande begagnat dennes gevär.

2: att [något] han ej visste utaf någon slags bestraffn svårare behandling af andra kamrater, men nämnde att no. 39 Ekstedt en gång skulle hafva fått några örfilar utaf 34 Törnsten, såsom han trodde derföre att han läste för mycket samt att det hänt att en och annan under Exercisen fått någon örfil

3: att no. 34 Törnsten under lektion Tisdagen den 2 sept kort efter kl. 10 kommit och satt sig bredvid 67 och då nypit honom i armarna och uppå låren, under yttrande ”du ser så gullig ut” samt att dessa nypningar fortsatte onsdagen den 3 sept emellan kl. 7 och 9 samt kort före lektion började kl. 10.

Onsdags middagen hade 67 haft permission att gå till staden och hade då af sin fader blifvit tillfrågad hvarföre han gick så illa och då gifvit till svar att han blifvit så nypen att han ej kunde gå.

Derpå följde Commendeur Egerströms anmälan och Törnstens arrest. Egerström medgaf dock att han vid förenämnde tillfälle gått sämre än det behöfts, för att ådraga sig uppmärksamhet.

4: att han Thorsdagen den 4 straxt eft. Kl. 3 fick tillsägelse genom Palmcrantz och en annan kadett hvars namn han nu ej minns att gå upp på sjukhuset till no. 88 och 45.

Vid ankomsten dit sade no. 88 ”Nu har du burit dig vackert åt som rapporterat no. 34, han blir nu kanske religerad för din skull, och det vore synd” Han blef derefter ålagd att gå såsom han gjorde då han var hemma och händelsen upptäcktes samt Vetligen [?] att upplägga sig på sängen då han af 88 erhöll 4 slag och af 45 á 2 á 3 slag med en huggare med påsittande balja.

Något vidare hade han ej att andraga.

§ 3 No. 34 Törnsten tillkallades och berättade:

att han ej minns huru det var med nummerlistan och de örfilar han derför enligt Egerströms berättelse skulle hafva utdelat.

Att han på Tisdagen nyppit honom, möjligtvis äfven onsdagen (det han mer ej mindes) samt att anledningen härtill ej var någon annan än att han ej var omtyckt, att han ej var någon bra kamrat och att detta omdöme följt honom till Carlberg från Lyceum der förhållandet skulle hafva varit enahanda.

Han hade en gång gifvit Ekstedt några örfilar, men ingalunda derföre att han läst för mycket utan derföre att han var osnygg.

§ 4 45 andersson förekallad yttrande

att Lewenhaupt på Thorsdag middag yttrade att han sändt bud efter 67 och då denne ej hörts utaf hade no. 45 på eft, mid tillsagt Palmcrantz att han skulle gifva bud åt Egerström att ej glömma komma upp på sjukhuset och då denna uppkom hade han efter 88 slagit honom 2 slag med sabeln samt derefter veckat [?] honom i kragen, alltsammans för det han vållat det 34 blef arresterad.

Såväl

88 Lewenhaupt hade Thorsdagen f.m. kl. 10 genom en annan kadett hvarinnan (han mindes nu ej hvilken) gifvit 67 bud att komma på sjukhuset, och ytterligare på middagen påmint derom. Anledningen till uppkallandet var att få höra om det var sant att han rapporterat no. 34.

han no. 67 upkommit hade han tillfrågats huru han kunde gå på gatan utan att linka efter han genom sin gång hemma gifvit sin fader anledning att efterfråga orsaken. No. 67 blef tillsagd att gå såsom han gjorde då han var hemma, hvarefter han af 88 blef tillsagd att upplägga sig och fick då 4 slag med sabeln såsom af Egerström blifvit uppgifvit.

Både andersson och Lewenhaupt yttrade att de slogo honom derföre att han genom sitt förvållande ådragit no. 34 Törnsten bestraffning.

Något vidare förekom ej.

Carlberg som ofvan

A M Örn

Agan i siffror

En tysk rektor för ett par århundraden sedan kunde efter sin 52-åriga tjänstetid uppvisa, att han hunnit utdela 124,010 rottingslag, 136,715 örfilar, 911,527 käpprapp och 1,115,800 pannsmällar och luggningar. Den tyska grundligheten förnekar sig inte, vare sig det gäller bestraffningar eller statistik.

Anmälan av Herman Siegvalds Om kroppsaga, en historisk-psykologisk studie i Svensk läraretidning, nr 6 (136), 8 februari 1933.

Svensk läraretidning

Notis: När lärarinnan fick rätt

Skolaga hade en lärarinna i Gäfle tilldelat en gosse för visadt uppenbart trots. På angifvelse af gossens moder hade stadsfiskalen instämt lärarinnan inför rådhusrätten under påstående, att hon genom att slå gossen vid högra örat öfvat sådant våld, hvaraf kroppsskada kunnat uppstå. Läkareintyg visade, att gossen fått sin högra trumhinna skadad. Svaranden bestred kärandens påstående. Hon erkände, att hon med flata handen slagit gossen i hufvudet och tagit honom i vänstra örat, samt förmodade, att gossen under lek och bråk med kamraterna kunnat tillfogas den nämda skadan. I afkunnadt utslag har rådhusrätten förklarat lärarinnan hafva varit i sin lagliga rätt att tilldela gossen agan, och då icke mot hennes bestridande blifvit ådagalagdt, att hon verkställt agan på sådant sätt, att gossens hörsel däraf minskats eller större skada följt, blef hon i målet frikänd. Lärarinnans ersättningsanspråk blefvo emellertid ogillade.

ur Svensk läraretidning, nr 49, (519), 9 december 1891.

Svensk läraretidning

Mer aga enligt Prytz

Det första den nyinkomna kadetten fick att studera var ordningsstadgan och »nummerlistan», den sednare en förteckning på samtliga kadetters namn och nummer. Med denna skulle man vara färdig inom 8 dagar och den var i sanning en af de hårdaste pröfvostenar på Carlberg, ty nummerförhör anställdes litet emel­lan af de äldre kadetterna och då gällde det att vara hemma i sina stycken. Oaktadt all visad skicklighet var man likväl vid förhörens slut yr i hufvudet, ej mindre af de hastiga frågorna, än af de hastiga örfilarne, om de förra ej genast besvarades.

ur Harald Oscar Prytz Carlberg förr och nu: korta historiska uppgifter om Kongl. slottet, krigsskolan och kadettlifvet för tjugo år sedan, Stockholm 1872, s. 19.