Undervisning och straff i en växelundervisningsskola

Klockan är nio på f. m. Lärjungarna äro samlade i sina bänkar med undantag af några få, som kommit för sent. Dessa hafva stannat utanför dörren under bönen, hvilken hålles af läraren själf, ofta i förening med någon helt kort bibelförklaring eller några förmaningar till de unga. Efter bönestunden, som börjar och slutar med psalmsång, ledd af läraren med tillhjälp af psalmodikon (»monokord» ), öppnas dörren, och de för sent komna insläppas för att få sin plats i skamvrån, belägen till höger om ingången, och först längre fram på dagen flyttas till sitt vanliga rum i skolsalen. Lärjungarna för öfrigt, som sluppit att komma i nämnda vrå, som gifvetvis icke var någon honnörsplats, lämna nu bänkarne, ställa sig efter väggarne i »cirklar» eller egentligen halfcirklar. Dessa voro omkring femton. Hvar och en af dem, utom den öfversta, med hvilken läraren själf emellanåt sysselsatte sig, skall hafva en undervisare. Dessa monitörer utses af läraren strax efter bönen. De fördelas så, att den öfversta cirkeln lämnar undervisare åt de två eller tre närmast följande – jag minnes ej hvilketdera. Nu är urverket uppdraget. Undervisningen börjar och försiggår helt mekaniskt och därmed tarfligt, såsom lätt är att förstå. Men efter en stund ser man en pojke i någon af de lägre cirklarna göra helt om och stå med ryggen vänd till kamraterna och den lille tillfällige läraren. Hvad har då pilten gjort? Det kan man se. Han håller handen för munnen: han har således pratat. Efter en stunds förlopp ser man en annan byting göra samma manöver och intaga alldeles samma position. Nå, hvad har då den där odygdingen gjort? Det kan man se. Han håller handen för örat: han har icke varit uppmärksam, har icke hört på den för cirkeln tillsatte små-pedagogens undervisning. Eller kanske den från undervisningscirkeln bortvända gossen håller handen för ögat. Så mycket värre: han har gått ända därhän i bristande uppmärksamhet, att han sett sig om och således låtit blicken förirra sig utom cirkeln. Men vi få bevittna något värre, hvilket dock icke inträffar alla dagar. Vi får se samma gosse oupphörligt göra samma manöver. Innan t. ex. förmiddagens tre lektionstimmar nått sitt slut, har man sett den själfsvåldige lärjungen sex gånger vända sig från kamraterna och göra front mot den på gången emellan cirklarne och bänkarna vandrande läraren, som vanligen svänger den nämnda käppen. Hvarje frontförändring är eller skall vara ett nytt bevis till oefterrättlighet. Den af monitören såsom straffbar ansedde gossen börjar måhända med att hålla en hand för munnen. Han har upprepat sitt fel och måste då hålla bägge händerna på samma sätt. Men han har begått ett annat fel. Han måste hålla en hand för ögat. Pliktskyldigast skulle han låta de två händerna för munnen blifva kvar i samma läge som förr. Men som han icke har mera än två händer, måste han detachera samma antal fingrar att vara hans talträngdhets angifvare. Har han dessutom två gånger gjort sig skyldig till felet att icke höra på och därför rätteligen skolat hålla bägge händerna för öronen, men detta är omöjligt, emedan de i följd af hans verkliga eller förmenta förseelser för bristande uppmärksamhet, äro upptagna, måste de båda tummarne vikariera och sättas in i hvar sitt öra. Antag nu, att hela disciplinära förbrytelseskalan är genomgången, d.v.s. att skolpilten efter undervisarens omdöme och dom, två gånger icke hört på undervisningen, två gånger talat utan lof och lika många gånger sett sig om, står han vänd ifrån cirkeln med tummarne instuckna i öronen, två fingrar för munnen och ett finger för hvartdera ögat. Nu säges han vara i mörka kammaren. Dit har det kommit med honom, oaktadt hvarje föregående frontförändring förskaffat honom ett om än lindrigt slag af den spatserande lärarens röda käpp. – Hvad straff skall en sådan ostyrig pojke få? Han bör, tänker läraren, exemplariskt bestraffas, den felande till straff och andra till varning. Om det straffet kan han vara mycket säkrare än om monitörens undervisningsskicklighet och – rättvisa. Den felande lärjungen befalles att på alla fyra krypa in under den öfver bänkstödet utskjutande ändan af närmaste bänks sittbräde. Där ligger nu den lille delinkventen, och hvarje gång läraren går förbi bestås vanligen ett rapp af den förut nämnda egentligen till pekpinne bestämda käppen.

ur berättelse från Stockholms allmänna barnskola 1830–1883 i Hall, B. Rudolf (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [2] (N.F.), Skildringar av f.d. elever och lärare, Fören. för svensk undervisningshistoria, Stockholm, 1933, s. 22 ff.

