Straff i Tådene skola under 1830-talet

Straffen voro: allvarligt tilltal, enskilt eller offentligt, nedflyttning, stående i skamvrån, lugg och örfilar. Vid svårare förseelser (såsom lögn, svordom o. el.) vankades ris eller handplagg, även stut med käpp och då lades minsann ej fingrarna emellan.

ur R. Cederlund (red.), Folkundervisning med lärda, etiska och praktiska inslag: urkunder och historik rörande Garpenberg, Levede, Strömsholm, Tådene, V. Vingåker, Västerhaninge och Västerljung, Lund 1924, s. 20.

Mistning av rygghuden

Hur man upphöll ordning och ordning i Vexjö lärohus (sedermera Vexjö allmänna läorverk), vid 1600-talets mitt.

På gymnasiet och i skolan fungerade högtbetrodde och vigtige ämbetsmän, notarii, notatores, significatores. Särskild drägt, kappa, bars af gymnasisterna. Vid bönestunderna messades bönerna på latin i gymnasiet och på svenska (efter1693) i skolan. Ris gjordes redo hvarje vecka af de lärjungar, som hade detta uppdrag, och begagnades flitigt af lärarne till inplantande af kunskaper och hyfsning under veckans lopp. Hvarje lördag höllos både på gymnasiet och i skolan högtidliga ransakningar om de förseelser, som ej blifvit förut ”extrajudicielt” bestraffade, och lika högtidliga afstraffningar ådömdes och exeqverades. […] man skilde mellan ”utanstut” eller ”brackestut” och ”innanstut” eller ”våt stut”. Det talas ock om ”mistning av af rygghuden” eller ”kastigation på bara ryggen”. Svårare förseelser kunde ådraga de felande rispiskning med två eller tre slag av varje klasskamrat af hvarje klasskamrat, ”stockstraff”, mistning af sockengångsrättighet fullständigt eller till en del (genom böter), relegation samt dessutom för gymnasister afstraffning i närvaro af skolans lärjungar och skolfängelse (proba)[1]. Pennalismen blomstrade lika yppigt som på Ödmans tid, om icke yppigare: smågossarne ”hudflängdes” af de äldre lärjungarne, isynnerhet sådana, som ansågo sig berättigade dertill genom de befattningar de innehade (klagomål af staden borgerskap enl. Domk. Prot. 27/11 1667), skolgossarne i allmänhet handterades illa af gymnasisterna, isynnerhet dem, som skulle vara deras lärare, de till gymnasiet nyss uppflyttade ynglingarne hade att utstå svår medfart af sina äldre kamrater och i sitt yttre uppträdande ödmjukt underordna sig under dessa genom att hålla sig på en inskränkt plats i lärorummet (”de sure” plats), icke lägga från sig hattarna på bänken under lektionen, stå på kyrkogården med bart hufvud vid samling, icke sätta sig i kyrkan, alltid bära kappor, m.m., till dess de genomgått sitt novisår på gymnasiet och genom anställande af ett dryckeslag, ”hattöl” eller ”basöl”, löst sig från sitt beroende.


[1] Lärjungar, som begått så svåra förseelser, att de måste ställas inför borgerliga domstol, skildes dessförinnan från läroverket genom en högtidlig ceremoni, vid hvilken djäknekappan afkläddes brottslingen, ett ris sönderbröts öfver hans hufvud, han utleddes ur skolrummet och byfogden tog honom om händer i förstugan.

Ur: Arcadius. C.O., Anteckningar ur Vexjö allmänna läroverks häfder till år 1724. Vexjö 1889.

Billiga »stutar» och »handplagg».

De vanliga arterna af stryk voro »Stut» och »handplagg». Den som gjort sig skyldig till stut, fick gå fram till katedern och lägga sig ned just på den plats, där generalmonitören förrättade bönuppläsningen. Pastorn tog den olyckliges hufvud mellan sina ben, och sedan – klatsch! Två slags ljud hördes: smällarna och den straffades skrik. Hela barnskaran gjorde »på stället hvila», »gapade» och räknade slagen.
Endast pojkarna bevärdigades med att skiftesvis uppbära såväl stut som handplagg: flickorna fingo vanligen nöja sig med handplaggen, som utgjordes af ett eller flera slag af rottingen eller linjalen på inre sidan af handen eller de sammanhållna fingetspetsarna. I senare fallet kunde man vara viss på, att fingrarna efter undfägnanden med fart flögo in i munnen liksom för att söka lisa. Säkert är, att dessa »plagg» värmde lika bra som många vantar.

