Handplagg – en instruktion

H a n d p l a g g, hvilken applicerades med björkrisets smidigaste vidjor på pojkens framsträckta öppna hands insida, hvarvid riset väl omsvepte handen, och på dess yttersida efter hvarje slag eller »plagga» efterlämnade höga, i början hvita, sedan djupt rodnande valkar, till mycket men för ett ej alltför tjockt skinn. Straffredskapet, riset, var 6 a 7 kvarter långt, i två delar, hvardera bestående af sex fina och mjuka björkspön, korsvis med storändarna inpassade i en liten videhank och sedan flätade tillsammans. Dessa två delar förenades ungefär en aln från storändan med ett ombundet snöre, så att den öfre, finare ändan bestod af de 12 fria kvistarnes mjuka spetsar och den nedre af de två grofva flätorna. Se där en noggrann beskrifning på detta nyttiga och för mången nöjsamma redskap. Det skulle ju vara stor skada om framtiden blefve urståndsatt att, af okunnighet om tillverkningssättet, åter införa detta uppfostringsmedel. Jag har fåfängt sökt efter något exemplar däraf i Nordiska museets samling af forntida tortyrinstrumenter.

ur Västerås läroverk 1840-1851, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 114.

I Lunds katedralskola 1813

Disciplinen upprätthöll [rektor Textorius] någorlunda, fast han nästan aldrig betjente sig af den afflictiva straffmethoden. (Penalismen hade han i grund afskaffat.) ‘Mäster Erik’ (Så kallades skolriset. Handferla fanns ej, hvarken i collega- eller rectorsklassen.) hängde i ett skåp och kom sällan i rörelse. Någon gång nöp Rector de vanartige i armarne eller knackade dem på fingrarne med sin snusdosa.

Ur P.G. Ahnfelts Studentminnen (1857). Att benämningen ”Mäster Erik” inte var Textorius påhitt, utan ett lån ur Jeppe på Berget, behöver naturligtvis inte påpekas för vår lärda läsekrets.

Skolaga i Västerås på 1810-talet

Framför [läraren] låg på bordet, liksom silfverspirorna på konsistoriibordet framför Upsala akademis rektor, ett väldigt ris, förfärdigadt af tolf, sex qvarters långa, färska björkqvistar, af hvilka sex och sex voro hopflätade till två starka klumpar, ofvantill sammanbundna så, att deras tolf ändar utbredde sig fria och smidiga till ungefär halftannat qvarters längd. Denna sida af riset tjenade till dagligt bruk, d.v.s. handplagg; klumpsidan åter var ämnad åt utomordentliga fall d.v.s. stut. Hvarje klass hade sitt egna ris, rektorsklassen två. Dessa sex ris utvexlades med nya hvarje måndags och torsdags morgon. De gamla voro då alltid till en dryg del sönderslagna, och upplagan räckte således blott två och ett halft dygn, ty onsdags och lördags eftermiddagar hade man lof. Risen bekostades turvis av gossarne sjelfva och flätades på landet af dertill öfvade gummor. Vår tid, som ryser för en örfil eller ett käpprapp, utdeladt som skolaga, har svårt att fatta, till hvilken otrolig grad dessa ris tjenstgjorde. Redan i första ögonblicken efter lärarnes inträde i sina klasser, hördes ur dessa stryk, skrik och jämmer. På de svarta taflorna fann läraren för sig namn upptecknade af klassens custos å dem, som begått någon förseelse. Dessa skulle nu afstraffas med ett visst antal handplaggor, någon gång så stort att blodet sprutade om händerna. Derefter var det alltid en och annan som inte kunde sin lexa; åter var riset fram. Nu skrek någon till, emedan hans granne nöp honom i armen eller stack honom  med knappnål; riset fram. Andra hade högt skrattat deråt; åter riset fram. Det var emallanåt en förfärlig villervalla, när, midt under det plaggorna under jämmer utdelades i den egna klassen, man från klasserna till höger och venster om sig hörde genom de tunna träluckorna [som skilde klassrummen åt] samma elände. Stundom hände det, att, när en liten syndare skulle afstraffas med ett visst antal plaggor, han ej hunnit få mer än ett par, förrän luckorna högtidligt uppslogos till bön. Han fick då återstoden efter välsignelsen. Med hur pass samlade och andäktiga tankar han på mellantiden skulle hopknäppa händerna, är lätt att föreställa sig. Emellertid vann man genom vanan en stor förmåga at härda ut dessa bestraffningar. Mångas händer voro som förbarkade: det bet ingenting på dem. Man inrättade särskilda ordnar, der stormästaren var den, som under terminen fått de flesta handplaggorna, och, vid ett visst antal sådana, uppflyttning till högre grad egde rum. Ja, när vid kasseringen af gamla förbrukade ris, dessa återföllo till den, som bekostat dem, höll denne ofta auktion, hvarvid så tillgick, att den, som erbjöd sig att ag egaren emottaga de flesta slagen af riset, bekom detsamma och hembar det i triumf. Han utsatte sig dock härigenom för, att, sedan det väl var kommet på studerkammaren, hans egen informator vid förekommande tillfällen fann det, som var förkastadt i skolan, ännu kunde duga till bruk i hemmet. Utom det dagliga och stundliga risandet i hvarje klass, förekom hvarje vecka ett af ännu svårare art vid de, hela skolan omfattande, måndags-inqvisitioner, som höllos af rektor sjelf i qvarta, dit man då uppkallades för allehanda förbrytelser under den förflutna veckan. Det var då, som klumpändan af riset ofta fick göra tjenst. Jag var en gång vittne till, att tra af de äldsta qvartanerna vid öppna luckor, och således i hela skolans åsyn, afstraffades med denna förnedrande kroppsaga.

