Stämningsbild.

Klassrum

Annonser

Undervisning och straff i en växelundervisningsskola

Klockan är nio på f. m. Lärjungarna äro samlade i sina bänkar med undantag af några få, som kommit för sent. Dessa hafva stannat utanför dörren under bönen, hvilken hålles af läraren själf, ofta i förening med någon helt kort bibelförklaring eller några förmaningar till de unga. Efter bönestunden, som börjar och slutar med psalmsång, ledd af läraren med tillhjälp af psalmodikon (»monokord» ), öppnas dörren, och de för sent komna insläppas för att få sin plats i skamvrån, belägen till höger om ingången, och först längre fram på dagen flyttas till sitt vanliga rum i skolsalen. Lärjungarna för öfrigt, som sluppit att komma i nämnda vrå, som gifvetvis icke var någon honnörsplats, lämna nu bänkarne, ställa sig efter väggarne i »cirklar» eller egentligen halfcirklar. Dessa voro omkring femton. Hvar och en af dem, utom den öfversta, med hvilken läraren själf emellanåt sysselsatte sig, skall hafva en undervisare. Dessa monitörer utses af läraren strax efter bönen. De fördelas så, att den öfversta cirkeln lämnar undervisare åt de två eller tre närmast följande – jag minnes ej hvilketdera. Nu är urverket uppdraget. Undervisningen börjar och försiggår helt mekaniskt och därmed tarfligt, såsom lätt är att förstå. Men efter en stund ser man en pojke i någon af de lägre cirklarna göra helt om och stå med ryggen vänd till kamraterna och den lille tillfällige läraren. Hvad har då pilten gjort? Det kan man se. Han håller handen för munnen: han har således pratat. Efter en stunds förlopp ser man en annan byting göra samma manöver och intaga alldeles samma position. Nå, hvad har då den där odygdingen gjort? Det kan man se. Han håller handen för örat: han har icke varit uppmärksam, har icke hört på den för cirkeln tillsatte små-pedagogens undervisning. Eller kanske den från undervisningscirkeln bortvända gossen håller handen för ögat. Så mycket värre: han har gått ända därhän i bristande uppmärksamhet, att han sett sig om och således låtit blicken förirra sig utom cirkeln. Men vi få bevittna något värre, hvilket dock icke inträffar alla dagar. Vi får se samma gosse oupphörligt göra samma manöver. Innan t. ex. förmiddagens tre lektionstimmar nått sitt slut, har man sett den själfsvåldige lärjungen sex gånger vända sig från kamraterna och göra front mot den på gången emellan cirklarne och bänkarna vandrande läraren, som vanligen svänger den nämnda käppen. Hvarje frontförändring är eller skall vara ett nytt bevis till oefterrättlighet. Den af monitören såsom straffbar ansedde gossen börjar måhända med att hålla en hand för munnen. Han har upprepat sitt fel och måste då hålla bägge händerna på samma sätt. Men han har begått ett annat fel. Han måste hålla en hand för ögat. Pliktskyldigast skulle han låta de två händerna för munnen blifva kvar i samma läge som förr. Men som han icke har mera än två händer, måste han detachera samma antal fingrar att vara hans talträngdhets angifvare. Har han dessutom två gånger gjort sig skyldig till felet att icke höra på och därför rätteligen skolat hålla bägge händerna för öronen, men detta är omöjligt, emedan de i följd af hans verkliga eller förmenta förseelser för bristande uppmärksamhet, äro upptagna, måste de båda tummarne vikariera och sättas in i hvar sitt öra. Antag nu, att hela disciplinära förbrytelseskalan är genomgången, d.v.s. att skolpilten efter undervisarens omdöme och dom, två gånger icke hört på undervisningen, två gånger talat utan lof och lika många gånger sett sig om, står han vänd ifrån cirkeln med tummarne instuckna i öronen, två fingrar för munnen och ett finger för hvartdera ögat. Nu säges han vara i mörka kammaren. Dit har det kommit med honom, oaktadt hvarje föregående frontförändring förskaffat honom ett om än lindrigt slag af den spatserande lärarens röda käpp. – Hvad straff skall en sådan ostyrig pojke få? Han bör, tänker läraren, exemplariskt bestraffas, den felande till straff och andra till varning. Om det straffet kan han vara mycket säkrare än om monitörens undervisningsskicklighet och – rättvisa. Den felande lärjungen befalles att på alla fyra krypa in under den öfver bänkstödet utskjutande ändan af närmaste bänks sittbräde. Där ligger nu den lille delinkventen, och hvarje gång läraren går förbi bestås vanligen ett rapp af den förut nämnda egentligen till pekpinne bestämda käppen.