 

ur Skolminnen från 1840-talet (Majornas växelundervisningsskola i Göteborg) i Andersson, A. P., Lankasterskolor: interiörer från Dalarne, Gästrikland, Uppland, Småland, Västergötland, Halland och Skåne, Fören. för svensk undervisningshistoria, Lund, 1922.

Gluteus maximus

Besynnerligt: jag satt som numero ett i den högsta af denna folkskolas tre klasser, men var på samma gång skolans mest stutade pojke! Jag kan i denna stund icke påminna mig något af mig begånget streck, som berättigade till något straff alls … nå, jag höll, men icke rottingarna, utan måste jag själf gå och köpa den, hvilket utgjorde en stor glädjekälla för expediten i kryddbon. Så gick högtidligheten af stapeln, stupstockens, förlåt, jag menar stutbänkens ena ända drogs från väggen, min egen lades fram i ljuset — jag kände hur lärarens hand ömt lyftade rockskörtet som låg i vägen — och — så föll den nya hårda rottingen slag på slag på slag på den fattiga, magra pojkrumpan (den heter så på svenska; på latin heter den Gluteus maximus).

ur Carl Larssons Andras barn. 32 målningar med text.

Aga som skapade en nation

»Ännu kan jag minnas, hur säker och bredbent pilten stod i sina eldröda kläder och dammade på oss andra med snöbollar. Nog blev han satt i skola hos en dansk mäster, men vet du, vad han sade till mäster? Så här sade han: När jag blir stor, skall jag gå upp till Dalarna och få ut dalkarlarna och slå danskarna på näsan.»

»Nej, sade han det?» svarade drängen. »Då blev väl mäster varm i sitt danska hjärta?»

»Mäster tog och gav honom stut», fortsatte bergsmannen och gick några slag över golvet. »Men unga herrn högg sin dolk tvärs igenom lärboken och ropade: Hej, jag ger dig och din skola tusan! – Och så gick han sin väg och kom aldrig igen.»

ur Verner von Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar I. Gustav Vasa. När dalkarlarna ångrade sig

Skoltukten i 1820-talets lärdomsskola

Skoltukten var ordentlig; ris begagnades, men ej mera, än som var behöfligt för okynniga pojkar. De, som gingo i högsta klassen, hade ett visst anspråk att slippa stryk, men anspråket erkändes icke af rektor Gother. Dock var sådan bestraffning sällsynt i denna klass. Sättet att använda riset var handplaggor och vid stora tillfällen stut, det är stryk på bakdelarne af pojkakroppen. Extra förplägning med örfilar och hårluggar förekom knappt någonsin i högsta klassen. En särskild tillämpning af skoltukten var, att gossar ur de lägre klasserna uppkallades till rektorsförhör i öfversta klassen. Det var dessa ransakningar, som Gother skötte med sådan vidlyftighet, att deraf gjordes verkligt intrång på läsningen i klassen. Men jag fann det ganska nöjsamt att vara åhörare dervid. Ransakningen slutades gemenligen med handplaggor eller stut. Somliga skreko, liksom när man sticker en gris, andra åter hade »kurage» i kroppen och tego. Pojkar funnos, som voro mycket illfundiga och slingrade sig af och an för att slippa bekänna sanningen, och då kunde det hända, att nästan hela lästimmen fick förflyta, innan man var kommen från ord till verkligheter, det är handplaggorna och stuten. Argaste formen skulle vara »stut för öppna luckor», d. v. s. att luckorna, som funnos på väggen mellan klassrummen slogos upp, och syndapalten basades i hela skolans åsyn. Men detta afstraffningssätt brukades blott vid mycket stora förbrytelser; det kom aldrig i fråga under min tid. Öfver hufvud gafs ej mera stryk, än välförtjent var och slarfpojkakroppen kunde tåla. En pojke, som icke kan tåla stryk, det måttligt är, är en stackare, en mes. Okynniga pojkar, som behöfva stryk, är aldrig brist på i skolorna. De äro till och med icke sällsynta vid universiteten.

ur Wilhelm Erik Svedelius, Anteckningar om mitt förflutna lif. [Elektronisk resurs], 2.uppl., Fahlcrantz & Co., Stockholm, 1889
http://runeberg.org/svedelif/

Anteckningar om mitt förflutna lif