Om stryk i tid och otid

Det förstnämda brottet [strepens (stojande, bråkande)] afstraffades vanligen genast med stryk, ett af dåtidens lärare synnerligen omtyckt korrektiv, hvilket nästan dagligen och ofta utan all urskiljning tillgreps. Huru olämpligt och rent af fördärfligt detta system än var, sådant det åtminstone i denna skola tillämpades, florerade det dock ännu länge och opåtaldt. Tidens anda var sådan. Stryk ansågs nästan för det enda lämpliga straff, och för min del anser jag visst icke, att man vid pojkars uppfostran skall lägga fingrarna emellan, då smörj verkligen behöfves. Det har nog, vid rätta tillfällen användt, sitt fulla berättigande och säkerligen äfven sin stora nytta, men oförsvarligt var det, användt med så ringa urskiljning som ofta – ja kanske oftast då för tiden – var händelsen. Själfva straffets ändamål förfelades, då den nästan strängaste formen däraf användes i både tid och otid, hvilket hos barnet mera bidrog till att väcka förakt för straffet, bitterhet mot orättvisan; och därföre ernådde man sällan den förbättrande verkan på pojken, som ett strängt men rättvist straff bör åsyfta.

ur Västerås läroverk 1840-1851, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 112f.

Annonser

En riskvast

”Uti Luggude Härad Malmö Län Wäsby socken Ingelträde by war en skollärar vid namn Sven Balling, lite tjock karl med sträf stämma […] Han satt alltid i en länsstol vid motsatta väggen, vid sidan hade han ett Björkris sirka 2 tum tjockt 5 qva långt sammanbundet af flera ris som en risqvast.ömsom brukades stora ändan ömsom lilla eller mjuka”

Källa: Mandelgrenska arkivet, Etnologiska institutionen, Lund. Ur: Äventyret Sverige (1993), s. 171.

Skillnaden mellan att få stryk av en magister och en gymnasist

”ty gymnasium var en förfärande makt på den tiden, och vi skolgossar sågo upp till en gymnasist med ännu mera bäfvan än till en magister; ty fingo vi stryk af en magister, så visste vi åtminstone hvarföre vi fingo det, med det var just det förfärliga och hemlighetsfulla med det stryk vi fingo af gymnasisterna, att vi nästan aldrig visste ‘hvarför’.”

Ödman, Ur flydda tiders skol-lif, s. 46. Läs mer

Om vikten av fingertoppskänsla

Till frågan, huruvida kroppslig bestraffning bör förekomma eller icke, skall här endast sägas, att inte hvem som hälst är i stånd att med gagn utdela kroppsaga, samt att de, som verkligen därtill äga betingelser, nästan aldrig torde komma i behof af dess användning. Men, hvad sorts bestraffning det är, måste den likaväl som hemmets vara ganska diskretionär, d. v. s. regleras efter förefallande omständigheter, efter personer som efter saker, och inom mycket vid latitud. Här om någonsin bör straffets korrektiva uppgift väsentligen undantränga dess affliktiva, men därför skola ock straffsatserna variera efter hvarje falls beskaffenhet och den speciella delinkventens kända sinnesart. Om en erfaren lärare ser, att en okynnig pojke kan kureras med ett kok stryk på stående fot, så handlar han alldeles oriktigt genom att hänskjuta saken till långdragen procedur inför rektor och kollegium. Men lika säkert är, att enligt läroverks författningarna begår han en förseelse genom att på så sätt följa sin sunda uppfostrareinstinkt.

ur ”Skolbyråkratism” under avdelningen ”Dagens frågor” i Svensk Tidskrift, andra årgången, s. 466

Svensk Tidskrift