Om jag alltför länge uppehållit mig vid detta ämne, har det varit, för att erinra om den genomgripande förändring, som, inom några få tiotal af år, lagen och allmänna meningen härutinnan framkallat. Jag vill blott tillägga att, under de sju år jag var i skolan, aldrig någon klagan förspordes öfver denna skolaga. Det var som det skulle så vara. Blott när landshöfdingens egen son af en lärare i vredesmod fått handplagg så länge och så strängt, att båda hans händer, blodsprängda och svällda som limpor, någon tid blefvo obrukbara, antog man såsom uttryck för faderns missnöje, att gossen en tid derefter togs ur skolan och flyttades till Carlberg. Något åtal mot läraren hördes ej af.

ur C W Böttiger, Sjelfbiografiska anteckningar och bref (1881)

Flickan och riset

Bild

Riset.
Barnet:
Ris, vad ska jag hitta på med dig,
Du bara smärta ger åt mig!
Riset:
Å nej! Var ej så stygg och lär dig vara snäll
För ditt eget bästas skull så får du smäll!
Barnet:
Det vet jag väl, men det gör ont ändå;
Försvinn, ditt dumma ris, nu får du gå!

På riset hon blängde med ögonen sina:
Ack om jag slapp att av dig mer få pina!
Sin moders råd det lydde hon snart,
Blev artig och vänlig och uppträdde rart;
Bort försvann riset den fruktade fasan
Jag tror rent av att de slängt det på brasan.

Dikten är i översättning från tyskan och hittas i sitt original på den här sidan. Översättningen är gjord av två ambitiösa doktorander i utbildningshistoria, en regnig dag i januari 2013.

Strafftimmen

Om lördagarne var det »kladd» (strafftimme) kl 12. Då skulle alla in i räkneklassen och stå till rätta för sitt förhållande under veckan. Pojkarne voro församlade och väntade med en viss bäfvan på att rektorn skulle komma, särskildt de som hade dåliga samveten. Så kommer Wangstelius »inlinkandes» i klassmmmet (han var låghalt). »Han såg grymmer ut», helst om vintern, när han kom i sin stora björnskinnspäls. Vi stego upp. Rektorn steg upp i katedern, emottog »kladden» (förteckningen) och ropade upp de brottslige. Kustoderna i kvarta skulle hafva i ordning ris. Riset var ungefär en aln långt, fullt ut. Det utgjordes af hopknutna björkkvistar. Skaftet eller handtaget var ett par finger tjockt, viradt med segelgarn. »Kom fram», ropade rektor. »Räck fram handen!» Och nu smällde det. »Aj, aj, aj, söta goa herr rektor, aj, aj, aj!»- »Ja, ja, du ska’ ha du», hette det.
Det vanligaste felet var »stimning i kyrkan», att man ej »suttit stilla» där, utan haft något tissel och tassel för sig, »grinat» o. s. v. Några pojkar hade för vana att narra de andra pojkarne att skratta. Märkte en kustos detta, så blefvo båda »oppskrifna». Kustos’ vitsord gällde såsom laga bevis. Vår plats i kyrkan var korbänkarna på ömse sidor om altaret.
Lindrigare förseelser behandlades med lindrigare åtgärder. Absentes sluppo t. ex. någorlunda undan, såvidt frånvaron ej var förenad med försvårande omständigheter. Men strepentes och ridentes fingo stryk. Örfil och hårlugg förekommo nog äfven, men det vanligaste var handplagg. Det gafs icke parvis (såsom i Vexiö, s. k. »dubbla handskar»), utan ett slag i sender inuti flata handen.
Närmast handplagg var »stut». Sådan bestraffning förekom endast för gröfre skälmstycken, men icke för oflit eller försumlighet i läsning. Den felaktige upplades på en bänk och »fick» af storändan. Straffet var förenadt med skam. Kamraterna pekade finger åt den, som fått det, och sade: »jo, jo, du har fått stut du». Stuten gafs, som sagdt, med storändan af riset; den gafs utanpå byxorna, hvilka spändes hårdt till. Stut på bara kroppen (eller s. k. »våt» stut) förekom ej. Slagen kunde vara flera eller färre, efter omständigheterna och felets beskaffenhet.

ur Lärare och disciplin i Örebro 1797 och framåt, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 107 f.

