LUCKA 16: Otur.

Ett Skolagemål.

Vid Göteborgs rådhusrätt yrkade en arbetare ansvar å en folkskollärare för misshandel å arbetarens minderårige son, hvarjämte han fordrade skadestånd.

Rådhusrätten yttrade i sitt utslag, att då uti målet icke vore ådagalagdt annat förhållande än att, då läraren den 28 februari 1902 med en rotting skolat å en bänk i skollokalen aga gossen för inom skolan begången förseelse, denne, efter att ha erhållit ett slag af rottingen, försökt att göra motstånd och därvid råkat slå ansiktet mot bänken med den  påföljd, att tre tänder i främre öfverkäken afslagits, och berörda händelse måste anses ha timat mera af våda än vållande, blefve den af gossens fader förda talan jämlikt 5 kap. 12 § strafflagen ogillad.

Göta hofrätt har nu fastställt utslaget samt ålagt arbetaren att med 30 kr. godtgöra lärarens kostnader i målet i hofrätten.

Svensk Läraretidning, 22:a årg. nr 2. 14:e januari, 1903. s. 28

LUCKA 14: Fjordsgade-affären

En 12-årig pojke som köpt och lekt med smällare fick tillsammans med sina kamrater läsåret 1952-1953 vid N.J. Fjordsgades skole i Århus smaka på lärarens rotting:

Var och en av dessa pojkar fick 1-3 slag av rottingen, utdelade av en upphetsad lärare . Här skulle fallet förmodligen ha upphört , om inte pojkens mamma hade undrat varför hennes son drog sig för att sitta ner på kvällen . Sedan mamman låtit pojken granskas av husläkare polisanmäldes ärendet. Polisen hänvisade fallet till skolmyndigheterna , och sedan började händelsen valsas runt i pressen . Ärendet avslutades med att läraren fick dra sig tillbaka till en annan skola i närheten.

billede0024

Texten är sammanfattad och översatt från en hemsida tillhörande några avgångsklasser (ca 1960)  vid N.J. Fjordsgades skole. Även bilden är hämtad från samma sida.

LUCKA 12: Gevär och rotting – fallandesjuka och en vårdande mor

När jag hade gevärsexcercis med flera klasser samtidigt i den långa korridoren, kunde det hända, att ett klapprande ljud hördes från den långa raden, hvilket ljud åstadkoms genom att gevären lyftes något upp och släpptes ner mot golvet, detta när pojkarne stodo med ”gevär för fot”. En gång lyckades jag få se 2 pojkar, som knapprade med sina gevär mot golvet. Jag gick då in i skolsalen efter en rotting, tog ut den ene pojken ur ledet och gav honom några rottingrapp, ställde sedan in honom i ledet igen och förfor med den andre pojken på samma sätt. När jag släppte honom, föll han på golvet och blev liggande orörlig. Jag tänkte då, att han simulerade svimming och llät honom ligga. Då han emellertid ej rörde sig, blev jag orolig och lyfte honom. Han föreföll död eller sanslös, och ut munnen rann blod. Då jag bar in honom i skolsalen, hängde han i mina armar precis som han varit död. Efter att hava överöst honom med vatten, fann jag, att han kvicknade till igen till min stora glädje. Vi fallet hade han fått ena läppen kluven av gevärslåset. Läpparne fick sedan hopsys av en läkare. Detta skedde en lördagsmiddag, och kom ej att taga reda på pojkens adress. Han hörde inte till min klass. Det var för mig en orolig söndag, då jag ej visste, hur det gått med pojken, som jag lät gå hem efter missödet. Följande måndags morgon, då jag kom till skolan, stodo pojken och hans mor utanför dörren. Jag väntade mig skarpa förebråelser av modern, men dessa utebliva alldeles. Modern meddelade mig, att pojken hade fallandesjuka och bad mig i vänlighet, att jag skulle behandla honom varsamt.

Utdrag ur: Handlingar rörande lärarminnen (F4a), SAF, Sveriges allmänna
folkskollärarförenings arkiv; Från Klara folkskola, 1870-tal.

”Du tål ännu mer” – långläsning

Gränsen mellan aga och misshandel.

En uppseendeväckande affär vid Kalmar folkskolor.

Notarien Alm stämmer kand. S. Elg för misshandel å lärjunge.

Vid rådhusrättens sammanträde i måndags förekom ett mål, som kommer att väcka stort uppseende liksom dess förhistoria sedan omkring en månad lifligt diskuterats man och man emellan. Som ombud för målsmannen för en folkskolelärjunge Karl Samuelsson hade nämligen advokaten A. Alm här i staden med yrkande om ansvar för misshandel uttagit stämning på folkskolläraren, teol. och fil. kand. Sten Elg.

