Om förändringar i agans betydelse för skoldisciplinen

Custodes i Rectors Class hafva, såsom förut är nämnt, uppsigten öfver hela Scholungdomen vid allmänna samlingstillfällen, innan Lärare kommer tillstädes, och uppteckna då hvarje mot ordningen felande samt, under Lärarens närvaro, hvarje frånvarande. Dessa allmänna anteckningar för en vecka i sender, d.ä. för ett helt custodiat, räknas från och med onsdag till onsdag, lemnas till Rector, som för att ej hos de för lättsinnighet mer fallne gossarne föranleda någon säkerhet, antingen nu något eller intet, som kan synas olofligt, finnes antecknadt, aldrig försummar att hvarje Onsdag kl mellan 12 och 1 genomgå de nämnda anteckningarne inför hela scholans församlade ungdom och dervid noga undersöka så väl de frånvarandes förfall, som de oordentliga felaktighet. Dessa Rectors sammaträden med ungdomen bibehålla ännu namnet kladd såsom af enahanda betydelse med Dr Ödmanns Stutamöten, men såsom sagt är, begagnas riset så obetydligt vid sådana tillfällen att detta behogsting, som fordom i scholan ansågs såsom oumbärlig och stående artikel, nu mera ej finnes, om det ej på särskild tillsägelse anskaffas. Hvad jag här nämnt om disciplin i allmänhet gäller i det närmaste äfven om densamma i de särskilda afdelningarne. Läraren handhafver den med biträde af Custos i afdelningen. Riset var icke länge sedan i de särskilde Lärares hand en outtröttlig och daglig tuktomästare till flit och ordning, så att den gosse, som kunde undgå detta kroppsstraff, var ett tämmeligen sällsynt undantag. Nu deremot utgöra undantagen af dem som undergå det.

Rektor Otto Joël Gumælius Berättelse om Carolinska Högre Lärdoms-Scholan i Örebro den 19 juni 1832, vol. 3, ÄK856, Riksarkivet

Annonser

Kroppsstraffens klimax

Kroppsstraffens klimax nådde sin spets i »stut för öppna luckor». Detta användes aldrig, mig veterligt, annat än vid utomordentliga tillfällen och vid förbrytelser af mera offentlig art, då ett skarpt straff var fullväl förtjänadt. Den brottslige afbasades då alltid offentligt oftast uppe i rektors klass, dit antingen hela skolan var uppkallad, eller också luckorna mellan alla klasserna öppnade på vid gafvel. Som exekutor tjänstgjorde antingen rektor eller den brottsliges klasslärare, allt efter förseelsens beskaffenhet. Mycket sällan förekom detta straff och åtföljdes af relegation om förseelsen var af neslig art, liksom det då alltid föregicks af uppläsning af för tillfället lämpliga paragrafer af skollagen. – Färla och »nagelstut» förekommo icke.

ur Västerås läroverk 1840-1851, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 115.

Instruktion för stut (forts.)

Till handplagg användes, som sagdt, den öfre delen, hvilken därvid ofta af en rätt konstnärligt utförd exekution kunde fullständigt uppslitas. Den gröfre. ändan applicerades ad posteriores på pojken vid s. k. s t u t, hvilken form af straff endast användes vid gröfre förbrytelser. Patienten fick vid sådana tillfällen lägga sig raklång på magen på den ofvan omtalade »scamnum, och att då magens antipod var vänd uppåt kan ju förstås. De onämnbara tvåklufna plagg, hvilka vanligen betäcka en maskulin individs nedre hoppshalfva, rubbades aldrig ur sin ordning vid dessa delar af skolöfningarne, hvadan det någon gång kunde hända, att den påstådda svenska uppfinningsförmågan här sökte en utöfning genom att anbringa en tjock skrifbok mellan plaggen och den kroppsdel, genom hvilken förbättringen skulle inpluggas i pojkens sinne. Försök i denna riktning lyckades emellertid aldrig, ehuru tid sällan saknades för nödiga förberedelser, då nästan alltid denna form af straff följde först en eller annan dag efter brott och rannsakning.

ur Västerås läroverk 1840-1851, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 114f.