Om vikten av att börja agan i späd ålder

Wid egenwiljans brytande hos Barnen förhålla de sig helt annorlunda, än hos oss merendels är brukeligit. De säga, det wara en hel förwänd ordning, at skona Barnen för riset i de spädaste åren, uti den inbillningen, at de ännu icke förstår, hwad godt, eller ondt är. Ty om man wille lenma egenwiljan rum, tils förståndets krafter börja wisa s1g, genom förnuftigt tal och gierningar; så skulle dels densamma redan fådt så djupa rötter, at de med riset aldrig kunna upryckas; dels ware agan då just derföre onödig, emedan Barnet kan ledas genom förnuftiga föreställningar. Men om Barnen, uti de spädaste åren, styres ifrån det onda, genom en måttelig tuktan; så komma de småningom til en wana at giöra godt, och blifwa sedermera, uti de tiltagande åren så mycket upmärksamare på förmaningarne, och så mycket willigare, at rätta sig derefter.

ur kommerserådet J. F. Krygers tankar om undervisning och uppfostran från 1751 i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 13f.

Huru en mor slog läraren – visserligen i hans bostad – för det han agat hennes son

Frånvaro utan lof straffades med handplagg 5 slag af ett björkris på insidan af handen. Om barnen gjort sig skyldiga till svårare förbrytelser, risades de i aktern tills blodvite uppkom, gossar och flickor utan åtskillnad. Efter det Wedberg en dag risat en gosse, inkom gossens moder och fattade i håret på läraren, hvarefter de slogos tills hon lagt honom i golfvet inför barnens ögon.

ur läraren Johan Granats berättelse om skolundervisningen i Dimbo (Skara) under 1820-1860-talen i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 19

Om bestraffningens praktik

Som straffredskap användes en smalare rotting eller björkris samt skamplats: rotting eller björkris på sätet vid svårare förseelser men dock ej ofta; skamplats för tröghet, lojhot och sömnaktighet. Ett bra sätt mot dåsighet var att uppmana barnet att lägga sig på någon bänk i skolsalen; då blevo de piggare. Ett bra sätt i synnerhet med nybörjare, då de visade sig trötta, tycktes vara, att be dem gå omkring skolhuset ett visst antal gånger och titta rätt fram jämt; då de kommo in, var åter allt bra. Det tycktes göra en god verkan på barnen, att de visste, att rotting eller björkris fanns inom skolan, därigenom behövde dessa mera sällan användas.
Handplagg användes någon gång en kortare tid, men sedan ansågs detta olämpligt. Barnet måste räcka fram handen med fingerspetsarna uppåt, då läraren slog några slag därpå med linjalens flatsida. Ofta hände, att barnet ryckte undan handen, så att ej slaget träffade; då kunde slagen bli flera såsom ett straff därför.

ur Fröken Lisa Lindqvists berättelse om skolundervisningen i Bälinge och Skuttunge (Upppland) under 1850- och 1860-talen i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 6.

Skolaga och tryckfrihetsåtal

I Johannis folkskola i Stockholm blef den 20 oktober en 8 ½ år gammal gosse för skolkning och osanning lindrigt agad af sin lärarinna med 4-5 slag af ett ris. Olyckan ville, att gossen ett par dagar senare blef sjuk och afled den 24 i samma månad.

Ehuru barnet under mellandagarna varit i skolan och deltagit i leken samt ej ens för sina föräldrar omtalat agan, och dessa ej kunde upptäcka ringaste spår af aga å barnets kropp, då detta nedlades i kistan, började beställsamma ryktessmeder tissla och tassla om att dödsfallet skulle varit en följd af agan. Tidningar af skilda färger, särskildt Stockholms-Tidningen och Socialdemokraten, sökte genom lugna och sakliga redogörelser för tilldragelsens verkliga innebörd bringa ryktena till tystnad, och sedan det upplysts, att läkarens dödsattest som dödsorsak angifvit kronisk njurinflammation i förening med blodförgiftning i urinen, antog man, att ryktet skulle själf dö.

Emellertid har den 11 d:s en brefskrifvare uti Södermanlands Dagblad under rubriken »Lifvet för en papperslapp» fått in en artikel, däri lärarinnan skildras i de mörkaste färger, och i det ifrågavarande skolagemåletindrages »förste läraren d:r T.». Han påstås i artikeln hafva slagit gossen, så att denne blef nållös och var död, då modern kom hem efter att hafva sökt läkare. I artikeln antyddes också, att föräldrarna af »barndödaren» fått 200 kronor för att hålla munnen.

Förste läraren i Jakobs och Johannis församlings folkskola, fil. kand. C. A. Thun, har med anledning af denna artikel, som han finner för sig i hög grad kränkande, uttagit stämning å tidningens ansvarige utgifvare S. A. Vernell med yrkande dels af laga ansvar å Vernell, dels konfiskation af tidningsnumret, dels ock att V. måtte kännas skyldig att utgifva skadestånd och rättegångskostnadsersättning.

Önskvärdt vore, att utspridare af så samvetslöst lögnaktiga framställningar som ifrågavarande ej måtte genom falska undanflykter kunna slingra sig från den eftertryckliga näpst, de så väl förtjänade.

ur Svensk Läraretidning, 18:e årg. 1899, s. 870