”Jag har så köpt min lärdom och visdom; jag vill på samma sätt sälja den.”

Lundakaniken Kristian Pedersen vittnesmål om skoltukten i 1500-talets medeltida skolor:

Han berättar, att obarmhärtig hudstrykning, slag och plaggor av färlor och stora bödelsris förekom i både danska, svenska och norska skolor, och att många goda unga skolgossar och djäknar därigenom drevos bort från skolan. Färlan och riset ”hängde alltid över lärjungarnas huvud”, gossarna sutto ”så rädda som en haren för hundar” och kunde därför ”ej lägga märke till eller komma ihåg vad man sa till dem”. ”Lärarna flängde, sleto, huströko och slogo de arma barnen, skolgossar och djäknar, så att blodet rann från deras rygg ner i deras benkläder för en titels eller ett ords skull eller för kasus eller temporalier, som man misstog sig på.” ” Om någon elev försummade skolgången en timme eller två eller en halv dag, då skulle han slita lika mycket eller  mera ris än en tjuv, som hade stulit en häst eller ko. Skolmästaren läto sig ej nöja med att så själva hudstryka dem, utan även var och en av gossens kamrater skulle ge honom ett slag med riset.” När man sporde skolmästarna, varför de på detta sätt slogo lärjungarna, svarade de: ”Jag har så köpt min lärdom och visdom; jag vill på samma sätt sälja den.”

Ur: Svenska undervisningsväsendets och uppfostrans historia Del I, Brandell, Georg, 1931.

Om gränsen för Lärmors rätt att aga

Under lärotiden stå barnen under Lärmors uppseende, således upphör all aga af föräldrarne för de fel, som utom skolan barnen begå, hvilka föräldrarne icke böra dölja utan alltid vara pligtige att anmäla dem hos Lärmor som i slike fall på ett eller annat sätt rättar barnens förhållanden. Barnens ovanor, dolska huglöshet, ohöflighet, skälmstycken, rättas alltid först med förmaningar, sedan skamstraff och sist med skolriset. Men ej må Lärmor nyttja vid sine bestraffningar, käpp eller spö eller hvad annat som kunde skada barnens späda lemmar. Förstår Lärmor att först förvärfva sig barnens kärlek och aktning, hoppas man att agan ej mycket skall behöfvas.

 

ur R. Cederlund (red.), Folkundervisning med lärda, etiska och praktiska inslag: urkunder och historik rörande Garpenberg, Levede, Strömsholm, Tådene, V. Vingåker, Västerhaninge och Västerljung, Lund 1924, s. 158.

Straff i Tådene skola under 1830-talet

Straffen voro: allvarligt tilltal, enskilt eller offentligt, nedflyttning, stående i skamvrån, lugg och örfilar. Vid svårare förseelser (såsom lögn, svordom o. el.) vankades ris eller handplagg, även stut med käpp och då lades minsann ej fingrarna emellan.

ur R. Cederlund (red.), Folkundervisning med lärda, etiska och praktiska inslag: urkunder och historik rörande Garpenberg, Levede, Strömsholm, Tådene, V. Vingåker, Västerhaninge och Västerljung, Lund 1924, s. 20.

Mistning av rygghuden

Hur man upphöll ordning och ordning i Vexjö lärohus (sedermera Vexjö allmänna läorverk), vid 1600-talets mitt.

På gymnasiet och i skolan fungerade högtbetrodde och vigtige ämbetsmän, notarii, notatores, significatores. Särskild drägt, kappa, bars af gymnasisterna. Vid bönestunderna messades bönerna på latin i gymnasiet och på svenska (efter1693) i skolan. Ris gjordes redo hvarje vecka af de lärjungar, som hade detta uppdrag, och begagnades flitigt af lärarne till inplantande af kunskaper och hyfsning under veckans lopp. Hvarje lördag höllos både på gymnasiet och i skolan högtidliga ransakningar om de förseelser, som ej blifvit förut ”extrajudicielt” bestraffade, och lika högtidliga afstraffningar ådömdes och exeqverades. […] man skilde mellan ”utanstut” eller ”brackestut” och ”innanstut” eller ”våt stut”. Det talas ock om ”mistning av af rygghuden” eller ”kastigation på bara ryggen”. Svårare förseelser kunde ådraga de felande rispiskning med två eller tre slag av varje klasskamrat af hvarje klasskamrat, ”stockstraff”, mistning af sockengångsrättighet fullständigt eller till en del (genom böter), relegation samt dessutom för gymnasister afstraffning i närvaro af skolans lärjungar och skolfängelse (proba)[1]. Pennalismen blomstrade lika yppigt som på Ödmans tid, om icke yppigare: smågossarne ”hudflängdes” af de äldre lärjungarne, isynnerhet sådana, som ansågo sig berättigade dertill genom de befattningar de innehade (klagomål af staden borgerskap enl. Domk. Prot. 27/11 1667), skolgossarne i allmänhet handterades illa af gymnasisterna, isynnerhet dem, som skulle vara deras lärare, de till gymnasiet nyss uppflyttade ynglingarne hade att utstå svår medfart af sina äldre kamrater och i sitt yttre uppträdande ödmjukt underordna sig under dessa genom att hålla sig på en inskränkt plats i lärorummet (”de sure” plats), icke lägga från sig hattarna på bänken under lektionen, stå på kyrkogården med bart hufvud vid samling, icke sätta sig i kyrkan, alltid bära kappor, m.m., till dess de genomgått sitt novisår på gymnasiet och genom anställande af ett dryckeslag, ”hattöl” eller ”basöl”, löst sig från sitt beroende.