Annonser

Alldaglig bestraffning

Skamstraff förekommo just ej. Man tog det ej på det viset, att det skulle vara någon skam att få handplagg; ty det hörde ju till dagligt bröd, det. Men stut var si och så. Att stå i skamvrån förekom emellanåt. Den felaktige fick stå vid kakelugnen. Men det nyttjades sällan.

ur Lärare och disciplin i Örebro 1797 och framåt, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 108.

I stället för kroppsaga

Kroppsaga förekom ytterst sparsamt. I stället användes skamstraff: l:a graden stående i skamvrån, 2:a dito hållande i en sopkvast och 3:e skamvrån med kamraterna defilerande förbi spottande på brottslingen.

ur f. d. läraren Aron Rydbergs berättelse om skolgången i Trevattna församling på 1850- och 1860-talen i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 120

Udda straff

Det värsta straff, näst arrest och »basning med solk», bestod i att få bära »tjärsmorda glasögon». Å en större näfverlapp hade hål gjorts för ögon, näsa och mun samt krokar blifvit insatta i kanterna baktill för att hängas om öronen. Omkring hålen hade man strukit med tjära för att göra ansigtsuttrycket så ‘faseligt’ som möjligt. Då någon bångstyrig sven blef dömd att bära dessa ‘ögon’, hände det ofta att han tog till flykten, men eftersattes af hela och fördes i triumf tillbaka, hvarpå man hjelptes åt att påsätta ‘ögonen’. Vid smärre förseelser begagnades, allt efter förseelsens art, kobjellra, hartassar (två hartassar hopbundna med en snodd; hängdes omkring halsen) eller skamvrån som bestraffningsmedel.

ur folkskolläraren J.Z. Bohlins berättelse om skolundervisningen i Hällefors (Närke) på 1840-talet i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 45

Om bestraffningens praktik

Som straffredskap användes en smalare rotting eller björkris samt skamplats: rotting eller björkris på sätet vid svårare förseelser men dock ej ofta; skamplats för tröghet, lojhot och sömnaktighet. Ett bra sätt mot dåsighet var att uppmana barnet att lägga sig på någon bänk i skolsalen; då blevo de piggare. Ett bra sätt i synnerhet med nybörjare, då de visade sig trötta, tycktes vara, att be dem gå omkring skolhuset ett visst antal gånger och titta rätt fram jämt; då de kommo in, var åter allt bra. Det tycktes göra en god verkan på barnen, att de visste, att rotting eller björkris fanns inom skolan, därigenom behövde dessa mera sällan användas.
Handplagg användes någon gång en kortare tid, men sedan ansågs detta olämpligt. Barnet måste räcka fram handen med fingerspetsarna uppåt, då läraren slog några slag därpå med linjalens flatsida. Ofta hände, att barnet ryckte undan handen, så att ej slaget träffade; då kunde slagen bli flera såsom ett straff därför.

ur Fröken Lisa Lindqvists berättelse om skolundervisningen i Bälinge och Skuttunge (Upppland) under 1850- och 1860-talen i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 6.

Om skoltukten i Snavlunda (Närke) före 1870

Straffen i skolan var i många år: skamvrå, risbastu, och handplagg samt kvarsittning, sällan eller alldrig förekom att barnet skvallrade, ty då fingo de ofta mera, ty föräldratukten var ej så klämig förr som nu… Handplagg brukades af Krigholm; tillgick så att eleven, en två eller flera, fick lägga händerna på bordet och få vissa slag af den långa rottingskäppen.

ur G. A. Frykholm (red.), Ur Fryksände, Lena, Skultuna, Snavlunda och Välinge skolhistoria: anteckningar ur acta, sägner och minne, Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1921, s. 70.

Handplagg

Disciplinen uppehölls vanligen genom handplagg med ett ris, som alltid fanns till hands i klassen. Läraren tog då med sin vänstra hand om pojkens handled och förde riset med den högra. Men så kunde hända, att pojken hastigt sköt fram sin hand, så att riset träffade lärarens. En enda gång skulle jag ha handplagg. Jag hade dabbat mig i katekesen, då jag skulle läsa upp det språket: »Om hedningarne, som icke hava lagen» etc. Straffet blev, att jag fick gå i skamvrån. När läraren vände ryggen, gjorde jag grimaser, så att de andra pojkarna skrattade. Läraren frågade, varför de skrattade, och när han fick till svar, att »Palle stjäbbedes», så vart han naturligtvis ond. Jag skulle ha handplagg. Kustos fick taga fram riset. Men då var det så torkat och skört, att magistern i förargelsen kastade bort det, och jag fick gå tillbaka i skamvrån. Sålunda kom jag igenom apologistskolan utan att en enda gång ha fått smaka riset.

ur Paul Peter Waldenström, Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar 1838-1875, Svenska Missionsförbundets förlag, Stockholm, 1928, s. 42 f.

Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar 1838-1875