Då målet påropades inlämnade kärandeombudet en skrifvelse, i hvilken han bl. a. uppgifver följande: »Misshandeln ägde rum i folk- skolan vid Tullslätten den 8 sist-lidne oktober mellan kl. 8 och 9 förmiddagen och föröfvades af svaranden mot kärandens 11 årige son Karl. Lektionen börjades med att en elev vid namn Bernhard Persson fick läsa upp en del af dagens läxa. Efter att gossen läst ett stycke märkte svaranden att gossen hade en skråma på kinden invid ögat och frågade honom huru han fått denna skråma. Härpå svarade Bernhard att kärandens son Karl gjort den med en knif. 1 anledning däraf framkallades Karl, som emellertid förnekade att han gjort det och omtalade att det skett dagen förut under lek med en stake som af honom och Bernhard och ett par andra gossar användt till stafhopp. Då Karl hoppat och släppt staken ifrån sig hade den i fallet stött till Bernhard och orsakat ifrågavarande skråma.

Denna relation togs emellertid icke för god af svaranden som i stället beskyllde Karl för lögn, och omedelbart påbörjade nu påtalade misshandel som därpå varade till inemot kl 9 så att under hela lektions- timmen ingen vidare befattning togs med dagen pensum. Utom rotting använde svaranden sig dessemellan af örfilar så kraftiga att gossen föll omkull. Då större delen af timmen gått till ända ville svaranden undersöka om gossen »tålde mer». Han lät honom fördenskull kläda af sig, hvarefter han lyssnade på hans hjärtslag. Han sade att det var inget farligt med hjärtat. »Du tål ännu mer», hvarefter svaranden åter grep till rottingen till dess denna var så sönderfläkt att den endast höll ihop vid handfästet. Svaranden satte sig då i katedern en stund och tog isär rottingen, fullständigt och kastade bort bitarna. Men icke nöjd med hvad han kunnat uträtta med rottingen grep han nu gossen i kläderna och kastade honom mot väggen och mot golfvet så att gossens väst och skjorta blefvo sönderslitna.

Undertecknad kärandeombud hade tillfälle att se gossen afklädd påföljande måndag. Han hade då behandlats efter läkares ordination alltsedan misshandeln ägde rum, men företedde dock fortfarande blåmärken på hela kroppen från halsen till fötterna och i synnerhet på ryggen funnos handstora fläckar blodunderlupen hud. Det var tydligt att han råkat ut för en fullkomligt djurisk behandling. Naturligtvis kommer väl svaranden att påstå att han endast gjort sig skyldig till regelrätt aga, men som han icke lärer kunna bestrida någon enda af de uppgifter som blifvit mig lämnade angående för loppet af denna »aga», dess varaktighet igenom en hel lektionstimme, den sönderslagna rottingen och de egendomliga afklädningsscenerna så torde svarandens karakteristik af behandlingen ifråga icke medföra stor effekt.

Hr Elg, som personligen inställt sig inlämnade till rätten en längre skrifvelse af hufvudsakligen följande innehåll: ‘ Elg hade som vanligt på morgonen, den dagen då misshandeln skulle ha utöfvats, gjort den vanliga ronden för att se efter lärjungarnas renlighet, hälsoförhållanden o.d. En af lärjungarna hade då ett sår under ena ögat. På lärarens fråga hvarifrån han fått det, svarade lärjungen att Samuelsson gjort det med en knif. Med anledning häraf fick Samuelsson gå fram till katedern och fick där af hr Elg sex rapp med en tunn rotting. Efter agan klagade pojken öfver smärtor i magen När klassen emellertid upplyste om att »det brukade han också säga nar han fick stryk af magister Berg» tog hr Elg pojken med sig ut i korridoren och frågade honom om han var sjuk, hvarpå gossen svarade nej. När de sedan kommo in i rummet, började lärjungarna tala om en hel del streck som Samuelsson skulle ha gjort.Ytterst uppbrakt häröfver beslöt läraren att ge pojken en grundlig aga och tog honom därför bakom bänkarna. Gossen fick nu en del rapp på de ställen, där ägan bör placeras, men genom hans slingringar råkade några rapp träffa på öfverkroppens och armarnas baksida.

Efter en relation af Samuelssons uppträdande i skolan under såväl hr Elg som hr Berg slutar svaranden med ett påpekande af att han velat pojkens framtida väl samt att den aga, som pojken fått, varit lämpad för hans natur och tillbakavisar slutligen med harm beskyllningen för misshandel. Hr Elg framhåller också att han alltid varnar flera gånger innan aga utdelas.