[1] Lärjungar, som begått så svåra förseelser, att de måste ställas inför borgerliga domstol, skildes dessförinnan från läroverket genom en högtidlig ceremoni, vid hvilken djäknekappan afkläddes brottslingen, ett ris sönderbröts öfver hans hufvud, han utleddes ur skolrummet och byfogden tog honom om händer i förstugan.

Ur: Arcadius. C.O., Anteckningar ur Vexjö allmänna läroverks häfder till år 1724. Vexjö 1889.

Morten Børups vapensköld

Morten Börup tjänstgjorde som rektor vid Aarhus katedralskola mellan 1491-1520. Hans namn hålls levande genom namngivning av skolor och vägar. Hans rektorsgärning har beskrivits genom vittnesmål på ett många gånger milt sätt. I en dikt från 1829 kan man läsa:

Han trængte ikke til stokken

ej heller til ferie og ris,

vel regerer han flokken

men alt på anden vis.

Men även om vissa vittnesmål talar om en i jämförelse mild man så vittnar hans vapensköld om med vilka medel han ytterst bar upp sitt ämbete.

Vapenskölden tjänstgör i dag som Aarhus katedralskolas logotyp, och intill skolan finner man även en minnessten över Morten Børup som pryds av hans vapensköld.

Källor: http://www.akat.dk/historien/skolens-historie/. 20120911.

http://www.skanderborgleksikon.dk/index.php/Morten_B%C3%B8rup. 20120911.

En riskvast

”Uti Luggude Härad Malmö Län Wäsby socken Ingelträde by war en skollärar vid namn Sven Balling, lite tjock karl med sträf stämma […] Han satt alltid i en länsstol vid motsatta väggen, vid sidan hade han ett Björkris sirka 2 tum tjockt 5 qva långt sammanbundet af flera ris som en risqvast.ömsom brukades stora ändan ömsom lilla eller mjuka”

Källa: Mandelgrenska arkivet, Etnologiska institutionen, Lund. Ur: Äventyret Sverige (1993), s. 171.

SMISKA

SMISKA (ipf. smask, sup. smuskit), v. a. slå sakta. Ett sådant starkt förloradt verb förutsättes nf följande rotskott. Måhända att detta verb är en utvidgad form af smikka (smakk, smukkit).

Smask, m. smäll, lindrigt slag. Fl. (Ingo).

Smaska, v. n. 1 smällkyssa. Bl.

Smisk, n. lätt slag, smäll, lindrig aga med blotta flata handen (för små barn). Allm.

Smiska 1, v. n. o. a. 1 1) slå sakta med flata handen el. ris, daska. Allm.; 2) slå sönder. ”Smiska sönder glas, fönsterrutan”. Vg.; 3) kasta med fart i en vägg. G.

Smiska 2, f. def. smörgås. G.

Smuska, v. n. 1 hemligen slå under sig, hemligen snatta, draga till sig. Sm. Eller är detta ord snarare att hänföra till smiug?

ur Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket

Att aga på rätt sätt

Innan kroppsaga utdelas, måste läraren:
söka komma i samförstånd med vederbörande hem och genom bön till Gud hafva vunnit nödigt sinneslugn.
Kroppsagan bör för att vara fullt verksam:
lämpas efter barnets individualitet och förseelsens beskaffenhet,
af barnet icke uppfattas såsom någon personlig hämd från lärarens sida och
utdelas eftertryckligt i form af slag med ris eller rotting, dock naturligtvis icke så, att barnet däraf tager någon skada.

Rapport från Allmänna folkskolläraremötet i Svensk läraretidning, nr 50 (610), 13 december 1893.

Svensk läraretidning