Skolaga i Västerås på 1810-talet

Framför [läraren] låg på bordet, liksom silfverspirorna på konsistoriibordet framför Upsala akademis rektor, ett väldigt ris, förfärdigadt af tolf, sex qvarters långa, färska björkqvistar, af hvilka sex och sex voro hopflätade till två starka klumpar, ofvantill sammanbundna så, att deras tolf ändar utbredde sig fria och smidiga till ungefär halftannat qvarters längd. Denna sida af riset tjenade till dagligt bruk, d.v.s. handplagg; klumpsidan åter var ämnad åt utomordentliga fall d.v.s. stut. Hvarje klass hade sitt egna ris, rektorsklassen två. Dessa sex ris utvexlades med nya hvarje måndags och torsdags morgon. De gamla voro då alltid till en dryg del sönderslagna, och upplagan räckte således blott två och ett halft dygn, ty onsdags och lördags eftermiddagar hade man lof. Risen bekostades turvis av gossarne sjelfva och flätades på landet af dertill öfvade gummor. Vår tid, som ryser för en örfil eller ett käpprapp, utdeladt som skolaga, har svårt att fatta, till hvilken otrolig grad dessa ris tjenstgjorde. Redan i första ögonblicken efter lärarnes inträde i sina klasser, hördes ur dessa stryk, skrik och jämmer. På de svarta taflorna fann läraren för sig namn upptecknade af klassens custos å dem, som begått någon förseelse. Dessa skulle nu afstraffas med ett visst antal handplaggor, någon gång så stort att blodet sprutade om händerna. Derefter var det alltid en och annan som inte kunde sin lexa; åter var riset fram. Nu skrek någon till, emedan hans granne nöp honom i armen eller stack honom  med knappnål; riset fram. Andra hade högt skrattat deråt; åter riset fram. Det var emallanåt en förfärlig villervalla, när, midt under det plaggorna under jämmer utdelades i den egna klassen, man från klasserna till höger och venster om sig hörde genom de tunna träluckorna [som skilde klassrummen åt] samma elände. Stundom hände det, att, när en liten syndare skulle afstraffas med ett visst antal plaggor, han ej hunnit få mer än ett par, förrän luckorna högtidligt uppslogos till bön. Han fick då återstoden efter välsignelsen. Med hur pass samlade och andäktiga tankar han på mellantiden skulle hopknäppa händerna, är lätt att föreställa sig. Emellertid vann man genom vanan en stor förmåga at härda ut dessa bestraffningar. Mångas händer voro som förbarkade: det bet ingenting på dem. Man inrättade särskilda ordnar, der stormästaren var den, som under terminen fått de flesta handplaggorna, och, vid ett visst antal sådana, uppflyttning till högre grad egde rum. Ja, när vid kasseringen af gamla förbrukade ris, dessa återföllo till den, som bekostat dem, höll denne ofta auktion, hvarvid så tillgick, att den, som erbjöd sig att ag egaren emottaga de flesta slagen af riset, bekom detsamma och hembar det i triumf. Han utsatte sig dock härigenom för, att, sedan det väl var kommet på studerkammaren, hans egen informator vid förekommande tillfällen fann det, som var förkastadt i skolan, ännu kunde duga till bruk i hemmet. Utom det dagliga och stundliga risandet i hvarje klass, förekom hvarje vecka ett af ännu svårare art vid de, hela skolan omfattande, måndags-inqvisitioner, som höllos af rektor sjelf i qvarta, dit man då uppkallades för allehanda förbrytelser under den förflutna veckan. Det var då, som klumpändan af riset ofta fick göra tjenst. Jag var en gång vittne till, att tra af de äldsta qvartanerna vid öppna luckor, och således i hela skolans åsyn, afstraffades med denna förnedrande kroppsaga.

