Gluteus maximus

Besynnerligt: jag satt som numero ett i den högsta af denna folkskolas tre klasser, men var på samma gång skolans mest stutade pojke! Jag kan i denna stund icke påminna mig något af mig begånget streck, som berättigade till något straff alls … nå, jag höll, men icke rottingarna, utan måste jag själf gå och köpa den, hvilket utgjorde en stor glädjekälla för expediten i kryddbon. Så gick högtidligheten af stapeln, stupstockens, förlåt, jag menar stutbänkens ena ända drogs från väggen, min egen lades fram i ljuset — jag kände hur lärarens hand ömt lyftade rockskörtet som låg i vägen — och — så föll den nya hårda rottingen slag på slag på slag på den fattiga, magra pojkrumpan (den heter så på svenska; på latin heter den Gluteus maximus).

ur Carl Larssons Andras barn. 32 målningar med text.

Annonser

Fullträff på stjärt

Stilig mustasch, va?

Den tillhör en av Karlstad Läroverks så kallade ”agamagistrar”, Sven Sjöblom. Sjöblom hade enligt uppgift ett ”synnerligen hetsigt humör.”

Detta kunde, (…), på ett ögonblick slå över i besinningslös vrede. Första gången vi upplevde den kusliga förvandling han då genomgick, blev vi verkligt rädda. Han såg hemsk ut. Hela hans ansikte lyste rött som en eldkula, spasmodiska ryckningar uppträdde i hans ansikte, mustaschen spretade, och talet blev sluddrigt och stammande. Som en hök dök han ner på syndaren, grep tag i honom och sökte med käppen eller pekpinnen – han örfilade aldrig – få in en fullträff i pojkens stjärt. Det var sannerligen svårt nog, ty pojken dansade runt som en tätting. Äntligen råkade han pricka, markerat av pojken med ett illvrål. Han hade, liksom vi alla lärt in rollen förut.

Skådespelet hade emellertid nu nått sin kulmen, men och sin regress och snara avslutning. Med tjutet slocknade på en gång kraften i Sjöbloms arm. Pojken skickades hastigt åter till sin bänk, nu hack i häl följd av en olycklig magister som var full av oro att ha slagit för hårt. Han sökte bättra stämningen genom lite förläget fjäskande. Sakkunnigt och med spänning och intresse hade vi följt dramats växlingar trots att utgången ej var någon hemlighet för oss. Vi visste ju att magistern skulle dra kortaste strået.

Sidorna 87-88 i Sigfrid Åkerblom: Läroverkselev i Karlstad (1981)