Gossens uppträdande i öfrigt belystes genom att svaranden införskaffade intyg från en del personer. I dessa skrifvelser betecknades pojken t.o.m. som en skräck för sin omgifvning. Öfverläkare Berg, som haft pojken i sin klass karakteriserar honom som illa uppfostrad och medger att  han själf vid flera tillfällen nödgats tilldela pojken kroppslig aga då denne ställt till obehag i skolan. Då den aga pojken nu erhållit af hr Elg ej var värre än att han samma dag kunde deltaga i slöjd arbetet, ansåg hr Berg att saken ej kunde rubriceras som misshandel. I samma stil gick ett intyg från en af gossens forna lärarinnor.

Folkskoleinspektör Svänsson fram-höll i sin skrifvelse att förekomst af blånader efter en aga ingalunda kunde utgöra bevis på att misshandel förelåge. Han säger att ett ordentligt kok stryk måste, om det skulle ha någon verkan, lämna märken efter sig på den agades kropp. Han hade själf sett att t. o. m. efter lindriga slag med en rotting uppstått högst betydliga ansvällningar och blånader å kroppen.

Notarien Alm framlämnade å sin sida läkareintyg från doktor Danielsson enligt hvilket gossen Samuelsson vid undersökning företett en del blånader på ben, rygg, och bröstkorg, hvilka tydligen förorsakats af yttre våld.

Ett af käranden inkallat vittne, slaktaren Sture Johansson, intygade att den skråma som en förut omtalad lärjunge haft under ena ögat härledde sig från en stöt af en stake, som pojken ifråga användt vid stafhopp.

I de punkter af kärandens skildring af händelseförloppet som afveko från hans egen bestred svaranden kärandeombudets uppgifter men förklarade sig för öfrigt redo att öfverlämna målet. På kärandeombudets begäran uppsköts detsamma fyra veckor.

För att om möjligt af initierade personer få ett opartiskt omdöme om denna tråkiga affär, har tidningen Kalmar vändt sig till några skolmän här i staden. Från folkskollärarhåll frambhålles enhälligt att lagen berättigar läraren att då han så finner nödvändigt utdela kroppsaga — och äfven sträng så- dan — till sina disciplar. Utan denna rätt skulle, framhåller man äfven, ordningen i skolan, som ofta måste mottaga synnerligen illa uppfostrade och varnartiga barn, blifva alldeles undergräfd. Enligt våra interlokutörers mening var den om- talade pojken en i skolan mycket illa anskrifven krabat.

Seminarieadjunkten Hellner, stadens folkskoleinspektör, som haft anledning undersöka ifrågavarande fall, framhöll på vår förfrågan som sin åsikt, att hr Elg »varit for häftig och slagit pojken för hårdt.» Men en sådan lymmel behöfver smörj», tillade hr Hellner. Adjunkten Hellner framhöll som sin mening, att det var oriktigt att en lärare utdelade aga utan att ha något vittne till bestraffningens utförande.

(Tidningen Kalmar, 1915-11-10)

Lärarminne; mutor

Disciplinen

var också allt annat än tillfredsställande. Såsom stor ekonom hade han antagit den ryska seden att låt mutor spela en stor roll. Kunde bara föräldrarna göra mäster någon tjänst eller skänka honom ett eller annat krus mjölk o. d. kunde deras barn vara säkra på att aldrig bli bestraffade, huru ostyriga de än voro. De större pojkarnes föräldrar behöfde dock ej göra sig besvär med mutor, ty för ”stora pojkar” bar han en besynnerlig respekt, sedan några stycken vid flera tillfällen, när de skulle ha stryk , rätt grundligt tillklappat mäster i stället.

När någon under middagsrasterna gjorde en förseelse, för hvilken mäster ansåg sig böra utdela aga, gick han ut i skoldörren och ropte den skyldiges namn. Sjelf stälde han sig innan för dörren med en rotting och afvaktade offrets ankomst.  Som detta vanligtvis ej gjorde sig synnerligen brådt att efterkomma en dylika uppmaning kunde det att mäster ibland fick stå tämligen länge och vänta. Ofta hände då att ett annat barn kom hemifrån, och utan att veta af något försåt, skulle lägga in sina böcker i skolsalen, och då fick dessa helt oförskylt ett ordentligt kok stryk, såvida det ej fort nog hemta sig så […] sin förvåning, att det började springa fatt med mäster i skolsalen. När mäster slog var nemligen som Tjädertuppen när han spelar: han hvarken såg eller hörde. Ofta inträffade att de större pojkarna vid dylik tillfällen gingo att med helsning från mäster att pigan strax skulle gå in i skolan, i hvilket som hon fick spela martyr.

Avskrift från Lärarminnen vilka bevaras  i SAF Sveriges allmänna folkskollärarförening  FSAF Federationen SAF arkiv.