Om jag alltför länge uppehållit mig vid detta ämne, har det varit, för att erinra om den genomgripande förändring, som, inom några få tiotal af år, lagen och allmänna meningen härutinnan framkallat. Jag vill blott tillägga att, under de sju år jag var i skolan, aldrig någon klagan förspordes öfver denna skolaga. Det var som det skulle så vara. Blott när landshöfdingens egen son af en lärare i vredesmod fått handplagg så länge och så strängt, att båda hans händer, blodsprängda och svällda som limpor, någon tid blefvo obrukbara, antog man såsom uttryck för faderns missnöje, att gossen en tid derefter togs ur skolan och flyttades till Carlberg. Något åtal mot läraren hördes ej af.

ur C W Böttiger, Sjelfbiografiska anteckningar och bref (1881)

Alldaglig bestraffning

Skamstraff förekommo just ej. Man tog det ej på det viset, att det skulle vara någon skam att få handplagg; ty det hörde ju till dagligt bröd, det. Men stut var si och så. Att stå i skamvrån förekom emellanåt. Den felaktige fick stå vid kakelugnen. Men det nyttjades sällan.

ur Lärare och disciplin i Örebro 1797 och framåt, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 108.

Strafftimmen

Om lördagarne var det »kladd» (strafftimme) kl 12. Då skulle alla in i räkneklassen och stå till rätta för sitt förhållande under veckan. Pojkarne voro församlade och väntade med en viss bäfvan på att rektorn skulle komma, särskildt de som hade dåliga samveten. Så kommer Wangstelius »inlinkandes» i klassmmmet (han var låghalt). »Han såg grymmer ut», helst om vintern, när han kom i sin stora björnskinnspäls. Vi stego upp. Rektorn steg upp i katedern, emottog »kladden» (förteckningen) och ropade upp de brottslige. Kustoderna i kvarta skulle hafva i ordning ris. Riset var ungefär en aln långt, fullt ut. Det utgjordes af hopknutna björkkvistar. Skaftet eller handtaget var ett par finger tjockt, viradt med segelgarn. »Kom fram», ropade rektor. »Räck fram handen!» Och nu smällde det. »Aj, aj, aj, söta goa herr rektor, aj, aj, aj!»- »Ja, ja, du ska’ ha du», hette det.
Det vanligaste felet var »stimning i kyrkan», att man ej »suttit stilla» där, utan haft något tissel och tassel för sig, »grinat» o. s. v. Några pojkar hade för vana att narra de andra pojkarne att skratta. Märkte en kustos detta, så blefvo båda »oppskrifna». Kustos’ vitsord gällde såsom laga bevis. Vår plats i kyrkan var korbänkarna på ömse sidor om altaret.
Lindrigare förseelser behandlades med lindrigare åtgärder. Absentes sluppo t. ex. någorlunda undan, såvidt frånvaron ej var förenad med försvårande omständigheter. Men strepentes och ridentes fingo stryk. Örfil och hårlugg förekommo nog äfven, men det vanligaste var handplagg. Det gafs icke parvis (såsom i Vexiö, s. k. »dubbla handskar»), utan ett slag i sender inuti flata handen.
Närmast handplagg var »stut». Sådan bestraffning förekom endast för gröfre skälmstycken, men icke för oflit eller försumlighet i läsning. Den felaktige upplades på en bänk och »fick» af storändan. Straffet var förenadt med skam. Kamraterna pekade finger åt den, som fått det, och sade: »jo, jo, du har fått stut du». Stuten gafs, som sagdt, med storändan af riset; den gafs utanpå byxorna, hvilka spändes hårdt till. Stut på bara kroppen (eller s. k. »våt» stut) förekom ej. Slagen kunde vara flera eller färre, efter omständigheterna och felets beskaffenhet.

ur Lärare och disciplin i Örebro 1797 och framåt, i Hall, B. Rudolf (red.), Läroverksminnen: skildringar av f.d. elever och lärare. [1], Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1933, s. 107 f.

Ordningen i Vimmerby år 1824

Vid kroppsliga bestraffningar brukas att låta den som skall straffas, stå någon längre stödlös eller så kallade handplaggor, eller det som är kändt under namn af stut.

ur Uppgifter rörande Wimmerby Skol-Verk, och föranledde af den År 1824 infallande Revision af Rikets Elementar-Läroverk, vol. 5, Revisionen över rikets elementarläroverk (ÄK854), Riksarkivet.