Skolaga i Västerås på 1810-talet

Framför [läraren] låg på bordet, liksom silfverspirorna på konsistoriibordet framför Upsala akademis rektor, ett väldigt ris, förfärdigadt af tolf, sex qvarters långa, färska björkqvistar, af hvilka sex och sex voro hopflätade till två starka klumpar, ofvantill sammanbundna så, att deras tolf ändar utbredde sig fria och smidiga till ungefär halftannat qvarters längd. Denna sida af riset tjenade till dagligt bruk, d.v.s. handplagg; klumpsidan åter var ämnad åt utomordentliga fall d.v.s. stut. Hvarje klass hade sitt egna ris, rektorsklassen två. Dessa sex ris utvexlades med nya hvarje måndags och torsdags morgon. De gamla voro då alltid till en dryg del sönderslagna, och upplagan räckte således blott två och ett halft dygn, ty onsdags och lördags eftermiddagar hade man lof. Risen bekostades turvis av gossarne sjelfva och flätades på landet af dertill öfvade gummor. Vår tid, som ryser för en örfil eller ett käpprapp, utdeladt som skolaga, har svårt att fatta, till hvilken otrolig grad dessa ris tjenstgjorde. Redan i första ögonblicken efter lärarnes inträde i sina klasser, hördes ur dessa stryk, skrik och jämmer. På de svarta taflorna fann läraren för sig namn upptecknade af klassens custos å dem, som begått någon förseelse. Dessa skulle nu afstraffas med ett visst antal handplaggor, någon gång så stort att blodet sprutade om händerna. Derefter var det alltid en och annan som inte kunde sin lexa; åter var riset fram. Nu skrek någon till, emedan hans granne nöp honom i armen eller stack honom  med knappnål; riset fram. Andra hade högt skrattat deråt; åter riset fram. Det var emallanåt en förfärlig villervalla, när, midt under det plaggorna under jämmer utdelades i den egna klassen, man från klasserna till höger och venster om sig hörde genom de tunna träluckorna [som skilde klassrummen åt] samma elände. Stundom hände det, att, när en liten syndare skulle afstraffas med ett visst antal plaggor, han ej hunnit få mer än ett par, förrän luckorna högtidligt uppslogos till bön. Han fick då återstoden efter välsignelsen. Med hur pass samlade och andäktiga tankar han på mellantiden skulle hopknäppa händerna, är lätt att föreställa sig. Emellertid vann man genom vanan en stor förmåga at härda ut dessa bestraffningar. Mångas händer voro som förbarkade: det bet ingenting på dem. Man inrättade särskilda ordnar, der stormästaren var den, som under terminen fått de flesta handplaggorna, och, vid ett visst antal sådana, uppflyttning till högre grad egde rum. Ja, när vid kasseringen af gamla förbrukade ris, dessa återföllo till den, som bekostat dem, höll denne ofta auktion, hvarvid så tillgick, att den, som erbjöd sig att ag egaren emottaga de flesta slagen af riset, bekom detsamma och hembar det i triumf. Han utsatte sig dock härigenom för, att, sedan det väl var kommet på studerkammaren, hans egen informator vid förekommande tillfällen fann det, som var förkastadt i skolan, ännu kunde duga till bruk i hemmet. Utom det dagliga och stundliga risandet i hvarje klass, förekom hvarje vecka ett af ännu svårare art vid de, hela skolan omfattande, måndags-inqvisitioner, som höllos af rektor sjelf i qvarta, dit man då uppkallades för allehanda förbrytelser under den förflutna veckan. Det var då, som klumpändan af riset ofta fick göra tjenst. Jag var en gång vittne till, att tra af de äldsta qvartanerna vid öppna luckor, och således i hela skolans åsyn, afstraffades med denna förnedrande kroppsaga.

Om jag alltför länge uppehållit mig vid detta ämne, har det varit, för att erinra om den genomgripande förändring, som, inom några få tiotal af år, lagen och allmänna meningen härutinnan framkallat. Jag vill blott tillägga att, under de sju år jag var i skolan, aldrig någon klagan förspordes öfver denna skolaga. Det var som det skulle så vara. Blott när landshöfdingens egen son af en lärare i vredesmod fått handplagg så länge och så strängt, att båda hans händer, blodsprängda och svällda som limpor, någon tid blefvo obrukbara, antog man såsom uttryck för faderns missnöje, att gossen en tid derefter togs ur skolan och flyttades till Carlberg. Något åtal mot läraren hördes ej af.

ur C W Böttiger, Sjelfbiografiska anteckningar och bref (1881)