Straff & straffredskap

Straffen voro lugg, handplagg, örfilar, ryggslag och kvarsittning. Straffredskapen voro rotting och linjal (vid handplagg). Någon gång hände det, att barnen »gaddade sig samman», letade rätt på rottingen och kastade ut den. Belöningar utdelades icke.

ur arbetaren Nils Anderssons berättelse om skolgången i Bonderup 1873-1875 i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 78

Om bestraffningens praktik

Som straffredskap användes en smalare rotting eller björkris samt skamplats: rotting eller björkris på sätet vid svårare förseelser men dock ej ofta; skamplats för tröghet, lojhot och sömnaktighet. Ett bra sätt mot dåsighet var att uppmana barnet att lägga sig på någon bänk i skolsalen; då blevo de piggare. Ett bra sätt i synnerhet med nybörjare, då de visade sig trötta, tycktes vara, att be dem gå omkring skolhuset ett visst antal gånger och titta rätt fram jämt; då de kommo in, var åter allt bra. Det tycktes göra en god verkan på barnen, att de visste, att rotting eller björkris fanns inom skolan, därigenom behövde dessa mera sällan användas.
Handplagg användes någon gång en kortare tid, men sedan ansågs detta olämpligt. Barnet måste räcka fram handen med fingerspetsarna uppåt, då läraren slog några slag därpå med linjalens flatsida. Ofta hände, att barnet ryckte undan handen, så att ej slaget träffade; då kunde slagen bli flera såsom ett straff därför.

ur Fröken Lisa Lindqvists berättelse om skolundervisningen i Bälinge och Skuttunge (Upppland) under 1850- och 1860-talen i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 6.

Om den rättvisa agan

[f.d. lärarinnan Fru Lina Gren-Nilsson, Malmö, berättar om sin skoltid, ~ 1860-talet]

Hur väl minns jag inte, hur vi flickor darrade, då det ställdes till räfst efter ett slagsmål eller dylikt »Vem har gjort det?» ljöd frågan, då en näsa slagits i blod, en fönsterruta spräckts eller en tumme skadats. Andlös tystnad. Så reste sig en gosse, såg mäster i ögonen och sade högt och tydligt: »Det har jag gjort!» Han kallades fram och tog tyst emot ett par slag av rottingen. Men det var inte utan, att våra hjärtan klappade av stolthet över den ärlige, modige gossen, och att mästers arm slaknade, då han måttade slaget.
Stundom uppsköts all bestraffning för veckan till lördagens sista timme. De som förgått sig, ställdes upp i en rad med böjda ryggar. Tyst kom mäster med rottingen och utdelade åt var och en hans andel slag. Först gavs ett rapp över lag; sedan gick mäster om igen till dem, som skulle ha två, därefter på nytt för det tredje slaget. Sist sade han oss farväl för veckan, flickorna nego, och pojkarna bockade. Utkomna fröjdade vi oss, om ingen gråtit eller sagt »aj». Hela skaran höll troget samman. Jag har ej minne av att någon klandrade mäster eller talade om orättvisa. Förseelsen skulle ha sitt straff; allt skulle vara rätt.
Den, som varit borta från skolan någon dag, fick stryk för detta (utom efter svår sjukdom). Också hände det ytterst sällan, att någon var borta.
Det var tystnad, stränghet och reda över det hela. En viskning, ett leende, ett skratt, en obehövlig rörelse straffades med örfil eller rottingslag. Men »lärd» blev man, och vi »fruktade och älskade» mäster.

ur Johan Matthias Ambrosius (red.), Skånska folkskolor: minnen, urkunder och undersökningar, Lund, 1930, s. 59 f.

Billiga »stutar» och »handplagg».

De vanliga arterna af stryk voro »Stut» och »handplagg». Den som gjort sig skyldig till stut, fick gå fram till katedern och lägga sig ned just på den plats, där generalmonitören förrättade bönuppläsningen. Pastorn tog den olyckliges hufvud mellan sina ben, och sedan – klatsch! Två slags ljud hördes: smällarna och den straffades skrik. Hela barnskaran gjorde »på stället hvila», »gapade» och räknade slagen.
Endast pojkarna bevärdigades med att skiftesvis uppbära såväl stut som handplagg: flickorna fingo vanligen nöja sig med handplaggen, som utgjordes af ett eller flera slag af rottingen eller linjalen på inre sidan af handen eller de sammanhållna fingetspetsarna. I senare fallet kunde man vara viss på, att fingrarna efter undfägnanden med fart flögo in i munnen liksom för att söka lisa. Säkert är, att dessa »plagg» värmde lika bra som många vantar.

 

ur Skolminnen från 1840-talet (Majornas växelundervisningsskola i Göteborg) i Andersson, A. P., Lankasterskolor: interiörer från Dalarne, Gästrikland, Uppland, Småland, Västergötland, Halland och Skåne, Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1922.