ur berättelse från Stockholms allmänna barnskola 1830–1883 i Hall, B. Rudolf (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [2] (N.F.), Skildringar av f.d. elever och lärare, Fören. för svensk undervisningshistoria, Stockholm, 1933, s. 22 ff.

Fullträff på stjärt

Stilig mustasch, va?

Den tillhör en av Karlstad Läroverks så kallade ”agamagistrar”, Sven Sjöblom. Sjöblom hade enligt uppgift ett ”synnerligen hetsigt humör.”

Detta kunde, (…), på ett ögonblick slå över i besinningslös vrede. Första gången vi upplevde den kusliga förvandling han då genomgick, blev vi verkligt rädda. Han såg hemsk ut. Hela hans ansikte lyste rött som en eldkula, spasmodiska ryckningar uppträdde i hans ansikte, mustaschen spretade, och talet blev sluddrigt och stammande. Som en hök dök han ner på syndaren, grep tag i honom och sökte med käppen eller pekpinnen – han örfilade aldrig – få in en fullträff i pojkens stjärt. Det var sannerligen svårt nog, ty pojken dansade runt som en tätting. Äntligen råkade han pricka, markerat av pojken med ett illvrål. Han hade, liksom vi alla lärt in rollen förut.

Skådespelet hade emellertid nu nått sin kulmen, men och sin regress och snara avslutning. Med tjutet slocknade på en gång kraften i Sjöbloms arm. Pojken skickades hastigt åter till sin bänk, nu hack i häl följd av en olycklig magister som var full av oro att ha slagit för hårt. Han sökte bättra stämningen genom lite förläget fjäskande. Sakkunnigt och med spänning och intresse hade vi följt dramats växlingar trots att utgången ej var någon hemlighet för oss. Vi visste ju att magistern skulle dra kortaste strået.

Sidorna 87-88 i Sigfrid Åkerblom: Läroverkselev i Karlstad (1981)

Om skolagans betydelse i skolans historia

Var och en i sin stad bör vara en skol- och lärdomshistorisk forskare och samlare som inte låter ett enda tillfälle gå sig ur händerna. Vi ska minnas att varje tegelsten, pekpinne och färla i ett skolhus varit vittne och behjälpliga till det svenska släktets frammarsch till dess nuvarande andliga och sedliga halt samt att varje rad i en skolbok, varje sida i en examenskatalog bör bevaras och komma forskningen till godo. Bror Rudolf Hall Undervisningshistoriska önskemål: räddnings-, upptecknings-, forsknings- och undervisningsuppgifter (Stockholm: Föreningen för svensk undervisningshistoria 1948), s. 55.

Handfast pedagog

Carl O Finemans beskrivs i SBL som en pedagog vilken styrdes av filosofiska grundsatser där:

” »Denna fria vilja skall läras utöva det goda och rätta. Skolans främsta syfte är att nå detta mål. Därjämte skall den vara en lykta vid sökandet efter religionens helgande kraft.» Ordning och arbete var hjälpmedel att nå detta syfte. »Att ständigt erinra eleven om de krav, som rättigheter och skyldigheter ställa på honom, tjänar likaledes samma mål. Till erforderlig ordning bidrar rummets logiskt uttänkta inredning och materiel. Samma ändamål tjänar ett strängt iakttagande av övningarnas serier och alla rörelsers taktmässiga verkställande» (Aquilonius). Mekaniseringen i metoden ansågs inte vara av ondo, om man blott ständigt hade undervisningens mål i sikte.”

I tjänsteutövning som lärare verkar prästen ha ”sporrat” sina elever till den fria viljan att utöva det goda och rätta genom mycket handfasta tillrättvisningar.

Ur Gamla Stockholm, Lundin, Strindberg, (1882) s.337.